Läsvärt om häxans roll i historiskt perspektiv

HISTORIA. Dick Harrison är en utmärkt berättare, som kan levandegöra samtida historieforskning på ett trollbindande sätt, skriver Mathias Jansson som läst “Ondskans tid”.

Ondskans tid: En historia om trolldom och häxeri av Dick Harrison
Historiska Media, 2022.

Det var en gång en häxa… den tyska folksagan om Hans och Greta känner vi alla till. Hur den elaka häxan i pepparkakshuset försöker äta upp barnen, men själv blir inknuffad och bränd till döds i sin ugn. När Dick Harrison i ”Ondskans tid” ger sig i kast med häxprocesserna i Europa vänder han på perspektivet. Tänk om häxan var en oskyldig gammal kvinna som blir bränd levande bara för att några barn inte gillade henne? Hemska tanke, men tyvärr inte helt osannolik. För genom historien har kloka kvinnor (häxor), kättare, judar och andra oliktänkande blivit förföljda, utsedda till syndabockar och fått sätta livet till för alla möjliga problem i samhället som de inte haft någon inverkan på som svält, sjukdomar, naturkatastrofer och lågkonjunkturer.

Den stora häxjakten i Europa uppstår nu inte ur intet utan Dick Harrison, som den goda pedagog han är, börjar med att ge läsaren en utförlig historisk bakgrund till häxans roll i samhället och i kulturen, från grottmålningar föreställande magiker, via Mosebokens uppmaning om att ”en trollkvinna ska du inte låta leva” till dagens populärkulturella häxa.

Han pekar sedan ut vilka mekanismer och förändringar som tar sin början under medeltiden för att så småningom stråla samman och antända de europeiska häxbålen. Det gäller hur kyrkan ser på magi och trolldom, hur folktro kolliderar med kyrkans värderingar, hur lagstiftningen förändras och hur lokala makthavarnas inflytande ökar.

Dick Harrison tillhör de stora folkbildarna, han vet hur man berättar en bra historia. Han kan konsten att måla med de stora breda penseldragen för att fånga de politiska och idémässiga förändringarna i samhället, för att sedan gå ner på individnivå och lyfta fram människorna bakom statistiken.

Vi får i ”Ondskans tid” därför möta många typiska fallstudier. Som den 11-åriga Gertrud Svensdotter i Älvdalen vars berättelser om djävulen blir upptakten till de första större häxprocesserna i Sverige runt 1668. Eller Anne Pedersdatter Kasteføll som redan 1624 ställdes inför rätta i Lund för trolldom, men som först klarade sig med landsförvisning som straff. Oklokt lämnade hon inte landet utan flyttade i stället till Ystad, där hon snart upptäcktes och en ny trolldomsprocess inleddes, vilket denna gång ledde till att hon avrättades.

”Ondskans tid” ger också läsaren en detaljerad inblick i tidens föreställningsvärld om häxornas illdåd från sexorgier på Blåkulla till barnamord. Berättelser som ofta mejslats fram och fått sin form under fruktansvärda tortyrformer.

Boken är inte bara resultatet av sammanställning av tidigare forskning inom området utan Harrison lyfter även in nya rön och han är inte sen att punktera gamla myter och ifrågasätta tidigare forskning. Det finns därför tre bra anledningar att läsa ”Ondskans tid”. Det första är att det är en bred och initierad skildring av trolldom och häxeri genom historien, för det andra att den visar hur olika mekanismer i samhället kan leda fram till fasanfulla häxjakter, och då menar jag inte bara de historiska utan även de vi kan se i vår nutid. Och slutligen, Dick Harrison är en utmärkt berättare, som kan levandegöra samtida historieforskning på ett trollbindande sätt.