RETRO. Jesper Nordström plockar fram en skiva som verkligen lever upp till att vara ”Veckans vax”. Det handlar om en durium-skiva. En internationell företeelse med skivor i ett speciellt material. I Sverige marknadsfördes dessa skivor på 30-talet som – ”Veckans skiva”.
Är det någon som fortfarande kommer ihåg papperstidningen Metro? För mig spelade den en rätt stor roll i mitt liv som ung vuxen kafédrällare. Papperstidningen var en ursäkt för hänga kvar lite väl länge över kallnat kaffe. Den blev läst den dagen och hamnade i papperskorgen när morgondagen infallit.
Ibland var den skrynklig och våt som om den redan var läst. Allt annat än en jungfruligt oskrynklig Sunday Times i läsfåtöljen.
Ja, det finns mycket som är deprimerande efemärt i det moderna stadslivet. Numera är ju fysiska medier något av en distingerad lyx. Till exempel i form av Dagens Nyheters söndagsutgåva och så en dyr fin Bob Dylan-vinyl till det
Men det fanns en viss sorts skivor i skarven mellan stenkaka och vinyl som hade samma flyktiga karaktär som en gratis gatutidning. Duriumskivan var i plast och upplimmad på kartong och såldes i tidningskiosker, stånd på tågperronger och hos pappershandlare snarare än hos traditionella radiohandlare.
Namnet Durium skulle såklart anspela på engelskans ord durable. Durium är nämligen ett mycket hållbart syntetiskt harts, som utvecklades 1929 av Hal Trueman Beans, professor i kemi vid Columbia University.
Men i skivkontexten blir det blir guldmedalj i falsk marknadsföring. Nog tål dessa skivor bättre att tappas i golvet än en stenkaka men de spelades sönder ganska snabbt. Eller så slängdes de i kaminen.
Det är märkligt, för långt före Spotify och streamingtjänster gällde det ju faktiskt att vara rädd om sina skivor. Nu när allt finns digitalt ägnar sig grånade audiofiler, men också en hel del yngre människor, åt att rengöra sina lp-skivor med kemisk bensin och destillerat vatten. Det är uppoch nervända världen kan tyckas.
Orkestern på den här skivan heter just Durium Dance Ensamble (Duriumorkestern) och det är ju som om musiken på kassettbandserien Mr Music hade spelats av “Kromoxidorkestern”. Tekniken och mediet stod i förgrunden i dessa hurtiga moderna tider. Tänk på speakerrösten i SF-journalfilmerna för att associera till rätt kvillrande och glättig attityd.
De här skivorna var närmast ett tidigt exempel på en franchise med internationell räckvidd och så fick omslagen följaktligen en nationell och efter marknaden anpassad karaktär.
Lägg sedan till att ljudfilmen hade fått sitt genombrott och du har jungfrulig mark för nya samarbetstankar. Synergieffekt som det väl heter på management-floskel-lingo.
Filmen som du just sett hade en grann låt som “råkade” finnas på skiva i kiosken på vägen hem, i detta fall handlar det om en hitlåt från filmatiseringen av den gamla operetten “Viktoria und ihr Husar” (1931).
Krigsromantik i mellankrigstiden kort sagt, för det var ju så att efter första världskrigets totala mörker ville man upprätta något slags skimmer kring såväl officerare som adel.
Och som sagt var Durium-skivan en internationell företeelse. Durium marknadsfördes av Durium Products Company som material till “Hit of the Week”-skivor, i Sverige marknadsförda som ”Veckans Skiva”. Inte så olikt ”Veckans vax”, faktiskt!
jesper.nordstrom@opulens.se
