OPERA. Björn Gustavsson återser en version av Puccinis “La bohème” som nu ligger på Svt Play och reflekterar över verkets betydelse i operahistoriskt perspektiv.
Puccinis “La bohème”, tillkommen 1895 och med premiär året därpå, har med tiden blivit ett av operarepertoarens allra mest älskade verk. Detta verk har jag sett i en mängd olika uppsättningar. Flertalet mer eller mindre historicerande, tämligen romantiskt anlagda, andra mer spännande: en psykologiserande tolkning där bohemvännerna träffas och återberättar innehållet likt ungdomsminne; och en annan där Mimi dödssjuk på höga klackar vinglar runt i glittrig storstadsgalleria.
En av de mest traditionella uppsättningarna såg jag för några år sedan på Metropolitan Opera – där Franco Zeffirelli regisserat den mest populära produktion som någonsin satts upp på där. Den har getts årtionde efter årtionde, uppemot 1 500 gånger.
New York-scenen bjuder här en klassisk “La bohème”, varken mer eller mindre, men med en scenografi som verkligen slungar åskådaren in i förment parisbohemiska stämningar; med miljöer där ingen möda sparats för att skapa suggestiva illusioner.
Något liknande kan sägas om den tolkning som ligger ute på SVT Play – och som kan ses fram till nyårsafton. Här återges en filmad föreställning på San Fransisco-operan, med Luciano Pavarotti som Rodolfo – den roll han för övrigt debuterade i, 1961. Hans motspelare som Mimi, Mirella Freni, debuterade även hon som Mimi –bara några år senare, 1965, på Metropolitan.
I denna påkostade, filmiskt detaljrika föreställning, återförenas de båda världsstjärnorna – och därtill i just sina paradroller.
Visserligen är detta en påfallande konventionell iscensättning som i ganska djupa hjulspår schablonartat gestaltar berättelsen.
Föreställningen som SVT köpt in är inspelad 1988 och kan väl i det stora hela uppfattas som relativt slätstruken, i jämförelse med de mer dedicerat nyskapande och/eller fördjupande tolkningsförsök som genom åren också gjorts.
Ett av de mest spännande av det senare slaget presenterade unge Alexander Niclasson häromåret. Där var handlingen förlagd till en centralt placerad teaterkuliss, Theatre Latin, där bohemerna fått tillfällighetsarbeten, och där anställningstryggheten var obefintlig. En på sätt och vis fyndig bild av nutida utsatthet.
Den SVT-aktuella San Francisco-föreställningen såg jag redan 2007, då i form av en av tre dvd-inspelningar som det året gavs ut (Arthaus Musik) till minne av den då bortgångne Pavarotti – denna karismatiske, ödmjuke och karismatiske artist, med tillnamnet ”kung över de höga C:na”.
I San Fransisco-uppsättningens lite slöa 80-talstappning är det främst huvudrollsinnehavarna som gör det hela så glänsande och extraordinärt. Mötet mellan Mirella Frenis Mimi och Luciano Pavarottis Rodolfo är operahistoria. Se bara med vilken mimik ocjh artistisk skärpa Rodolfo och Mimi spelar sitt första möte – där Rodolfo inledningsvis presenterar sig som poet. ”En fattiglapp men ändå rikast här på jorden…”
Eller som han kort därefter så ärkeromantiskt uttrycker det: ”Jag är poeten – men du är poesin.”
Librettot bygger på en roman av Henri Murger; boken skildrar bohemliv bland fattiga konstnärer i 1830-talets Paris (Leoncavallo komponerade ungefär samtidigt som Puccini en opera efter samma berättelse, men den överskuggades snabbt av konkurrentens framgångar).
Stöd Opulens - Prenumerera!
Är man det allra minsta intresserad av modern operahistoria och att ta del av några av det sena 1900-talets mest uppburna operasångare bör man inte missa det fantastiska samspel som Mirella Freni och Luciano Pavarotti här bjuder.
Märkligt nog föddes båda i Modena år 1935. De lekte tillsammans redan i lekskolan – och vänskapen blev livslång.
Samtidigt med “La bohème”-föreställningen visar nu SVT Play även en timslång, mycket sevärd dokumentär om Mirella Freni, där även andra sångarkollegor, som Placido Domingo och Herbert von Karajan, kommer till tals.
bjorn.gustavsson@opulens.se
