DEMOKRATI. “Identitetspolitiken är problematisk. Och inte bara det. Enligt min mening är den farligt subversiv i ett samhälle vi vill kalla för ett samhälle, och i en värld av relationer där varje individ måste ha en egen röst”, skriver Carsten Palmer Schale.
Jag är en vit, 69-årig, svensk, heterosexuell man bosatt i glesbygd. Allt detta – och avsevärt mycket mer – utgör pusselbitar i min identitet. Problemet är att min grupp är så pytteliten. Så kan jag själv plädera för min grupps identitet? Det känns kärvt.
Jag är i detta sammanhang – med alla mina delar av mitt jag – närmast en individ utan kollektiv, eller grupp. Men vi 69-åringar som grupp då? Ja, vi är ju trots allt några. Men har alla vi 69-åringar verkligen samma – säg – partipolitiska uppfattningar, samma färg och samma sexuella preferenser? Knappast.
Men tydligen är det annorlunda för alla 30-åringar, invandrare, hbtq-personer, kvinnor och urbant boende. De kan stänga sig själva inne i sin grupp, och de kan hålla mig utanför. Försöker jag tränga mig in gör jag mig skyldig till kulturell appropriering. Försöker någon i sin identitespolitiskt dikterade grupp tränga sig ut, gör denna sig skyldig till någon sorts förräderi.
Det är en hel rad problem, hävdar jag, som uppstår här. Exempelvis problemet med representativitet. Ett annat har att göra med, att varje individ trots allt är unik , åtminstone på något sätt. Och att alla människor åtminstone har något gemensamt. Ett tredje har att göra med det enkla faktum, att vi alla ingår i ett större samhälle. Hur går identitetspolitiken ihop med demokratin? Hur går den ihop med ett i alla fall nödtorftigt behov av ömsesidighet? Nej, identitetspolitiken är problematisk. Och inte bara det. Enligt min mening är den farligt subversiv i ett samhälle vi vill kalla för ett samhälle, och i en värld av relationer där varje individ måste ha en egen röst.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Detta leder bland annat över till intersektionaliteten. Vad går denna ut på?
Intersektionalitet är ett analytiskt perspektiv som vill uppmärksamma hur relationer av överordning och underordning skapas och upprätthålls i samspel mellan olika system av förtryck, dominans, eller diskriminering i skärningspunkterna mellan olika typer av över- och underordningar. Men perspektivet koncentrerar sig inte enbart på samspelet mellan ordningarna, utan även på enskilda exkluderade identiteter, exempelvis ras, kön, klass, etnicitet, sexualitet, ålder, funktionsvariationer och religion.
Som perspektiv att utgå ifrån ser jag detta som mycket intressant. Men i praktiken förefaller mig här ingå flera olika motsägelser och minst sagt diffusa försanthållanden. Exempelvis framstår idén om ”exkluderade identiteter” stå i ett motsatsförhållande till idén om sammanflätade maktordningar. Vidare tenderar individen att försvinna i sin specifika underordning, som till exempel kvinna eller medlem av en underklass. Dessutom förbises ofta att den i samhället nödvändiga kompromissen försvinner, liksom representativiteten (alla kvinnor tillhör inte arbetarklassen).
Ytterligare en komplikation, som dock är utomordentligt intressant, följer direkt ur detta resonemang: hur skall vi fatta förekomsten av identiteter som exempelvis svart överklass och vit underklass, eller heterosexuell kvinna och homosexuell man?
I ljuset av bland annat ett upprop vid Sveriges radio kan man med fog, hävdar jag, därför ställa indiskreta frågor om representativitet, partikularism och generalism och så vidare. Hur förhåller sig förresten ”feminismen” till fenomen som transsexualitet och ”fluid gender”? I synnerhet med tanke på att intersektionalitetsstudierna idag är särskilt vanliga verktyg inom genusvetenskap och feministisk teoribildning?
Jag är både förundrad och tveksam. Och jag tror alltså, att en oproblematiserad intersektionalitet, i likhet med en oproblematiserad identitetspolitik, är farlig i vårt gemensamma samhälle och liv.
Men stryk begreppet ras, då!
Men hur var det då, egentligen, med min identitet? Och rasifieringen? För att börja med det sistnämnda: oavsett vad som på sina håll sägs, exempelvis inom FN, har rasifiering inget (eller sällan) något med ras att göra. Det har för övrigt inte ens begreppet ”ras”. Är inte det konstigt? Vad det hela tycks handla om är snarast stereotypa föreställningar om grupper på fördomsfull grund.
Som ”svarta” ses sålunda både reellt svarta afrikaner och ljushyllta araber. Men stryk begreppet ras, då! Men motarbeta naturligtvis fördomsfulla och diskriminerande stereotyper, som givetvis finns. Håll dock samtidigt i minnet, att varje sådan stereotyp inkluderar gruppen i allmän mening – ej alls alla dess gruppmedlemmar i all sin unicitet. Med detta sagt: visst kan olika underordningar förstärka vararandra, som olika överordningar kan förstärka varandra. Samtidigt kan komplex av underordningar och överordningar istället leda till försvagningar eller relativiseringar av gruppens utsatthet.
Så detta om min egen identitet. Ja, jag är 69 år gammal, och därför i riskzonen för ”ålderism”. Jag är etnisk svensk och inte etnisk ugandier; jag är heterosexuell och ”vit” och inte homosexuell och ”svart”. Likafullt. Även om jag upplevt en form av uthärdlig ålderism (jag får exempelvis inte tycka att unga kvinnor är snygga) har jag sällan några problem av den art som många andra har.
Det viktigaste för mig är emellertid mina individuella egenskaper (på gott och ont) som givetvis är intrasslade i och beroende av såväl mina primärgrupper som mina sekundärgrupper och samhället i stort. För min del har detta inneburit ett mer än fyra decennier långt engagemang mot kvinnoförtryck, arbete med psykiskt och socialt utsatta för stadsmissionens och psykiatrins räkning, aktiviteter i fredsrörelsen och återkommande medverkan i demonstrationer mot etnofobier av olika slag.
Men som sagt. Utan en ihållande problematisering av identitetspolitiken och dess intersektionella flankstöd hyser jag oro för att parallellsamhället kommer att förgrenas och fördjupas.
info@opulens.se
