LIVSVAL. Tyckarna är ofta röststarka och stolta över att avvika från normer som rör politik, samliv, yrkesval, kost med mera. Men när det gäller barnnormen tar de plötsligt på sig offerkoftan. Det menar Lars Thulin som ser sen halmgubbe i de “barnfrias” argumentation.
Barn eller inte barn? Frågan dyker upp då och då. Är barn ett bevis på egoism? Eller är det meningen med livet? Åsikterna går isär. I Dagens Nyheter har det de senaste veckorna varit ett utbyte av åsikter. Först Mian Lodalen, journalist, författare och feminist. Därefter Malou Gudmundsson, bloggare och senast Daniel Rosenqvist, musiker. De tre hyllar alla barnlöshetens/barnfrihetens lov. Ingen som gillar att ha barn har fått träda fram i DN.
Frågan kan delas upp i två delar, dels debatten om barnfrihet, dels om ställningstagandet i sig.
Om barnfrihet. Lodalen är van vid media och att skapa debatt. Hon tillhör den grupp debattörer som anser att barn är ett hot mot miljön eftersom överbefolkning är farligt. Därför ska vi sluta föda barn. När det skett går alla en bättre värld till mötes. Vi kan inte alstra barn i en värld så usel som vår. Därför är det egoism att bli förälder. Dessa skuldbeläggs och blir ett klimathot.
De andra två ser det som en personlig fråga. Gudmundsson insåg tidigt att mammarollen inte passade henne. Rosenqvist anser att barn hotar hans bekväma liv. Barn är helt enkelt för jobbiga. Risken att bli pappa gör honom skräckslagen. Därför har han steriliserat sig.
Det första läsaren frågar sig är: varför göra en stor debatt av detta utanför den berörda kretsen? Valet är högst personligt och inget av alternativen är olagligt eller ens omoraliskt. Det är som att välja hetero- eller homosexualitet. Kritik mot sådana val borde mötas med: Sköt dig själv och skit i andra. Därmed avsluta debatten.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Men så sker inte här. Och det är främst för att alla tre tycker så väldigt synd om sig själva. För de anser sig mobbade av samhället. Orsaken är något som de tre hatar – barnnormen. Att man ”ska ha” barn. Det är centralt i deras resonemang. Vad är då en norm?
Det är i detta fall en åsikt eller beteende som en majoritet lever efter. I så fall, självklart, är det en norm att skaffa barn. Om det inte varit så hade mänskligheten dött ut efter en generation. Att sexualiteten är en av våra starkaste drifter beror inte främst på att vi ska få ha det skönt och mysigt. Syftet med lust hos djur och människor är ett helt annat. Evolutionen har starkt prioriterat att släktet ska leva vidare.
Men barnnormen är inte lag eller krav. Ingen straffas för att bryta den. Jag har aldrig hört någon skuldbelägga barnfrihet. Däremot ställt sig undrande inför valet. Lodalens typ av debattörer skuldbelägger dock de inom normen. De är ansvarslösa miljöbovar.
De tyckarna är ofta röststarka och lever inte sällan ett liv där brytande av regler och normer hyllas och de är stolta över att avvika från det ”vanliga” som rör politik, samliv, yrkesval, barnuppfostran, kost med mera. De tycker sig måhända se längre än andra, leva bättre och mer rätt än andra Men när det gäller barnnormen kommer ett offerperspektiv. Då är det plötsligt synd om dem.
Varför? För att de ändå inte riktigt har bearbetat frågan? Att de har tvivel kvar? Är det därför vi inom normen ska ta deras skit?
Är hatet mot de barnfria verkligen så stort?
Vidare, gör de en halmgubbe? En sådan innebär att man i en debatt skapar en motsättning kring en åsikt som ingen annan diskuterat eller hävdat att man har. Men man argumenterar ändå mot denna icke-fråga. Ett exempel: den som anser sig ha en ful näsa är övertygad om att alla är fixerade vid hens näsa. Sanningen är kanske att knappt någon bryr sig. Så, är hatet mot de barnfria verkligen så stort? Om inte, är väl syftet med halmgubben att tränga sig upp på den massmediala scenen med en kontroversiell fråga.
Så frågan i sig – barn eller inte? Det finns inga enkla svar. De barnfrias recept för att rädda planeten är: ge f-n i att skaffa ungar. Brudar kan ta en tablett. Killar ladda upp med kådis. Men hur få majoriteten därute att sluta yngla av sig så mycket? Men inte helt? För även de barnfria torde inse att en värld utan påfyllnad av barn snabbt blir problematisk. Några måste ta över världen. Om vi inte drömmer om en total exit.
En ålderspyramid som är upp- och ned, alltså där de äldre är mycket fler än de unga, räddar inte världen. En växande del av västvärlden ser detta framför sig. Ska vi lösa problemet med invandring? Omöjligt i Sverige. Där säger det parti som i praktiken regerar att det istället är enkelbiljetter till Kabul som gäller för dem som inte är födda i landet.
Så vem ska få skaffa barn? Hur ska det bestämmas och övervakas? Varför ska Madde, och Karolin få bli mammor? Men inte Jessica? Ettbarnspolitik som i Kina? Den fick dåliga följder och har skrotats. Skev ålderspyramid och stort överskott på pojkar blev resultatet. För blivande föräldrar valde i hög grad att abortera flickebarn.
Slutsatsen? Kanske just att det är ett personligt beslut att skaffa barn. Som nog inte behöver tjatas om offentligt gång på gång. Utan inblandning utifrån, utan skuldbeläggande. Inga märkliga offerkoftor. Men kanske en insikt om att det är kul om någon fixar våra pensioner. För den unga generationen betalar för de äldre. Och några måste jobba på alla landets äldreboenden.