KULTURARV. “Försöken att blåsa upp frågan om entréavgifter på en handfull statliga museer till en stor och ideologiskt avgörande kulturpolitisk fråga är lika tröttsam nu som förra gången.” Det menar Lars Anders Johansson som ändå menar att argumenten för en biljettkostnad väger tyngre än de motsatta.
Den borgerliga regeringens beslut att återinföra entréavgifterna på en liten grupp statliga museer väckte de väntade reaktionerna. Precis som när frågan förra gången var på tapeten så har tonläget varit gällt och överdrifterna många.
Regeringen anklagas för att på det mest hjärtlösa vis utestänga svaga och utsatta grupper från kulturarvet, för att vara kultur- och bildningsfientlig och allt möjligt annat förgripligt. Tycker man inte att just dessa statliga museer ska ha fri entré är man uppenbarligen en kulturfientlig barbar som borde veta hut och hållas borta från det kulturpolitiska beslutsfattandet.
Pikant nog sammanfaller de rasandes och ryandes omsorg om kulturarvet med exakt den uppdelning som gjordes av den tidigare rödgröna regeringen när fri entré-reformen genomfördes. Att besökare till Sjöhistoriska muséet i Stockholm framledes kommer att få erlägga en avgift för att bese de magnifika samlingarna är tydligen ett hot mot både kulturarvet och anständigheten, men att dess systermuseum Vasamuseet knappt två kilometer därifrån hela tiden tagit betalt av besökare verkar inte ha upprört någon.
Försöken att blåsa upp frågan om entréavgifter på en handfull statliga museer till en stor och ideologiskt avgörande kulturpolitisk fråga är lika tröttsam nu som förra gången. Det finns flera goda argument för att inte ta betalt av besökarna vid statliga museer och det finns flera goda argument för att göra det. Det handlar inte nödvändigtvis om huruvida man står till höger eller vänster, även om twitterkrigare på båda sidor om den politiska blockgränsen försöker få det till det.
Ett argument för fri entréreformen som även människor till höger borde kunna köpa är att den som betalat för museerna via skattsedeln också borde ha möjlighet att njuta av dem utan att vara tvungen att betala en gång till. Ett annat argument som inte minst konservativt sinnade borde kunna ta till sig är att varje åtgärd som gör kulturarvet mer tillgängligt för fler stärker dess ställning, ökar intresset och i förlängningen också medborgarnas bildningsnivå och benägenhet att vilja bevara det till eftervärlden.
Det finns emellertid också goda argument för entréavgifter. Det tyngsta handlar om signalvärdet: att kultur är någonting som är värt att betala för. Gratis är inte alltid godast, och vår samtida fixering vid att sänka trösklar, öppna upp och tillgängliggöra blir stundtals kontraproduktiv. När vi betalar för någonting innebär det att vi har gjort en prioritering, vi har prioriterat just detta framför någonting annat som vi skulle ha kunnat lägga våra pengar på istället. Det gör att vi närmar oss det hela med en annan typ av inställning.
Det vi inte har betalat för tenderar vi att ta för givet. Jag har under åren som yrkesverksam musiker upplevt en stor skillnad på publik som betalat och publik på ställen där man inte betalar entréavgift. Det finns någonting ironiskt över det faktum att många som försvarar en omfattande offentlig kulturfinansiering med slagord som att kultur måste vara värt att betala för, motsätter sig att statliga museer tar ut entréavgifter, eftersom entréavgifter sänder just signalen att kultur är värt att betala för.
Ytterligare ett tungt vägande argument för återinförda entréavgifter handlar om snedvridandet av konkurrens mellan olika kulturinstitutioner. De museer och kulturinstitutioner som inte omfattades av fri entré-reformen drabbades i varierande grad av besökstapp när det plötsligt blev gratis att besöka deras konkurrenter. Ett tredje argument för entréavgifter är att det möjliggör för institutionerna att i högre grad styra över sin ekonomi och påverka intäktsflödet.
Men de svaga och utsatta grupperna då, de som har små marginaler och därför inte kommer att prioritera att lägga sina resurser på museibesök? Att erbjuda riktade rabatter, eller till och med fri entré till utvalda grupper är naturligtvis inte fel. Det kan staten med fördel gå in och subventionera, om den vill öka tillgängligheten för fler. Turister kan däremot gott betala för sig, och på så sätt dra in välbehövliga slantar till vården av kulturarvet.
I Finland finns Museikortet som kostar 74 euro och fungerar som inträdesbiljett till 300 finländska museer under ett helt år (En svensk motsvarighet finns i form av Kulturarvskortet vilket ger halva priset till lika många svenska museer). Ett fördelaktigt erbjudande som den som går på museum någorlunda ofta snabbt har tjänat in. Kanske vore den finska modellen något för svenska politiker att överväga? Med rabatterat pris för resurssvaga grupper för att öka tillgängligheten, samtidigt som man fortsatt sänder signalen att kultur och kulturarv är någonting som är värt att betala för.
larsanders.johansson@opulens.se
