DUELLEN. Länge var duellen ett reellt inslag i Västerlandets kultur. Den som blev förolämpad förolämpade inte tillbaka, ty det var “bara ord”. Istället “kastade han handsken”. Idag kostar det intet (eller obetydligt) att tala illa om en motståndare; man lär inte bli utmanad på duell. Marcel Proust visar i À la recherche du temps perdu (På spaning efter den tid som flytt) att Marcel vid en tillräcklig förolämpning inte skulle tvekat ett ögonblick. Författarens begrundan leder till att det inte var av hjältemod utan av fåfänga. Den unge Marcel, som trodde sig vara en fri ande, var i själva verket så beroende av andras tyckanden att han hellre löpte risk att bli dödad i duell än att folk såg ner på honom. På annat ställe hävdar Proust att Marcel vid fara, av samma “fåfänga”, inte skulle tveka att ställa sig i eldlinjen för att skydda en kamrat.
I sjunde delen av romanen ses saken ur en annan vinkel. Marcel kommer efter flera års vistelse på olika sjukhem till Paris då kriget (första världskriget) pågått en tid. Fienden står en mil från stadsgränsen. Soldaterna dör i tusental i det skyttegravskrig där tekniken tagit över och motståndaren är ansiktslös. Marcel möter soldater på sexdagarspermission. Det är som att på ett sjukhus möta en obotligt sjuk och låtsas att han har ett långt liv framför sig. Det finns en vördnad här hos Proust för unga människors offerberedskap. Fåfängan, vad gäller motiven, är som bortblåst.
På aftonen släcks Paris till skydd mot luftangreppen (flygplan och Zeppelinare). Det är mörkt som på landet före elektriciteten. Vilse i Paris ser den nu medelålders mannen hur ljus sipprar ut genom springorna i de stängda fönsterluckorna; han upptäcker en stad där festandet fått en större intensitet än före kriget. En permitterad soldat förundrar sig över att allt “är som vanligt”.
Gunnar Lundin
