Vi skulle förändra världen

FÖRÄNDRING. Maria Johansson, som själv var med när det begav sig, har sett utställningen “När postmodernismen kom till stan”.  Hon har blandade känslor och kritiserar bland annat avsaknaden av kvinnors röster i katalogtexten. Men det handlar också om drömmen om att förändra världen.

När postmodernismen kom till stan
Konstakademien, Stockholm
Utställningen är sammanställd av Carl Fredrik Hårleman, John Peter Nilsson, Lars Nilsson
Utställningen pågår t o m 19 november

På Konstakademien pågår till 19 november utställningen ”När postmodernismen kom till stan” sammanställd av John Peter Nilsson, Lars Nilsson och Carl Fredrik Hårleman. De har valt Stockholm under tidsperioden 1979-1994 som en ungefärlig spelplan för postmodernismen. I katalogen finns kursiverade hänvisningar till händelser i Malmö och Göteborg under samma period. När John Peter Nilsson inviger utställningen berättar han om den kreativa och kraftfulla energi som postmodernismen kom ur; ”fanns inga scener, fanns inga pengar, så skapade vi det ändå”.

Utställningen är en lågbudget-produktion och möjligheten att visa den på Konstakademien kom plötsligt. Verken i utställningen har samlats in från curatorernas nära kretsar på kort varsel. Så, trots invändningar väljer jag att inte lägga så mycket energi på utställningens urval. Jag konstaterar bara att både valet av verk och den kronologiska återblicken i katalogen torde vara relaterad till dem som gjort urvalet. Kanske kommer, som också nämns i invigningstalet, fler anspråk framöver på definitionen av det postmoderna. Med en bredare presentation av tiden. J P Nilsson, Hårleman och L Nilsson var tongivande aktörer redan när det begav sig. Situationen är densamma; man har ingen budget, man har ingen plattform, man gör det ändå, med samma personer involverade. Skillnaden i förhållande till dåtiden är att dessa nyss nämnda personer numera är en del av det så kallade etablissemanget.

Kanske ska Lars Vilks räknas som en postmodern konstnär? Eller Marie-Louise Ekman? Varför inte börja redan 1968 med Björnligans aktiviteter i stadsrummet i Göteborg? De lämnade den politiska konsten åt sidan och vände sig bort från idén om det kanoniserade verket och lyfte ut modernismen på gatan. För att återta och åter-aktualisera känslan av autenticitet. Och handlade inte postmodernismen om att åter hitta autenticitet i skapandet? Var måleriet dött? Hur blåser man liv i det igen? Man körde fast mellan Cézannes stilleben-kompositioner och Mondrians kvadrater. Postmodernismen och framför allt de vilda tyskarna, löste upp många knutar. Det var plötsligt tillåtet att få göra som man ville och även relationen till materialet blev mindre traditionstyngt och mer icke-hierarkiskt.

Det slår mig är att verken i utställningen faktiskt inte har den finish som jag då upplevde att de hade. Verk av exempelvis Cecilia Edefalk, Leonard Forslund, Håkan Rehnberg, Lars Nilsson och Fredrik Wretman som jag då upplevde hade en närmast glassig finish framstår idag som mer sympatiskt ”crafty”. Det vilda måleriet, i tysk anda, representeras av tidiga Knut Swane- och Walldamålningar. Och Kristina Abelli Elanders skulptur ”The Xmas Woman” och Truls Melin, hamnar någonstans mitt emellan. Melins verk hör till dem som påverkats minst av tiden som gått. A Karlsson Rixons fotografier av en ål på en kvinnas rumpa påminner mig om att postmodernismen var viktig för oss kvinnor. Det var en tid när något intressant formulerades eller förändrades, om att ta plats som kvinna i konstens värld.

1983 skriver Ola Billgren i Sydsvenskan om det postmoderna ”dagens avantgarde negerar inte aktivt traditionen (som modernismen gör) utan accepterar och negligerar den”. Och 1984 säger Max Book om den postmoderna situationen ”en situation som varken är språklig eller språklös, man kanske skulle kunna kalla den autentisk”.

Också konstens kliv ut ur institutionerna representerar i katalogens historik det postmoderna. 1980 gör Knut Swane en utställning i det nedlagda Serafimersjukhuset och 1982 visas utställningsprojektet IBID i en nedlagd fabrikslokal i Danvikstull. Konstnärernas egna initiativ tar plats mitt i det postmoderna. Alternativ till institutionerna och de kommersiella gallerierna initierades av konstnärer. BarBar, SubBau, Galleri TV och Rostrum kom nog inte ur en önskan att bli konstinstitutioner utan snarare en längtan efter något annat.

Men kanske blev inte postmodernismen framför allt en konstnärernas tid utan snarare konstvetarnas och konstkritikernas? Konstscener initierade av konstvetare poppade upp, exempelvis Ynlingagatan 1 och Index. I Malmö bidrog Åsa Nacking och Mats Stjernstedt med en utställning i en livsmedelsbutik där konstnären Elin Wikström låg och sov i en säng i butiken. Konsttidskriften Material som utkom med sitt första nummer 1991 blev inte bara ett magasin utan närmast en undergroundrörelse.

En annan kritik är avsaknaden av kvinnor. Idag ser konstscenen inte ut som den gjorde då. Men avsaknaden av kvinnor både bland utställare och i det postmoderna samtalet är slående. Det tenderar att bli ett maskulint samtal. Nästa enbart män citeras i katalogtexten.

Jag minna mina första möten med postmodernismen. Första gången var 1982 när Kulturhuset visade den legendariska utställningen ”Känsla och hårdhet”. Likt punken slog de vilda tyskarna mig med häpnad och förändrade allt. Den följdes upp av 1982 års Documenta i Kassel. Jag tror att de flesta av oss konststudenter då kände att vi red på en gemensam våg av kreativ energi. ”The sky is the limit.” Vi skulle förändra världen.

När jag gick ut konsthögskolan och började verka som utställande konstnär så upplevde jag det postmoderna sammanhanget i Stockholm som exklusivt och teoretiskt. Ganska strängt. Sedan tycktes det plötsligt vara överspelat. Globaliseringen och kulturrelativismen ett faktum. Alla tycktes eniga om att allt är relativt och subjektivt.

Den postmoderna huvuduppgiften var att bredda konstuppfattningen och kritisera ivern att etikettera och ruta in. Ännu är konstnären svårplacerad i samhällsbygget. Men det finns fler konstmuseer och konsthögskolor. Och konstscenen består av många, många fler konstnärer, kvinnor, uttryck, kulturer och konstscener. Det är väl måhända ett postmodernt drömscenario?