S är en vilsen ardennerhäst 

IDEOLOGISK KRIS: “Frågan plågar partiet och en del gamla kämpar ser på sina nya anhängare med misstänksamhet, nästan förakt.” Lars Thulin frågar sig hur det kommer sig att socialdemokratin vunnit delar av överklassen men förlorat arbetarna.

Socialdemokratin är en ardennerhäst som tryggt vandrat på samma stigar i åratal. Så upptäcker kusen att stigarna dragits om och att vissa grindar stängts medan andra öppnats. Den blir förvirrad, villrådig och gnäggar osäkert.

För S blev detta ytterst tydligt då partiet i valet i höstas gick fram i tidigare mycket blå valkretsar som de rika delarna av Stockholm och andra storstäder.

I Dagens Nyheter för ett par veckor sedan berättade den förra ordförande i Advokatsamfundet, Anne Ramberg, på ett beundransvärt öppet och ärligt sätt om sin ambivalens i ett nytt politiskt landskap. Det faktum att Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna i princip lagt sig platt för Sverigedemokraterna, fick henne att lämna sin tidigare hemvist i något av dessa partier. Många av hennes grannar på Östermalm i Stockholm gjorde samma sak. För de såg en ny borgerlighet, en blåbrun. En som de inte stod ut med.

Så, hur kan S ha vunnit överklassen och förlorat arbetarna? Frågan plågar partiet och en del gamla kämpar i S ser på sina nya anhängare med misstänksamhet, nästan förakt.

Jag tror att S gjort det som i idrottssammanhang kallas att segra ihjäl sig. Man har nått sina mål, vunnit de viktiga matcherna. Då blir man trött, mätt och har svårt att hitta nya utmaningar, nya tydliga motståndare. För deras ursprungliga mål om demokrati, hyfsad ekonomisk utveckling för de flesta i samhället samt att nästan alla kan ”bli vad som helst”, är uppnådda. Men ingen tackar för gårdagens segrar. De blir naturliga och självklara delar i samhället. Något vi inte behöver bry oss om. Men de krafter som nu via Tidölag styr i Rosenbad – om än inte från ministerposter – visar att så inte är fallet. Dessa framgångar måste försvaras och vinnas varje dag. De kan tas ifrån oss snabbare än vi anar.

Jag anser att Socialdemokraternas svek i decennier, var det som professor Bo Rothstein ger uttryck för i samma artikel i DN med Anne Ramberg. Nämligen att sossarnas definition av hur en svensk tjej eller kille hade lyckats var att hen blev akademiker. Inte duktig bilmekaniker, anläggningsarbetare, kallskänka eller rörmokare. Alla linjer skulle vara förberedande för högskola, en plats där var beviset på att arbetarna kastat av sig sina bojor. Enda vägen till paradiset gick genom dörren till ett universitet.

Bilden av den enkla arbetaren kontra den fina akademikern funkade kanske fram till slutet på 50-talet. Sedan blev den mossig och bara giltig för S-strateger. Precis som de gamla stigarna som bara var relevanta för ardennerhästen. Flera orsaker spelade in.

I takt med att industrisamhället blev postindustriellt försvann i rask takt arbetarjobben där det, brutalt uttryckt, räckte med att ha en bra fysik, vara nykter och inte försova sig.

Under samma period blev många hantverkare egna företagare och hade synpunkter på en socialdemokrati som ofta var fientlig mot småföretagare. Däremot lirade sossar mer än gärna med storkapitalet.

Att fler fick möjlighet att utbilda sig gjorde att det inte längre var så märkvärdigt att vara akademiker. Och det var ingen säker biljett till bra lön och trygg anställning. En skicklig hantverkare tjänar väl idag dubbelt så mycket som en bibliotekarie.

Nyligen visade också pandemin vilka jobb som i ett tufft läge var viktiga för Sverige. Det var inte skattejurister, docenter i teologi, organisationskonsulter eller genusvetare. Om dessa arbetade hemma eller struntade i att jobba en vecka, var det få som märkte av. Men om bussen inte kom på morgonen, ingen bytte mormors smutsiga lakan på äldreboendet eller körde ut maten till butikerna, då pajade samhället. Väldigt fort.

Och de som verkligen är vänster väljer Vänsterpartiet.

Så socialdemokraterna har vänt ut och in på sig själva för att behålla både arbetarna (det ordet ska uttalas med vördnad och lite darr på stämman) och medelklassen som vill påta i egna trädgårdar eller har priset på sin bostadsrätt som sitt främsta intresse. Till på köpet har partiet fått konstiga väljare från fina områden, väljare man knappt vill kännas vid.

Kvarvarande manliga arbetare fattar inte vad S ville och tycker att Jimmie bör få prova på ett tag. För han är schysst, men de där märkvärdiga intellektuella och journalisterna i Stockholm är taskiga emot honom. Och de som verkligen är vänster – intellektuella i rödvinsvänstern samt uselt betalda offentligt anställda, väljer Vänsterpartiet.

Så vad bör S göra i den eftervalsanalys som nu pågår? Där misstag ska begrundas och sedan en ny och bättre väg stakas ut.

Visste jag det skulle jag bli rik. Men varför inte våga börja från början? Först formulera en klar och tydlig ideologi utifrån hur samhället ser ut idag och se vilka som gillar ideologin? Istället för att först bestämma vilka väljare man vill ha och sedan välja en ideologi man tror passar dem.