VÄGVAL. Denna vecka för hundra år sedan gick “Marschen mot Rom” som skulle föra Mussolini och den italienska fascismen till makten. “Kommer författarna, som Hemingway, att sätta sig till motvärn, eller kommer de likt Pound att bli medlöpare?” Det frågar sig Torsten Rönnerstrand när Italien nu fått den första fascistiska regeringschefen sedan andra världskriget.
En alldeles särskild dag är namnet på en av de mest kända filmer som gjorts i Italien. Den handlar om den dag – den 3 maj 1938 – då den italienske diktatorn Benito Mussolini fick besök i Rom av sin tyske kollega Adolf Hitler. Denna dag blev början till det nära samarbete mellan de italienska fascisterna och de tyska nazisterna som två år senare skapade förutsättningar för andra världskriget.
Men en alldeles särskild dag var också lördagen den 22 oktober 2022. Då fick Italien sin första fascistiska regeringschef på 80 år. Hon heter Giorgia Meloni och är partiledare för fascistpartiet Fratelli d’Italia.
Tidpunkten för makttillträdet var ur Melonis synpunkt ytterst vältajmad. Under hennes första vecka som regeringschef firar de italienska fascisterna ett viktigt jubileum. Hundra år tidigare, den 27 till 29 oktober 1922, gick ”La marcia su Roma”, det vill säga den marsch mot Rom som skulle föra Mussolini och den italienska fascismen till makten.
Med denna marsch mot Rom startade en kedjereaktion som via Mussolinis maktövertagande och andra världskrigets katastrofer sträcker sig in i vår egen tid. En föraning om detta var det försök till statskupp som en av Mussolinis varmaste beundrare, Adolf Hitler, initierade i München den 8-9 november 1923. Kuppen misslyckades visserligen, men ett årtionde senare kunde nazisterna överta makten i Tyskland.
Dessa dramatiska händelser kunde naturligtvis inte undgå att väcka uppmärksamhet bland tidens författare. En av dem var en ung journalist, den blivande nobelpristagaren Ernest Hemingway (1899-1961). Som reporter för tidningen Toronto Star hade han tidigt mött Mussolini, och han var en av de första som varnade för det hot mot mänskligheten som det fascistiska maktövertagandet utgjorde. Men det fanns också författare som uppfattade fascismen som löftesrik. Dit hörde bland annat Ezra Pound, Curzio Malaperte, Wyndham Lewis, Louis-Ferdinand Céline och Gottfried Benn.
Ernest Hemingways första möte med Mussolini inträffade våren 1922, dvs något halvår före den march mot Rom som skulle föra fascisterna till makten. Den tjugotreårige journalisten var då på smekmånad i Milano med sin hustru Hadley Richardson. När han fick veta att Mussolini också var i staden, passade han på att intervjua honom. Resultatet blev reportaget “Fascisti Party Half-Million”, tryckt i Toronto Star Weekly 24 juni 1922.
I reportaget hävdar Mussolini att hans fascistparti har en halv miljon medlemmar och att det är organiserat som en armé. Därmed antyder den blivande diktatorn att partiet har tillräcklig kraft för att störta regeringen, om den skulle sätta sig till motvärn.
I reportagets slut ställer Hemingway en retorisk fråga till sig själv och till tidningens kanadensiska läsekrets. Hur skulle läsarna – frågar han sig – reagera om Kanadas liberala regering hotades av en väpnad armé bestående av 250 000 extremt konservativa högeraktivister. Frågan förblir hängande i luften, men Hemingways egen inställning står ändå klar: han ser Mussolini som en stor fara.
I reportaget från Lausanne ser vi något som skulle bli typiskt för Hemingways rapportering om den italienska fascismen.
Ännu klarare blir Hemingways inställning efter den marsch mot Rom som gjorde Mussolini till diktator. Särskilt tydligt är detta i hans rapportering från den konferens i Lausanne 1922-1923, där Europas regeringschefer diskuterade det nya Turkiets ställning i världssamfundet. I ett nytt reportage i Toronto star (17/1 1923) deklarerar Hemingway att den nyblivne diktatorn är ”den största bluffen i Europa”, men likväl mycket farlig.
I reportaget från Lausanne ser vi något som skulle bli typiskt för Hemingways rapportering om den italienska fascismen – viljan att demaskera diktatorn Mussolini och hans regim. Reportaget utgör också ett prov på den skarpsynthet vad gäller politiska frågor, som enligt vännen och författarkollegan John Dos Passos’ memoarer kännetecknade Hemingway redan från början av 1920-talet.
