Då allt var oförutsägbart

ISHOCKEY. I dag, den 28 september, för femtio år sedan avslutades den åtta matcher långa matchserien mellan Kanadas bästa möjliga lag och det sovjetiska ishockeylandslaget. Ett möte som skulle förändra hockeyn i grunden. Emil Siekkinen har läst Ken Drydens, målvakt i det kanadensiska laget, memoar.

The Series: What I Remember, What It Felt Like, What It Feels Like Now
Av Ken Dryden
McClelland & Stewart

Den 28 september 1972 avslutades den åtta matcher långa matchserien mellan Kanadas bästa möjliga lag och det sovjetiska ishockeylandslaget. Det var ett möte mellan två olika slags hockeyskolor som skulle förändra denna lagidrott i grunden, och leda till den slags fusionshockey som i dag dominerar världens bästa hockeyliga, NHL, och de stora internationella turneringarna. Om denna matchserie – the Summit Series – har nu en av det kanadensiska lagets målvakter, Ken Dryden, skrivit en memoar: The Series: What I Remember, What It Felt Like, What It Feels Like Now. Detta är inte Ken Drydens första bok, och liksom andra böcker författade av den före detta målvakten, visar också The Series att hockey ytterst handlar om skapande och kreativitet, och Drydens betraktelser hjälper läsare att uppleva världens mångfald på ett djupare, rikare, och mer nyanserat sätt.

Var en hockeyliknande sport först utövades har diskuterats. Lagsporter kan vara lika gamla som människosläktet, och redan de gamla egyptierna spelade något slags bollspel. I norr var vintern inget hinder. Den isländska sagalitteraturen berättar om knattelikr som utkämpades under midvinterting och gästabud. Att klubbor användes anses vara troligt. I såväl Europa som Nordamerika utövades länge sporter med klubba av något slag och boll (bandy, lacrosse, shinny), men de första hockeyreglerna nedtecknades i Kanada, och därför anses Kanada vara hockeyns moderland.

Tidernas första hockeymatch spelades på McGill University i Montréal, i mars 1875. Många av de som deltog var rugbyspelare, och liksom i rugby var endast bakåtpass tillåtna. Följden blev att anfallen ofta bestod av soloräder, och spelarna förblev trogna sina positioner: Vänsterbacken och -forwarden höll sig till vänster medan högerbacken och -forwarden höll sig till höger; endast centern kunde röra sig relativt fritt över isen. De enkla anfallsmönstren som följde raka linjer gjorde med tiden att försvarande lag samlade sina spelare i egen zon och gjorde den svårgenomtränglig. Detta ledde till att en idrott som utmärkts av högt tempo och många mål blev långsam och målfattig.

Nordamerikansk hockey fortsatte att se ut som ett gammalt bordshockeyspel.

För att få fart på spelet och målgörandet tilläts därför pass i anfallets riktning i och med NHL-säsongen 1929-1930. Mängden mål dubblerades inom några år och tempot steg igen. Framåtpasset fortsatte dock att följa de gamla banorna – de skickades rakt upp i banan – soloräderna förblev vanliga, och nordamerikansk hockey fortsatte att se ut som ett gammalt bordshockeyspel.

Detta skulle inte komma att förändras i NHL förrän efter 1972 års möte mellan Kanada och Sovjet. Ishockeyn anlände först 1946 till Sovjet. De första sovjetiska hockeyspelarna hade bandybakgrund och var vana att spelet dikterades av passet. Dessutom var passningsmottagaren – den som kunde hitta öppna ytor – och inte puckinnehavaren, den som styrde spelet. Några skär, ett pass, och plötsligt existerade det som inte tidigare funnits. Så såg den sovjetiska hockeyn ut.

Den andra september inleddes toppmötet i Forum de Montréal inför 18 818 åskådare. Detta var en tid då Kanada slutat organisera landslag, men nu skulle högklassiga kanadensarna få möjlighet att mäta sig med det Sovjetunionen som hade mage att kalla sig världsmästare.

