KULT. Den här veckan vikarierar Opulens kulturredaktör som vaxskribent. Clemens Altgård plockar därför fram ett soundtrack till en kultfilm från 70-talet.
Det är inte så ofta jag tar mig tid att lyssna på skivorna jag har i min vinylsamling. Men när jag väl gör det så väcks minnen till liv. Som i det här fallet minnet av en av de märkligaste filmerna som producerades i Storbritannien under den senare hälften av 70-talet, nämligen Jubilee.
Filmen som regisserades av Derek Jarman gick upp på biograferna 1978, alltså året efter drottning Elizabeth II:s silverjubileum. Titeln är en anspelning på detta. Det här var ju också en tid då punken på ett spektakulärt vis skapade tidningsrubriker i både Storbritannien och Sverige. Sex Pistols hade till exempel väckt stor uppmärksamhet med låtar som “Anarchy in the U.K.” och “God Save the Queen”.
Derek Jarman var uppenbarligen fascinerad av den nya subkulturens framfart men också ambivalent, vilket framkommer i Tony Peakes Jarman-biografi. Framför allt var regissören kritisk mot punkkulturens inslag av fascistiska symboler och allmänt våldsamma framtoning. Jarmans film är ett slags dystopisk fantasi som utstpelas i en nära framtid i ett London som blivit ännu mer förfallet än det faktiskt var mot slutet av 70-talet.
Filmen blev inte heller särskilt väl mottagen i punkkretsar. Många ansåg att Jarmans film karikerade punkkulturen. Och det tycker jag nog att den faktiskt gjorde även om dess verkliga udd är politisk och djupt samhällskritisk.
Handlingen är dock påfallande rörig och inkluderar bland annat en tidsresa, där drottning Elisabet I, magikern John Dee och luftanden Ariel (från Shakespeares Stormen) färdas 400 år framåt i tiden till ett framtida England där kaos råder och drottning Elizabeth II blivit mördad (!) medan kriminella nihilister (i punkutstyrslar) härjar på gatorna.
Men nog om det. Den som är intresserad kan ju själv kolla upp filmen. Faktum är att jag hittade filmen på Youtube med spanska undertexter men i odubbat skick. Att länka till den går emellertid inte.
Trots att filmen närmast använder punkestetiken i ett satiriskt syfte så var det flera av den tidens prominenta punkare som ställde upp som skådespelare. Till exempel hittar man Adam Ant, Jordan, Wayne (numera känd som Jayne) County och Toyah Willcox i rollistan.
Det är med andra ord inte så konstigt att filmen fått en betydande kultstatus även om den knappast kan betraktas som något större mästerverk.
Men soundtracket då? Jo, det har faktiskst stått sig riktigt bra. Det släpptes av Polydor samma år som filmen hade premiär och innehåller låtar av bland annat Adam and the Ants, Wayne County och Chelsea, för att nämna några av de medverkande punkartisterna. Men också ett par lugna spår med Brian Eno (det är ju trots allt fråga om soundtracket till en spelfilm).
Två spår med den för det stora flertalet mindre kända operasångerskan Suzi Pinns sticker för övrigt ut som en brutal parodi på engelsk nationalism och imperialism: “Jerusalem” och “Rule Britannia”. Här en scen ur filmen där rollfiguren Amyl Nitrate uppträder och mimar till den sistnämnda sången.
Amyl Nitrate spelades för övrigt av punkikonen Jordan (Pamela Rooke), som gick bort i våras.
Nu när såväl drottning Elizabeth II som Jordan är döda så drabbas jag, motvilligt ska sägas, av en viss nostalgisk känsla under genomlyssningen. Och det är förmodligen bland annat av nostalgiska skäl jag har låtit ett album som detta stanna kvar i skivsamlingen.
clemens.altgard@opulens.se
