Littestraden: “Putins ödla”

NOVELL. Idag har vi nöjet att presentera en nyskriven novell av Ullmar Qvick. 

Ullmar Qvick är född 1934 i Kristinehamn men bor numera i Norrköping. Han arbetade i fyrtio år som lärare och sedan trettio år tillbaka är han verksam som översättare från albanska språket. Qvick har, förutom ett antal översättningar av albansk poesi och prosa samt handböcker om albanska språket, givit ut Mera hjältemod än vete (2004) som handlar om albansk historia, kultur och samhälle, novellsamlingen Dagen faller mot natten (2012) och den självbiografiska Lyckliga gatan (2022) där han berättar om sin ungdom i hembygden.

Qvick har engagerat sig i Ukrainas öde genom egna dikter och poesiöversättningar som publicerats i Ukraina och i Sverige. Kortnovellen Putins ödla, som vi nu är glada över att publicera, kom till med en nattlig dröm som inspiration. Illustrationen utgörs av ett foto som föreställer “Tårarnas klippa” utanför Krasnodar vid Svarta havet.

CAROLINA THELIN

Putins ödla

Pjotr Barysjnikov var lärare i biologi i staden Krasnodar, nära Svarta havet. Han var en reslig man i 50-årsåldern, gift men barnlös. Pjotr hade en passion: att studera reptiler, ormar och ödlor. I laboratoriet på V.I. Lenin- gymnasiet där han arbetade hade han terrarier med framför allt ödlor, som han fångat i terrängen runt Krasnodar. Pjotr tröttnade aldrig på att sitta och betrakta deras kalla ögon, medan han matade dem med flugor, som de elegant svepte i sig med sina långa tungor.

Pjotr Barysjnikov visade gärna upp ödlorna, som var föremål för hans passion, för besökare.

Sin andra passion höll han däremot hemlig. Hon hette Tatjana Libida och var elev i sista klassen vid hans gymnasium. Hon fascinerade honom genom att hon påminde om en ödla med sin smidiga kropp, sina snabba rörelser och sin kalla blick.

Pjotr hade förfört henne en dag efter skolan, då hon hjälpte honom med rengöringen av terrarierna. Han började med att tala om taktil stimulans i biologiska termer men övergick till att demonstrera beröringseffekterna handgripligen. Tatjana var först äcklad men den rent djuriska lusten där i miljön bland ödlorna gjorde att hon snabbt gav efter för lärarens förförelse. Efteråt kände hon sig smutsig, men hon hade självmant passerat den gräns, där heder och moral inte längre gällde.

Så en dag i slutet av februari 2022, då Barysjnikov ensam var ute på en exkursion, fick han se en ödla som låg och solade sig på en sten i den tidiga vårsolens strålar. Pjotr kastade sig fram och fångade in den för att låta den hamna i förvaringspåsen i ryggsäcken. Väl tillbaka i skolan kunde han konstatera att den helt gröna ödlan måste vara ny för vetenskapen. En konsultation med Rysslands främste reptilexpert i Moskva med hjälp av mobilkamera bekräftade det sensationella fyndet: en helt ny art.

Innan Barysjnikov offentliggjorde sin upptäckt ville han visa den för sin älskarinna och elev. Han köpte champagne och kaviar och bjöd hemlighetsfullt Tatjana att komma till labbet. Där låg ödlan och glodde på flickan, när hon kom in. En festmåltid för två stod framdukad. Tatjana log förvirrat men läraren ställde sig framför henne och höll ett litet tal. Flickan applåderade. Men så tillade Pjotr: “Jag har beslutat uppkalla den nya ödlan efter vårt fosterlands store ledare. Den ska heta Jasjtjeritsa putina!”

Effekten blev inte alls den väntade. Tatjana bleknade, hennes mun blev till ett streck, ögonen smalnade. Hon skrek inte, men hennes ord föll som gevärskulor: “Ditt svin, hur kan du?! Putin är en slaktare som skickar unga pojkar i döden i det här överfallet på Ukraina. Han är en mördare utan samvete!”

Barysjnikov hade ingen aning om att hans elev var med i en hemlig regimfientlig grupp i Krasnodar. Hennes farbror, som var politiskt aktiv, hade fängslats och familjen visste inget om hans öde.

Flickan fortsatte: “Du är lärare, jag är elev. Men om du så mycket som rör vid mig i fortsättningen eller försöker straffa mig,då går jag först till din fru och sen till rektorn och berättar allt, utom det om Putin”. Pjotrs värld rasade samman. Ödlan som skulle ge honom ära och berömmelse hade i stället ödelagt hans kärlek.

Flickan lämnade rummet. Som i trance tog Pjotr upp ödlan, lade den i en påse som han stoppade i ryggsäcken. Han vacklade ner till sin bil och började köra. Han fick infallet att ta sig till Kiselaklippan vid Svarta havet, en timmes färd med bilen.

Väl framme stannade han fordonet och satt i tankar. Så tog han upp ödlan ur påsen, hittade en sax i ryggsäcken – och klippte av djurets huvud. Ingenting märktes. Ödlan verkade sakna kroppsvätska. Utan huvud började den kravla framåt som om inget hänt. Den var inte död.

Då lade Barysjnikov tillbaka djuret i påsen. Ögonen på det avklippta huvudet stirrade på honom. Med påsen i handen gick han som en sömngångare genom den täta vegetationen mot stupet. Han visste att den 46 meter höga klippan kallades Tårarnas klippa. Men ingen skulle gråta över honom. Med påsen i handen kastade han sig framåt mot sin undergång.

Putins ödla och dess upptäckare krossades båda i fallet.