SPANSKA INBÖRDESKRIGET. Det kallas för diktarnas krig, kriget som klöv Spanien i två delar och som utgjorde den blodiga upptakten till andra världskriget. Om det spanska inbördeskriget har det berättats mycket, inte bara i Spanien, utan även internationellt. Hemingway, Koestler och Orwell är bara några av de många stora författare som har skrivit sina kanske viktigaste verk baserade på egna upplevelser från detta skoningslösa och sönderslitande inbördeskrig.
Även i Sverige finns ett flertal författare som skildrat denna blodiga konflikt som inte tycks upphöra att förfära och fascinera oss. Under hösten utkom romanen Solidärer av Anna Jörgensdotter, den senaste i raden om berättelser om det spanska inbördeskriget. Det är en sinnrikt konstruerad roman med poetiska och episka stråk som väver ihop arbetarstaden Gävle med inbördeskrigets Barcelona.
Vi möter hamnarbetaren Ingemar, sliten av tungt kroppsarbete, värkande hjärtesorg och en upprördhet över den framväxande fascismen. En dag tar han beslutet att bege sig till Spanien och ansluta sig till de internationella brigaderna, tragiskt ovetande om att hans tidigare flickvän Klara bär på hans ofödda dotter.
I en annan hamnstad på andra sidan av Europa, Barcelona, lämnar samtidigt Concha sin lille son på barnhem för att söka sig till fronten och de eskalerande striderna där. Överallt finns den febriga känslan av att Europa har satts i brand, att man antingen måste släcka eller förtäras av elden. Conchas val är svårt och det faktum att hon är kvinna försvårar hennes situation ute vid fronten där män och konservativ manskultur dominerar, trots republikens frihetliga och revolutionära övertoner.
Hemma i Gävle lever den tidigare flickvännen Klara i ett förhållande med Anders, en försupen men beskedlig man som visserligen ger henne livsutrymme men som alltmer försvinner in i alkoholdimmor. Han accepterar faderskapet, trots att det råder oklarheter om dess upphov. Klara och Anders har träffats på dans en förtrollad kväll, då vardagens gnagande bekymmer försvunnit allt längre bort för varje danssteg.
Klara stretar på med sitt liv, gör sin val och lever sin dagliga kamp. Här ges ett fullödigt kvinnohistoriskt porträtt av en kvinna, som begränsas av sitt kön men som ändå kämpar för att leva självständigt och vidga sina vyer. Förmodligen blir det just dessa inkännande kvinnohistoriska porträtt och perspektiv som i framtiden kommer att höja Jörgensdotters berättelse om det spanska inbördeskriget över mängden. För den starka gestaltningen av ett krig förekommer på så många olika nivåer, vilket också skapar intertextuella förbindelselänkar mellan Solidärer och en av den katalanska litteraturens absoluta klassiker, Diamanttorget skriven av Mercé Rodoreda. Även hos Rodoreda bärs skildringen upp av ett fullödigt, poetiskt och sorgset kvinnohistoriskt porträtt, vardagsnära tecknat där den unga Natàlia möter sin Quimet på en dans på Diamanttorget i Barcelona, en kärlek vars betydelser både förmörkas och fördjupas av det spanska inbördeskriget. Precis som hos Jörgensdotter speglas inbördeskriget alltså i två unga arbetare, i deras på samma gång vardagliga och storslagna kamp för ett bättre liv.
Pappa ville aldrig prata om Ebro från 2016 är en bok som rymmer mycket – mycket tid, många platser och personer. Minnen och reflektioner, kring nu och då, kring de val och omständigheter som formar ett människoliv. Även här ställs det spanska inbördeskriget i förgrunden. Berättaren, den tidigare journalisten på Aftonbladet Rune Struck, vandrar i sin bortgångne fader Walters fotspår, beträder en väg som leder från Elbe till Ebro, för att sedan löpa via Norge och vidare till Midsommarkransen i Stockholm, en av folkhemmets kanske mest emblematiska platser, befolkad av arbetare som rör sig fram och tillbaka mellan LM Ericson och sina bostäder inrymda i prydliga funkishus. Pappan är tysk vänsteraktivist från Hamburg, som tvingas lämna det nazistiska Tyskland och i stället väljer att strida mot fascismen i Spanien. Stilen är både dokumentär och känslosam, pendlande mellan ett nu och ett då, mellan stridens hetta och återkallandets stilla vemod.
Att pappa faktiskt inte ville prata om Ebro framstår som allt begripligare ju längre läsningen fortlöper. Bränt barn skyr elden och sovande björnar ska få sova, brukar det ju heta. För slaget vid floden Ebro var tragiskt på många sätt. Det sägs att striderna färgade floden röd och än idag kan man hitta krigsmateriel längs flodbankerna.
