FOTOGRAFI. “Skall man ägna sig åt att presentera fotografi som behandlar sociala och politiska frågor, bör man veta vad det är man sysslar med. Det är skillnad mellan att dokumentera och synliggöra, mellan att citera och problematisera”, skriver Ida Thunström.
Det kan ibland finnas något vårdslöst i hanteringen av fotografiutställningar. Efter alla år som digitalt fotografi har varit ett etablerat konstnärligt verktyg, ligger det fortfarande en illusion av att det är enkelt att hantera. Eftersom det digitala fotot är mer immateriellt än det analoga är uttrycket mindre förankrat i materialet. Konstfotografi måste på något sätt hela tiden undersöka vad fotot gör med det som avbildas snarare än, som det traditionella fotot, endast dokumentera motivet.
Det är ingen tvekan om att det finns många idag verksamma konstnärer som behandlar digitalt fotografi med full kompetens och respekt. Det är först när skillnaden mellan konstfotografi och dokumentärt fotografi blir otydlig som det blir problematiskt. Gränsen mellan dessa begrepp kan hanteras lite väl luddigt. Den snabba utvecklingen av digitala tekniker tycks ibland – helt felaktigt – kunna dra med sig professionalism, ibland även skönhet, av bara farten.
Ett fotografi har alltid stark förankring i den uppenbara visuella verkligheten. Siktar man på att skildra sina motiv ur en mer problematiserande vinkel bör man vara uppmärksam på vad detta innebär. Sedan journalistiska fotografier med hjälp av den digitala tekniken blivit lika enkla att manipulera som ett muntligt citat har man rentav ett ansvar att ta faktumet på allvar.
I torsdags öppnade utställningen The Atlas of Beauty på f³ – freiraum für fotografie i Berlin. En uppvisning av fotografen Mihaela Norocs bildserie The Atlas of Beauty – Frauen der Welt.
“For me, beauty is diversity. It is much more than what we often see today in mass media”, säger fotografen Mihaela Noroc om sin bildserie. I ett längre projekt har hon rest runt i världen och fotograferat olika kvinnor i deras respektive kulturer. Kvinnor i vilka hon funnit en specifik, äkta skönhet. Hon vill skildra denna riktiga skönhet, den som ligger bortom det av en yttre blick styrda definitionen. Det överpolerade och oäkta som i regel syns i media. Det hänger ett tjugotal bilder på galleriets väggar. De flesta är mycket vackra och det är där vi finner kontentan av problemet. Det problem som så lätt kan uppstå när det rör sig om digitalt fotografi. Istället för att vara vackra på det äkta sätt som syftet är, att visa upp den inre skönhet som Noroc upplever hos de kvinnor hon mött, får bilderna istället den polerat vackra yta som är karaktäristisk för just de bilder hon vill ifrågasätta. Diversity, mångfald, det måste få vara mer än bara ord. Mer än bara ett dokumenterande, platt avbildande foto.
Utställningen The Atlas of Beauty råkar tyvärr upprätthålla den struktur den givit sig ut för att ifrågasätta. Ett ärligt menat försök att ta sig an ett problem får, på grund av denna vårdslöshet gällande begreppen konstfotografi, och dokumenterande fotografi, motsatt effekt. När jag ser bilder som de av Mihaela Norocs på galleriväggar vill jag snarare dra paralleller till det tidiga fotografiet under det sena 1800-talet, då den nyfunna metoden att med naturalistisk precision kunna avbilda den Andre. Att med hjälp av fotografi ägna sig åt något så angeläget som massmedias bild av kvinnlig skönhet, det verktyg som så effektivt givit upphov till den snedvridna bilden, är en riktigt svår uppgift.
Skall man ägna sig åt att presentera fotografi som behandlar sociala och politiska frågor, bör man veta vad det är man sysslar med. Det är skillnad mellan att dokumentera och synliggöra, mellan att citera och problematisera. The Atlas of Beauty blir till en repris på den där subjektiva blicken, av infångandet och inramningen, just det som blivit den börda som vilar på de flesta av världens kvinnors axlar.
Digitalt fotografi plattar lätt till verkligheten på alla möjliga nivåer, så det är viktigt att vara försiktig. Som konstnär ja, men kanske främst som curator. Att försöka synliggöra det som gömmer sig bakom en bild, under den blanka ytan, och sedan misslyckas med det, kan bli riktigt kontraproduktivt.
Kanske är fotografier lite som ord? De kan stjälpa, de kan förändra, ibland hoppa fram av ren impulsivitet, men de bör inte hanteras helt omedvetet. Börjar vi själva blanda ihop vad som är citat och poesi när vi tolkar världen kan det blir hur fel som helst.
ida.thunstrom@opulens.se