Detsamma kan sägas om en av de självbiografiska noveller, där Hemingway berättar om sina upplevelser i det fascistiska Italien. Den heter ”Che ti dice la patria?” (”Vad säger dig landet?”) och går tillbaka på en reportageresa som han i mars 1927 gjorde med vännen Guy Hickock. Resan företogs i en tvåsitsig Ford Coupé och förde de båda vännerna från Paris till Italien, där de reste från gränsstaden Ventimiglia till Pisa, Florens, Bologna, Parma, Genua och slutligen tillbaka till Ventimiglia.
Resultatet av resan blev i första vändan artikeln ”Italy, 1927”, tryckt i New Republic i maj 1927. Denna artikel omarbetades med lätt hand till den novell med titeln ”Che ti dice la patria?” (’Vad säger dig hemlandet?’) som samma år publicerades i samlingen Män utan kvinnor.
”Che ti dice la patria?” består av tre episoder. Tillsammans ska de ge en bild av missförhållandena i det fascistiska Italien.
I den första episoden ger de två resenärerna lift åt en fascistisk yngling som efter bilfärden tackar på ett mycket avmätt sätt. Därmed avviker han från det översvallande sätt att tacka som av hävd varit utmärkande för den italienska umgängeskulturen.
”Tack då”, sa den unge mannen, inte ”tack så mycket” eller ”tusen tack”, som man i Italien förut brukat säga till någon som räckte fram en tidtabell eller förklarade vilken väg man skulle gå. Den unge mannen yttrade ett tack i dess futtigaste form och tittade misstänksamt efter oss när Guy startade motorn. Jag vinkade. Hans värdighet tillät honom inte att vinka till svar.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Den andra episoden skildrar fascisternas sätt att kringgå det förbud mot bordeller som Mussolini påtvingat sina landsmän. Här framgår det att prostitutionen trots det till synes kategoriska förbudet kunnat fortgå genom att bordellerna maskerats om till restauranter. Särskilt tydligt blir detta, när de två resenärerna i väntan på serveringspersonalen antastas av påträngande ”glädjeflickor”.
Den tredje episoden utspelar sig utanför Genua. Där blir de två resenärerna stoppade av en fascistisk polis som skriver ut oskäliga böter med den obefogade motiveringen att bilens nummerskylt skulle ha varit smutsig. När resenärerna påpekar att skylten är nyputsad, höjer fascisten bötessumman till det dubbla, från 25 till 50 lire.
Den antifascistiska tendensen ser vi också i Hemingways rapportering om Italiens invasion av Etiopien 1936. Ett exempel är artikeln “Wings Always over Africa: An Ornithological Letter” som publicerades i januarinumret av Esquire 1937.
Hemingway börjar artikeln med att citera ett uppsnappat meddelande som berättar att nästan 10 000 sårade italienare passerat genom Suez-kanalen. Därefter påpekar han vad som förtigits i meddelandet: att soldaterna ska vårdas i ett hemligt koncentrationsläger på en italiensk ö. Anledningen till det är att den italienska allmänheten ska skyddas från den deprimerande anblicken av så många sårade. Han tillägger att det är lätt att vara patriot så länge man – som italienarna – inte får veta något om krigets realiteter.
Denna polemiska ingress följs av en fördjupning med fokus på de sociala förhållandena i det fascistiska Italien. Efter en tillbakablick på det första världskrigets katastrofala konsekvenser för de vanliga italienarna, sätter Hemingway in det nya kriget i ett klassperspektiv. Han fördömer krigsprofitörerna från överklassen och konstaterar att det i kriget mot etiopierna återigen är de fattigaste italienarna som offras.
I reportagets fortsättning utvecklar Hemingway den jämförelse mellan stridsflygplan och rovfåglar som undertiteln – ”An Ornithological Letter” – förbereder oss på. Medan italienska flygplan sänker sig ner över de dåligt beväpnade etiopierna, sänker sig asätande rovfåglar ner över de sårade italienare som lämnats kvar på slagfältet. De kommer att ätas upp levande, antyds det. Efter en detaljerad skildring av detta makabra skådespel konstaterar Hemingway att den fascistiska regeringen till varje pris försöker dölja sådana aspekter av kriget. De fattiga pojkar som blir infanterister kommer att få höra suset från de asätande rovfåglarnas vingar, utan att någonsin förstå vilka som är deras verkliga fiender, det vill säga de inhemska fascisterna.