Det långdragna slaget vid Ebro var den tillbakatryckta republikanska arméns sista tragiska strid. Efter månader av bakslag och förluster, mobiliserades flera militärförband i ett överraskningsanfall som skulle mota tillbaka de fascistiska trupperna. Till en början såg det ut att lyckas, men allt eftersom dagarna gick kom den överlägsna nationalistiska krigsmaskinen att allt mer skoningslöst knäcka det republikanska hoppet. Från den stekande julihettan fram till mitten av det kylslagna november 1938 rasade striderna. Speciellt kom det nazityska stridflyget att fira stora triumfer i skoningslösa räder över det mer eller mindre oskyddade och betydligt sämre utrustade republikanska infanteriet.
Efter den bittra förlusten vid Ebro beordrades de internationella brigaderna att lämna landet som som en eftergift för att förmå de andra demokratiska västmakterna att stödja den spanska republiken militärt. Det är ett bittert avsked som finns beskrivet i många berättelser, vilket följdes av det ännu bittrare konstaterandet att ingen internationell hjälp gavs, att det republikanska Spanien lämnades att förblöda. I romanen görs denna episod till den mest smärtsamma upplevelsen av alla för fadern Walter. Skakande av hunger och köld drar han sig som så många andra republikaner tillbaka genom landet, norrut mot den franska gränsen. I den råkalla luften vid gränsposteringen stoppas han av några vakter från den egna sidan. Han beordras att ta av sig sin skinnjacka och ge den till vakterna, trots protester. I bara skjortärmar och med ett litet paket under armen lämnade Walter Spanien, ett land han stred för och dit han aldrig mer valde att komma tillbaka.
Via Norge hamnar Walter och hans fru sedermera i Sverige. I ett flyktingläger i de värmländska skogorna blir författaren till. Paret hamnar till en början på fängelset Långholmen, för i likhet med många andra spanienfrivilliga blev de ett fall för myndigheterna och rättsväsendet. Att potentiellt stöta sig med den segerrika tyska krigsmaskinen var inget man gjorde i onödan i det neutrala Sverige, åtminstone inte under den första halvan av kriget.
Efter frisläppandet från Långholmen hamnar föräldraparet i Midsommarkransen. Det andra världskriget tar slut och folkhemmet byggs i allt raskare takt. Pappan Walter får jobb på LM Ericson och blir en uppskattad person i arbetarkvarteren i Hägersten. Trots ett på ytan vanligt liv ligger upplevelserna från det spanska inbördeskriget och kampen mot fascismen kvar och skaver någonstans i fadern.
Om Hamburg och Gävle bildar kontrastrika och suggestiva balanspunkter mot de blodiga striderna i Spanien hos Jörgensdotter och Struck, tar historikern och DN-journalisten Henrik Berggrens bok Det röda arvet (2014) avstamp i allt fler miljöer och situationer. Kanske kan man säga att fästpunkterna vivlar runt i fantasin eller i de arkiv som huvudpersonen, historikern Thomas Thorild, undersöker och vars spår sedermera leder till det spanska inbördeskriget och en olöst gåta, med kopplingar mellan en socialdemokratisk politiker och en irländsk poet.
Intrigen känns som en historisk och litterär plusmeny, fantasirik och intertextuellt mättad, alltifrån passningen till 1700-talspoeten Thorild och till den litterärt så rika ön Irland. Här finns allt man kan önska sig av spionroman äventyrsroman och kärleksroman – allt på en och samma gång. Gåtor, dolda samband, agenter, svek och förföriska kvinnor. Därtill en en massa fysisk och mental action.
Om Det röda arvet kan kännas akademisk, litterärt lekfull och lätt pastischartad, trycker en annan svensk roman ner fötterna desto djupare i den spanska myllan. I Att skjuta hästar från 2015 får vi följa Alfons Andersson, en svensk arbetarkille som hamnar i det blodiga och isande helvete som det spanska inbördeskriget utgjorde. Starka känslor, en ymnig flod av händelser och ett rättfram språk gör läsningen stark, om man tillåter sig att flyta med i de strida strömmarna hos den annars så framgångsrika deckarförfattaren Kjell Eriksson.
I texten kommer man nära det enkla och kärva livet i dåtidens Spanien, vilket lätt för tankarna till Hemingways mästerverk Klockan klämtar för dig. Samma framåtdrivna berättande, samma möten mellan enkelt folk som kämpar för något större, samma stänk av svärta när man tänker på hur dessa enkla, men ofta så godhjärtade och självuppoffrande människor kämpade för demokratin, stupade och lämnades att ruttna på avlägsna slagfält eller skyfflades ner i massgravar. Allt detta medan de stora västliga politikerna höll sina högtidstal och valde att stå utanför det som hände i Spanien där och då.