Publiktrycket var ofattbart. Detta var Ken Drydens hemmaarena, men han hade aldrig tidigare upplevt en ljudnivå av detta slag. Ljudet stegrades tills det inte kunde bli högre. Varpå det blev ännu ljudligare. I publiken skrattades det åt sovjeternas utrustning som inte alltid matchade, och att hemmalaget skulle köra över de sovjetiska gästerna rådde det ingen tvekan om. Montréal Canadiens målvaktslegendar Jacques Plante, siade om att de transatlantiska proffsen skulle vinna åtta raka matcher mot sovjeterna.

Den första matchen inleddes också i enlighet med de kanadensiska förväntningarna, och hemmalaget gjorde snabbt mål, två gånger om. Sedan följde ett spektakulärt och fullständigt kanadensiskt sammanbrott. Kanadensarna visade sig vara oförmögna att freda sig mot det sovjetiska passningsspelet, och Ken Drydens kväll i målet förvandlades till en mardröm; han hängde inte alls med i de sidledsförflyttningar sovjeterna framtvingade, och slutresultatet blev en chock för Kanada: 3–7.

Kanada hade invaggat sig i självsäkerhetens falska drömvärld, medan sovjeterna accepterat att det i hockeyn inte fanns några eviga sanningar.

Fram till denna stund, menar Dryden, var hockeyn Kanadas sport. Andra kunde spela hockey annorlunda, men det vittnade bara om deras tillkortakommanden. Annorlunda var detsamma som sämre. Plötsligt gällde inte längre denna axiom. Sovjeterna hade visat världen att det fanns andra sätt att förbereda sig för och spela hockeymatcher, och kanadensarna var tvungna att omedelbart hitta svar på de sovjetiska frågorna. Sovjeterna visade sig behärska grundspelet bättre än kanadensarna. De åkte bättre skridskor, stod för ett förstklassigt kombinationsspel, hade en bättre målvakt i den atletiske Vladislav Tretiak, och var ett mer fulländat lag.

Kanadensarna försökte förlita sig på sitt hårda – ibland regelvidriga – spel, men som historien kan berätta: Ryssen har en förmåga att ta smällar. ”Det krävs mod att ta emot stryk och fortsätta spela,” säger Ken Dryden, och snart insåg transatlanterna att de sovjetiska spelarna kunde hantera fysiskt bestraffande hockey med.

Ständigt måste nya vägar prövas.

Mötet med den sovjetiska hockeyn kom att bli Ken Drydens mest meningsfulla hockeyupplevelse. Sovjeterna fortsatte att ställa frågor som kanadensarna aldrig tidigare stött på, och gång på gång måste transatlanterna hitta nya lösningar. Allt var nytt. Också det som borde vara bekant var plötsligt främmande. I dessa möten fanns ingen förutsägbar väg att följa. Ständigt måste nya vägar prövas, och det var inte bara slutresultatet, kanadensisk seger, som var oförutsägbart – nästa ögonblick var också det omöjligt att förutsäga.

Lagets identitet kom att förändras. Grovjobbare fick mer speltid och började utgöra Kanadas kärna. Ken Dryden själv förändrade sitt spel, och började spela närmre den egna målburen för att lättare kunna hinna med de förflyttningar som krävdes då Sovjet stod för motståndet. Mot sovjeter gick det inte att fokusera på en målskytt med ett tungt slagskott. Nej, mot denna opponent gällde det att försvara mot kanske tre möjliga målskyttar.

Den åttonde och sista matchen spelades i Moskva, då kanadensiska skolbarn befann sig på skolan, och arbetarna på sina jobb. Ändå såg 16 miljoner av nationens 22 miljoner innevånare drabbningen, som avgjordes i och med ett kanadensiskt mål, sent i den sista perioden, ett mål Ken Dryden själv inte såg från sin position i den kanadensiska målburen.

Men att Kanada till slut vann mötet (fyra segrar, en oavgjord, samt tre förluster) är på sätt och vis irrelevant. Nog var det viktigt för Kanada att ta hem slutsegern i detta möte med den sovjetiska hockeyn. Detta var ändå en idrott som spelade en betydande roll i den nationella identiteten. Men sovjeterna var samtidigt stolta över sin nyskapande version av hockeyn, och ville bevisa för världen att de kunde utmana de allra bästa på högsta möjliga nivå. Det lyckades de med.

Därför kan det märkligt nog hävdas att the Summit Series utmynnade i två vinnare, och mötet gav världen den hybrid av rysksovjetisk hockey och nordamerikansk hockey som i dag råder.