Hemingways angrepp på fascismen fick stor betydelse för opinionen i den anglosaxiska världen. Likväl var det inte alla som lät sig övertygas. Till Mussolinis mest trofasta beundrare hörde en av Hemingways bästa vänner, den amerikanske författaren Ezra Pound (1885-1972). Därom vittnar dikter och essäer, där dateringen av händelser med anknytning till Mussolini inte utgår från den gregorianska kalendern utan från den fascistiska kalender som tog sin utgångspunkt i Rom-marschen i oktober 1922.
Exempel är den ryktbara dikt som handlar om Pounds första och enda möte med Mussolini. Denna händelse är i dikten daterad till ”Anno XI dell’era nostra”, men enligt den gregorianska kalendern inträffade det den 31 januari 1933, dvs samma dag som Hitler tog makten i Tyskland.
Under interneringen i Santa Monica fortsatte Pound att hylla Mussolini.
I dikten berättar Pound om hur han tas emot av Mussolini i en privat audiens i Palazzo Venezia. Vid ankomsten överräcker han ett exemplar av sin bok A Draft of XXX Cantos till sin värd. Mussolini läser några rader i boken och utbrister: ”Ma questo è divertente”. (”Det här är underhållande”). För Pound blir detta ett bevis för att Mussolini inte bara var poesikännare – det visste han förut – utan också en genial ledare som skulle kunna inleda en ny epok i mänsklighetens historia.
Efter mötet i Palazzo Venezia blev Pound en hängiven talesman för Mussolini och den italienska fascismen. Det skulle dock straffa sig. Efter krigsslutet 1945 blev poeten infångad av den amerikanska ockupationsmakten. Under flera månader, från 24 maj till 16 november, försmäktade han i ett primitivt fångläger utanför Pisa; därefter dömdes han för landsförräderi, men räddades från dödsstraffet av en poesiälskande psykiatriker som mot bättre vetande förklarade honom sinnessjuk. I stället för dödscellen blev det därför internering i mentalsjukhuset Santa Monica i Washington. Där satt han inspärrad ända fram till 1958, då han efter initiativ från Hemingway och FN:s dåvarande generalsekreterare, Dag Hammarskjöld, försattes på fri fot.
Under interneringen i Santa Monica fortsatte Pound att hylla Mussolini. Ett exempel är den kontroversiella men likväl prisbelönta diktsamlingen Pisan Cantos från 1949. Där antyder Pound att avrättningen av Mussolini skulle vara ett brott jämförbart med korsfästningen av Jesus och att den avrättade diktatorn skulle vara en sentida motsvarighet till de ädlaste av de ädla hjältarna i Dantes Den Gudomliga Komedin.
Att Pound tagit ställning för Mussolini gick inte obemärkt förbi i Italien. För de italienska fascisterna blev han en förebild som alltjämt manar till efterföljd.
Ett sentida vittnesbörd om det är ”CasaPound”, en fascistisk organisation som vill vårda minnet av Mussolini och Pound. I detta syfte anknyter man påpassligt till aktuella händelser. Under mottot ”Marcia su Roma” arrangerade man hösten 2020 en rad demonstrationer mot de italienska myndigheternas försök att komma till rätta med Corona-epidemin. En marsch mot Rom blev det också i torsdags, den 27 oktober i år. Då samlade CasaPound sina skaror för att påminna om den dag för 100 år sedan då, den fascistiska eran tog sin början.
Nu återstår det att se hur vår tids författare ska reagera på fascismens återkomst till makten. Kommer de – som Hemingway – att sätta sig till motvärn eller kommer de – som Pound – att bli medlöpare?
Till dem som sedan länge tagit strid mot nyfascismen hör Italiens idag mest kända författare, Elena Ferrante. Det visar den sista delen av Neapelkvartetten, den hyllade romanserie om Italiens moderna historia som nyligen filmatiserats av HBO. Ett exempel på det får vi, då hon skriver: ”En svart våg som förut hade dolts bakom maktens tjusiga kulisser […] spred sig till varje hörn av Italien.” Av sammanhanget framgår att Ferrante här vill varna för den ”svarta” våg av framgångar för den italienska nyfascismen som startade vid 1980-talets början och som nu givit Italien den första fascistiska regeringschefen sedan andra världskriget.
info@opulens.se