Ett annat bittert stänk kommer från det faktum att den republikanska armén, allt som oftast, imploderade av interna stridigheter och revirtänkande mellan olika fraktioner. Socialister, kommunister och anarkister kunde sällan hålla ihop och dra åt samma håll. Trots att den republikanska regeringen initialt inte bars upp av extremister, utan snarare leddes av liberala, socialistiska och även frihetliga syndikalistiska krafter, kom den snabbt att politiseras och drivas ut mot de hätska kanterna när det gällde att försvara sig. Makt korrumperar, krig brutaliserar.
Mycket av det bittra nederlag som spanska inbördeskriget innebar för den samtida demokratin, handlade om två saker: den republikanska armén oförmåga att agera samfällt i kombination med den fascistiska arméns överlägsna stridsmaskineri. Vid sidan om detta spelade omvärldens agerande också en avgörande roll. Samtidigt som Nazitysklands och Mussolinis aggressiva och välrustade trupper sändes till Spanien kom de liberala västmakterna att ställa sig utanför och därtill försvåra att deras egna medborgare deltog i striderna som frivilliga. Många frivilliga åtalades eller svartlistades vid sin hemkomst, andra hamnade i interneringsläger eller tvingades leva i marginalen.
Att den spanska republiken fick militärt stöd från Stalins Sovjetunionen innebar en riktig rysk björnkram, stark men olycksbringande. Å ena sidan gavs välbehövligt stöd och militära resurser, å andra sidan skapade det motsättningar och drev på en oförsonlig politisering och splittring i ett läge där enighet var den enda vägen framåt. Tusentals republikaner straffades och arkebuserades av sina egna, vapenförråd gömdes av en fraktion för att undanhållas en annan, tonen internt blev allt hätskare, en ödesdiger utveckling som skildras med allt önskvärd tydlighet i den kände brittiske historikerns Anthony Beevors mästerverk Spanska inbördeskriget. Även i George Orwells epokgörande roman Hyllning till Katalonien tas detta upp.
Vad återstår då att säga om det spanska inbördeskriget idag? Ganska mycket, kan man nog säga. Inte minst syns det i den strida ström av romaner som behandlar denna uppslitande konflikt. I Spanien är såren långt ifrån läkta, om de någonsin blir det. Hur det historiska medvetande ska gestaltas och bibehållas, är en fråga som väcker ständig polemik och starka känslor. Vem var förövare och vem var offer i ett land där tillhörigheter ofta skar snett genom familjer, samhällen och geografiska områden? Brutaliten var ömsesidig även om den bar olika uniformer och byggde på olika ideologier. Vad ska man ta upp och vad ska man låta ligga kvar, både vad gäller debatt och rent bokstavligt gällande de många massgravar som fortfarande finns runt om i landet?
Även i dagens spansk-kalanska konflikt ligger mycket bitterhet från inbördeskriget och den efterföljande francodiktaturen och puttrar. Katalonien var ju den region som tydligast och längst stod emot de fascistiska angriparna och Ebro är ju själva gränsfloden till Katalonien, platsen där det största och mest avgörande slaget stod 1938.
För Europas del finns mycket att hålla i minnet, inte minst idag då de brunpopulistiska krafterna gör sig allt mer påminda, i land efter land. För fascismen och nazismen har tyvärr inte förpassats till historiens skräphög, utan snarare utgör den en hydra som poppar upp i en mångfald nya skepnader, nu och då. Då fick det demokratiska Europa betala ett högt pris för att inte agera samfällt och kraftfullt i försvaret av demokratin. För blott några månader efter det spanska inbördeskrigets slut började ju det andra världskriget, detta genom att det tyska krigsmaskineriet skoningslöst och segervisst attackerade Polen, en attack som följdes av oräkneliga andra. Värt att påminna sig är också att det spanska inbördeskriget fungerade som en förövning till det andra världskriget. Det var här Wehrmacht testade sina stridsmetoder och sina vapen. I det spanska inbördeskriget testades även storskaliga terrorbombningar mot civilbefolkningen för första gången, mest känt i Guernica vilket som bekant förevigades av Picasso.
Så spanska inbördeskriget fanns och finns fortfarande där. För ska vi förstå kraften och allvaret i det fascistiska hotet behöver vi kunna vår historia, känna dess rottrådar och förstå dess mekanismer. En viktig pusselbit i denna förståelse kan vara att läsa någon av alla de många kända och okända, nya och gamla romaner som skrivits om det spanska inbördeskriget. Att de dessutom ofta är spännande, välskrivna och gripande läsning gör inte heller saken sämre.
info@opulens.se
