RÄTTESNÖRE. ”Behövs en lista på knäsatt kanonisk litteratur och kultur nu? Jag är inte särskilt övertygad om det för den finns redan eftersom gymnasielärarna låter eleverna veta vad de lärt sig på universitetet,” skriver litteraturprofessor emeritus Ivo Holmqvist.
Den Kulturkanon som Politikens forlag i Köpenhamn gav ut redan för sexton år sedan, med ett företal av dåvarande kulturministern Brian Mikkelsen, har resonerande texter om nittiosex föremål och företeelser. De är indelade i nio områden: arkitektur, bildkonst, design, konsthantverk, film, litteratur, scenkonst och musik (partiturmusik och populärmusik utgör två avdelningar). Dessutom finns en DVD-skiva. Urvalet gjordes av trettiofem sakkunniga under språkprofessorn Jørgen Lunds ledning.
Man bör understryka vad som sägs inledningsvis om syftet: ”Förhoppningsvis blir denna kulturkanon en ögonöppnare för många och skapar en debatt om dansk konst och kultur.” Det är alltså ett deskriptivt urval, inte ett normativt.
Det är en bra bok som fortfarande inspirerar. Men är det ens möjligt att åstadkomma något motsvarande här hemma utan att trampa på olika gruppers många ömma tår? Det hade kanske gått när jag var gymnasist på 1960-talet, men tiderna var annorlunda då. Vår genomlärde lektor i svenska hade i tio års tid varit professor i Dorpat, det nuvarande Tartu, tills de ockuperande ryssarna slängde ut honom 1940. Han gav oss en diger lista inför sista sommarlovet: ”De här böckerna bör abiturienterna ha läst före studentförhören”.
Och det gjorde vi förstås. På den fanns bland annat Sigfrid Siwertz sega roman om den avskräckande familjen Selambs. När jag några år senare tenterade en doktorandkurs i rysk litteratur för den beläste lundaprofessorn Staffan Björck påpekade han hur bra romanen hade blivit om den nått upp till Michail Jevgrafovit Saltykov-Sjtjedrins ”Familjen Golovljov” från 1880, en mästerlig studie i en släkts ondska. Men det gör den inte…
Hursomhelst är de tiderna förbi. De som tog studenten innan reformerna raserade lärdomsskolan var en liten och privilegierad del av årskullen fast vi i de flesta fall hade mycket begränsade kunskaper om annat än västvärlden. Det ändrade sig förstås snabbt mot slutet av det decenniet. Behövs en lista på knäsatt kanonisk litteratur och kultur nu? Jag är inte särskilt övertygad om det för den finns redan eftersom gymnasielärarna låter eleverna veta vad de lärt sig på universitetet.
Men jag kan föreslå en annan läsning: statistikern Gustav Sundbärg fick vid förra sekelskiftet i uppdrag att utreda orsakerna till massutvandringen från Sverige, för att om möjligt begränsa den (när han var klar med sitt väldiga verk 1911 hade emigrationen i stort sett avstannat ). I fjortonde delen finns hans aforismer som kan läsas på nätet, tack vare Runeberg.org. Där ordas bland annat om vår brist på nationell insikt. Kanske det. Hursomhelst kan vi trösta oss med att ”Svenskarna äro en av de resligaste nationerna i världen”.
Läs Gustav Sundbärgs lätt masochistiska och diskutabla sanningar – men lägg inga pengar på att ställa samman en skuta med kulturkanoner som genast kommer att gå i kvav på särintressenas undervattensrev.
ivo.holmqvist@opulens.se
