FÖRTAL. Debattören och författaren Katerina Janouch har dömts för grovt förtal efter att hon twittrat om hur elever på en skola i Tierp tvingats bekänna sig till islam och därmed startade ett drev, av småsinta prudentliga högerextremister, mot lärare och rektor. Ett slags “nej minsann” mentalitet à la fröken Prysselius. Vad som egentligen hände i klassrummet vet vi inte riktigt och det är lite av poängen.
Föräldrar bör i viss utsträckning faktiskt inte ha inblick i vad som sker under professionella pedagogers trygga vingar. Annars ges ingen arena för att få ett eget tankeliv. Däremot kan vi spekulera: Det hela har nog varit en slags gestaltande rollspelande pedagogik som tillspetsat präglas av samma kognitiva strategi som får matematiken att handla om äpplen och godisbitar i stället för “tolv minus åtta”.
Själv har jag inte spelat rollen av muslim men i mellanstadiet fick jag spela en snusdossvarvande Adolf Fredrik. Jag har även som allmänt murrigt klädd vänsterflummare i gymnasiet tilldelats att skriva om Gösta Bohman. Jag har överlevt.
Katerina Janouch framstår för varje dag mer och mer som just så hudlös, gapig och konfliktsökande som hon beskyller “woke-vänstern” för att vara. Vi är många som till skillnad från Katerina Janouch stundtals lyckats stiga ur vårt ego för en stund och varit en kung berövad sin makt för ett tag, eller satt oss in i motståndarens tankevärld. Det kallas att växa.
Jesper Nordström
