Hotet mot public service är inte borta

FRIA MEDIER. “Johan Pehrson blev det som spioner kallar nyttig idiot, den som går fiendens ärenden utan att fatta det.  Han trodde att han räddade public service när han i själva verket möjliggjorde att det för första gången någonsin nämns i en regeringsförklaring”, skriver Lars Thulin. 

Liberalerna har i samband med regeringsförklaringen slagit sig för bröstet och hävdat att man räddat public service (PS) och dess oberoende. Många kanske tycker det är ett bra och lugnande besked. För mig är det tvärtom, uttalandet ger mig kalla kårar. Hotet har istället permanentats.

Låt oss titta på bakgrunden. Frågan om public service oberoende och dess uppdrag blev i år för första gången en fråga i valrörelsen. Bakgrunden var att de tre ursprungliga blåbruna partierna, KD, M och SD, under de senaste åren varit rörande eniga om att förändra, banta och försvaga PS. I botten finns en illa dold uppfattning att de media som svenskarna har högst förtroende för, sprider socialistisk propaganda. Därför måste de kontrolleras och kväsas.

Men de försöksballonger som skickades upp i frågan flög inte högt. Den breda publiken gillar PS. Frågan lades på vänt. Men begravdes inte.

PS har en något krånglig ägarbild. Det ägs inte av staten, inte av riksdagen, inte av regeringen, inte av en diffus vänstermaffia. Utan av en fristående stiftelse. Ledamöterna utses av regeringen men det är de politiska partierna som föreslår ledamöterna. Syftet är att public service inte ska kunna påstås vara Staten.

Public service finansieras genom en skatt för medborgare över 18 år. Kostnaden utslagen på varje svensk är cirka 65 kronor per månad. Betydligt billigare än Netflix och Spotify. Eller en dagstidning.

Tidigare användes licensavgifter som lades på varje hushåll med tevemottagare. Då var man ännu mer ”fri”. Men med den tekniska utvecklingen där SVT kan följas i mobiler samtidigt som man kan äga en teve utan att någonsin kika på public service, blev metoden omöjlig och skrotades.

PS ska vara oberoende, inte minst politiskt. Opartiskheten övervakas av Granskningsnämnden. Den innehåller sju personer som är utsedda av regeringen, ordförande är domare, tre av de övriga har sina jobb inom media. Knappt 2 000 ärenden kommer in till nämnden varje år. Tre procent av dem fälls. Av dem är ytterst få kopplade till politiska åsikter. Sakfel där enskilda, företag eller organisationer anser sig drabbade överväger.

Ändå drar sig de blåbruna inte för att kalla SVT för statstelevision, speciellt Ebba Busch gillar detta. Då hon blir granskad på ett sätt som inte passar henne. Trots att hon som minister i regeringen givetvis vet hur public service ägs och styrs. Eller borde veta.

Tanken bakom att kalla public service statstelevision är misstänksamhet mot finansieringen. Hur är då konkurrenterna i etermedia organiserade och finansierade? Det handlar uteslutande om vinstdrivande aktiebolag. Inkomsterna kommer från reklam. Kattmatsföretag, biltillverkare och spelbolag betalar dessa media.

Denna konstruktion antas alltså stå för mer opartiskhet än public service. Och utan granskningsnämnder. Det är på dessa reklamkanaler svenskarna främst ska titta, inte på public service. I alla fall i de blåbrunas version av paradiset.

Med jämna mellanrum undersöks vad journalister uppger att de röstar på. En övervikt finns för V och MP jämfört med riket totalt. Undersökningen har dock aldrig kunnat visa att partisympatier på något sätt påverkar rapporteringen. Men det första förhållandet tas av de blåbruna som bevis på att Sveriges redaktioner i allmänhet och public service i synnerhet, i princip är kommunistiska kamporganisationer.

Hur vill de blåbruna strypa public service? Jo, utöver nyheter ska public service förbjudas att sända program som folk vill titta på.  Inga stora underhållningsprogram, inte sport, inte påkostade serier. Tittandet på public service ska fås ner på ett minimum. Då kan bidragen minskas dramatiskt. Det betyder mindre pengar till att dra fram obekväma nyheter. Som granskningar av KD-ledaren.

SD talar klarspråk. Dess representant i public services ägarstiftelse, Linus Bylund, vill att journalister i public service som rapporterar misshagligt ska bli av med en månadslön. Och när en företrädare för den judiska rörelsen i Sverige i Aktuellt nyss uttryckte mild oro för samhällsutvecklingen i ett förändrat Sverige skrek en av SD:s profiler, Björn Söder, att inslaget skulle anmälas och nu måste hårdhandskar sättas in mot SVT.

Men då var det väl bra att korvgubben Johan Pehrson blev en vit riddare som räddade public service? Nej. För public service har tidigare inte varit med i en regeringsförklaring. Public service har varit självklart. Inget parti har på allvar ifrågasatt det eller velat svälta ut det.

Det vidriga är därför att någon måste rädda det. Det lilla köttbenet gav husse Jimmie till sin knähund Johan. Därmed har de blåbrunas hat och hot mot public service blivit accepterat, ett allmängods vi måste leva med. Och public service måste räddas i varje kommande regeringsförklaring. Nästa gång får kanske inte Pehrson det köttbenet av Åkesson.

Militären pratar om brohuvuden. Det innebär att en armé skaffar ett fäste på fiendemark. Detta är en förutsättning för en lyckad invasion.  Johan Pehrson blev det som spioner kallar nyttig idiot, den som går fiendens ärenden utan att fatta det.  Han trodde att han räddade public service. Men byggde i själva verket ett brohuvud i kampen mot PS. Därifrån planeras nya angrepp.

Därför måste public service ständigt skyddas från de blåbruna. Och från korvgubbar som är knähundar och nyttiga idioter.