FILMFESTIVAL. Ingela Brovik rapporterar från tyska DOK Leipzig, världens äldsta dokumentär- och animationsfilmfestival, som i år firar 65-årsjubileum. Hon berättar också om några av de mest intressanta och engagerande filmerna.
DOK Leipzig,
Dokumentärfilmfestival i Leipzig, Tyskland
65-årsjubileum, oktober 2022
En rosa nyckel är affisch- och omslagsmotivet för årets DOK Leipzig, som firar 65 år. DOK Leipzig är världens äldsta dokumentärfilmfestival, som under DDR-tiden var enda platsen för yttrandefrihet.
Denna rosa nyckel har sin nedre del avklippt och där syns några vassa taggar. Denna bild är “the design of DDR “, säger en sakkunnig filmare till mig, medan folk står och diskuterar affischen, som avviker totalt från tidigare års affischer och väcker nyfikenhet, frågor, skratt, men också debatt.
DOK Leipzig har under sina 65 år uppmärksammat film som gestaltar tidsandan, väcker frågor om dagens läge, står upp för solidaritet mot förtryck, mot krig, för fred och frihet.
I festivalens vinjettfilm plockas Picassos fredsduva ner i sina minsta beståndsdelar och sätts samman på ett nytt sätt som för att förnya dess symboliska kraft.
På årets festival visas 255 animations- och dokumentärfilmer från 55 länder, efter ett urval från 2 700 filmer.
Invigningsfilmen är för ovanlighetens skull en animerad film, ”No Dogs or Italians Allowed ”av franske Alain Ughetto. Filmen är ett samarbete mellan folk från Frankrike, Italien, Belgien, Schweiz och Portugal.
Filmen handlar om arbetare i norra Italien i 1900-talets början då arbetsvillkoren är hårda, cheferna tuffa, men de stolta arbetarna gör uppror, går sin egen väg, i denna visuellt dynamiska film präglad av drastisk humor, starka uttryck och kärleksfull hållning till arbetarna, deras fruar och barn. Den framstår som en ovanligt positiv film i dessa tider där det annars ser mörkt ut eftersom den italienska fascismen åter har kommit till makten.
Invigningsfilmen är en av flera bra filmer om arbetare på årets festival, där den belgiska dokumentären ”Days of Fishing”, i regi av Benjamin Grinand och Lucien Lepoutre skildrar fiskare i tufft, närmast livsfarligt jobb på havet. Den är filmad med poetisk filmkamera, som visar maximalt effektivt arbete men också skönhet.
Regissören Luis Armando Sosa Gils mexikanska dokumentär ”Men of Salt” berättar om det svåra ekonomiska läget och miljöproblem för fiskare, som arbetar med samma hårda jobb som de i den belgiska dokumentären.
Om ett annat jobb, nämligen att fixa transport på en sliten motorcykel, som färdas på urgammal tågräls, berättas i ”Motorrodillo”, en film från Colombia, i regi av Alba Jaramilla där en stark äldre arbetarkvinna jobbar i stort sett dygnet runt.
Vad som framgår av många arbetarklassfilmer i Leipzig är att mycket av det arbete som utförs idag sker under fattiga, hårda förhållanden med närmast utslitna verktyg, dock med stolta arbetare, som trots allt får arbete och liv att gå ihop.
Ett nytt förhållningssätt visavi protesterna mot den franska koloniseringen på 1950-talet ger dokumentärfilmen ”Ciné-Guerillas: Scenes from the Labudovic Reels”, om den jugoslaviske filmaren som på uppdrag av statschefen Tito fick filma det algeriska politiska och militära upproret mot kolonialmakten Frankrike. Motsättningarna mellan franska och algeriska soldater har filmats med stor precision och konstnärlig kraft av Labudovic, vars filmer fick människor i hela världen att se på situationen med ny blick, kritisk mot kolonialismen, och känna solidaritet med de förtryckta. Med andra ord en unik filmupplevelse i Leipzig, med oväntat perspektiv. Detta att en jugoslavisk filmare gav en ny blick på sakernas tillstånd är idag bortglömt och därför behövs filmen.
Ukrainska fattiga kvinnor i en liten by skildras med närhet i regissören Maksym Melnyks dokumentär ”Tre kvinnor”, med känsla för det egensinniga, kvinnornas utsatthet och gemenskap, gjord före kriget.
Tyska filmare gör ofta mycket kritiska filmer om tysk historia, som en film om barnhem under DDR-tiden som fick fortsätta existera efter Murens fall. Det är en helt ny dokumentär, som visas i Leipzig, liksom dokumentärer gjorda under DDR-tiden av kvinnliga regissörer, om arbetslivet i DDR, där arbetare ger mer självständiga synpunkter på regimen än vad man kunde ana var möjligt i en diktatur.
Likaså i tyska Pamela Meyer-Arndts nya dokumentär ”Rebellinnen- Fotografie Underground DDR”, om kvinnliga konstnärer som gjorde uppror i Öst-Berlin, i stadsdelen Prenzlauer Berg, på ett mer olydigt, spektakulärt vis än man skulle förvänta sig. Men de kvinnliga konstnärerna drabbades av förtryck, misshandel, fängelse och trakasserier. Det är en viktig film som visar att film om historia i DDR och Västtyskland behövs för att förstå världen idag.
Det var fullsatt på alla dessa visningar, intensiva diskussioner mellan publik och regissörer efteråt gav en ny blick på den rosa nyckeln från DDR, där en mjuk design döljer en vass nyckel.
DOK Leipzig är en filmfestival med stor bredd, där politisk-historisk film ger nya, fördjupade perspektiv, något ytterst betydelsefullt i dagens läge.
info@opulens.se
