SCHÖNBERG. Björn Gustavsson porträtterar en av 1900-talets djärvaste kompositörer – Arnold Schönberg – och beskriver hur det gick till när den klassiska musiken revolutionerades.
Första världskriget lade Europa i ruiner. Men även den klassiska musiken störtade samman. Den habsburgska dubbelmonarkin, det kosmopolitiska Wien och ”la belle epoque” slets sönder av nationalism och storkrig.
Stravinskij utvecklade det rytmiska tonspråkets primitiva kraft och experimenterade på ett sätt som faktiskt kan ses som en parallell till vad Picasso gjorde på konstens område. Och jazzen blev också en inspirationskälla. Stravinskij till och med komponerade en ragtime.
En av första världskrigets kraftigaste bomber, om än musikalisk, var Stravinskijs Våroffer – som kom att revolutionera den klassiska musiken lika grundligt som Picassos och Braques omvälvning av konsten.
En av det tidigaste 1900-talets djärvaste kompositörer var Arnold Schönberg, som delvis byggde vidare på Mahlers expressiva senromantik. Med tiden har hans musik fått rykte som svår på gränsen till motbjudande. Inget kan vara mer felaktigt. Här finns en ofta stor och säregen skönhet. Och det är fel att koppla ihop honom med enbart tolvtonstekniken – ett av de många spår där han oavlåtligt experimenterade och sökte nya musikaliska vägar.
För att förstå musik är det ofta bra att känna något om bakgrunden, både om tiden och om kompositören själv. Många konserthus har på senare tid börjat bjuda in till introduktionsföreläsningar före de konserter där så kallat svår musik står på programmet. Genom att väcka intresse för kompositören kan åhöraren ofta lättare förstå sådant som i annat fall kan te sig som en mur av främmande ljud.
För den som vill veta mer om Arnold Schönberg, som löste upp den klassiska musiken och formade ett helt nytt tonspråk, finns nu en rad ypperliga introduktionsprogram på SVT Play.
En biografisk dimension dominerar i nygjorda filmen Triangeldrama i tolvton, som beskriver hur den unge konstnären Richard Gerstl kom in i parets liv och sedan blev hustruns hemliga älskare. Programmet Kulturstudion inleds med en alldeles utmärkt introduktion av Johan Korsell och efter nämnda film följer en inspelning av Schönbergs fantastiska kammarsymfoni nr 1, här dirigerad av Tobias Ringborg.
På SVT Play ligger även en dryg halvtimmeslång inspelning av Schönbergs Verklärte Nacht, här med Danmarks Radios symfoniorkester.
För den som vill fördjupa sig ytterligare rekommenderas ett avsnitt om Schönberg på Klassiska podden, SR Play, där Camilla Lundberg och Carl Tofft samtalar om ”den självlärde tolvtonsprofeten”. På Youtube finns för övrigt Arnold Schönberg Center, med en hel rad filmer om kompositören.
Österrikaren Arnold Schönberg (1874—1951), som alltså aldrig fick någon formell musikutbildning, blev med tiden en framgångsrik lärare i komposition; till att börja med i Wien och Berlin och därefter i Los Angeles, dit han 1933 tog sin tillflykt, efter nazismens framväxt i Europa. I USA undervisade han senare bland andra Alban Berg och Anton Webern.
Under 1900-talets första decennier, när tonaliteten störtade samman – samtidigt med habsburgska riket – skrev Schönberg en rad verk som uppenbarar en helt ny musikalisk värld.
Som ung skrev han senromantisk musik i Wagners anda. Det dröjde dock inte förrän Schönberg djärvt klev ut i dittills oprövad terräng och började komponera atonal musik. Han blev känd för sin introduktion av tolvtonssystemet – i ett äldre svenskt musiklexikon antyds att denna tonala upplösning kan ha berott på samlevnadsproblem med hustrun!
Inspirerad av Richard Dehmels poem ”Verklärte Nacht” skrev Arnold Schönberg 1899 en stråksextett med samma namn – en ungdomskomposition han sedermera bearbetade för stråkorkester.
Dikten beskriver hur en kvinna och man promenerar i nattligt månljus och framhäver kärlekens förvandlande kraft. Schönbergs komposition är lika romantisk som det samtidstypiska motivet (månsken, mystik, avstånd som plötsligt kan överbryggas). Här möter en valörrik och smäktande kammarmusik påminnande om Richard Strauss, Wagner och Mahler.
Onekligen är det märkligt att den unge Schönberg över huvud taget skrev så här typiskt senromantisk musik (det är ungefär som att se en tidig, figurativ oljemålning av Picasso). Dock anas i den expressiva kraften (liksom i den underliggande, rastlösa energin) en modernistisk stilvilja. Det är som om musiken här står och väger mellan romantik och modernism…
Schönberg klandrades av höga herrar i Wiens Tonkünstlerverein: de refuserade kompositionen med hänvisning till några dissonanta ackord… Faktiskt skulle man kunna betrakta Verklärte Nacht som en av högromantikens kulminationer: musiken är så hyperraffinerat svärmisk och så affekterat känslosam att det länge är litet av hela-havet-stormar i stråkstämmorna. Här dominerar en smäktande böljegång som närmar sig det melodramatiska men aldrig når dithän: detta är på liv och död.
Schönberg tänjer här det romantiska tonspråket så till den grad att verket faktiskt kan betraktas som rena skolexemplet på epokens vurm för laddad känsloutlevelse.
Och inledningsvis klingar verket så modernt att man associerar till samtida nyromantiker som Gorecki och Pärt… Mot slutet av Verklärte Nacht kommer musiken till ro i ett slags förunderlig frid: Förklarad natt.
bjorn.gustavsson@opulens.se
