Moderaternas självmord plågar mig

RYGGRADSLÖST. “Hur har det blivit så här? Genom att M närmat sig SD har man utplånat sin ideologi”, skriver Lars Thulin.

Valet i Sverige är ovanligt på många sätt. Ett är att det är möjligt att vi för första gången får ett högernationalistiskt parti, med färska rötter i nazismen, i Rosenbad, antingen med ministerposter eller med mycket stark påverkan på en ny regering.

Ett annat att vi har förlorat det stora oppositionspartiet, det enda som i modern tid utmanat socialdemokraterna. Alltså Moderaterna. Inte så att partiet åker ur riksdagen. Men på grund av att det förlorat hela sin själ, stolthet och ryggrad. Jag anser att M idag bara är ett tomt skal, ett populistiskt parti utan karta och kompass. Det är allvarligt.

Låt mig först ge en varudeklaration. Jag har röstat S hela mitt liv, kalla mig gärna gråsosse. Inte för att jag tycker att partiet är särskilt bra. Utan för att jag alltid bedömt alternativen sämre. Nu vet ni hur mina politiska glasögon är slipade.

Det är just därför jag verkligen sörjer M:s frånfälle. För en bra, tydlig och vass opposition är essensen i en parlamentarisk demokrati. Precis som att det regerande partiet då och då måste bytas ut. Alla ideologier bär inom sig fröet till sin egen perversion. Om de inte ifrågasätts och möter motstånd rusar de mot sin undergång. Därför är det livsfarligt att inte ha en seriös opposition. Vad har vi idag?

Partiet gick att lita på. Därmed var det regeringsdugligt.

SD, som bara har två huvudfrågor, alla andra tycks förhandlingsbara i syfte att fiska röster. Det handlar om att all invandring är helt fel och att Sverige måste ha svensk kultur. Hur denna ser ut och vem som ska definiera den är oklart.

KD, ett parti som tillkom i ilska över att skolämnet kristendom bytte namn till religionskunskap. Idag ett SD i lightversion.

L som i kampen för sin existens står ut med det mesta SD säger för att få leka i det blåbruna blocket. Trots att SD flera gånger utnämnt liberalismen till sin huvudfiende. Det är som att se en dödsdömd tåflörta med bödeln.

Detta ska alltså hållas ihop av M. Man kan tycka vad man vill om deras politik under deras år i regeringsställning. Men de drev en klar linje efter en ideologi som var tydlig. Partiet gick att lita på. Därmed var det regeringsdugligt. Idag är detta historia. Det värsta är nu partiets uppenbara och häpnadsväckande svek som avslöjar brist på ryggrad och moralisk kompass.

Inför pressen lovade M-ledaren förintelseöverlevaren Hedi Fried att aldrig samarbeta med SD, några månader sedan gjorde han det. Ett sådant svek till en sådan person skulle få de flesta att skämmas ögonen ur sig. Att höra den ekonomiska talespersonen Elisabeth Svantesson hävda att det hon tidigare sagt, att hon tycker illa om SD, egentligen aldrig var det hon menade är som att se en mask slingra sig på en metkrok.

M:s ledare solade sig i glansen på presskonferensen då statsministern berättade om beslutet att gå med i Nato. Han lekte statsman och landsfader och försäkrade att han skulle göra allt för att trygga ansökan så att Sverige framstår som stabilt och därmed snabbt kan bli medlem. Några veckor senare kastade han landet in i en konstitutionell kris rörande en personfråga i regeringen. Utan många minuters betänketid hängde M på en nyck från SD, som använder misstroendevotum i tid och otid.

I flera av de skandaler som kantar SD:s väg, bland annat Tobias Anderssons utspel om att alla invandrare borde skaffa enkel biljett till Kabul, morrade ändå L och KD. Moderaterna var tysta. Inget får störa samarbetet med SD.

I debatten kring hoten mot C-ledaren Annie Lööf påstod Jimmie Åkesson att hatet mot henne, som pumpas ut i SD:s YouTube-kanal Riks, inte hade något som helst med partiet att göra. För det var minsann S som började, så det så. M-ledaren ställde omedelbart helhjärtat upp på Åkessons version. Att detta var samma person som lovat Hedi Fried att aldrig samarbeta med SD är ofattbart. Sveket är totalt.

De senaste opinionsundersökningar visar vad väljarna vill.

Hur har det blivit så här? Genom att M närmat sig SD har man utplånat sin ideologi. Allt för att få SD-sympatisörernas röster. Det är ett självmordsuppdrag. För när M blir alltmer likt SD och inte vågar kritisera det, kan valmanskåren välja mellan SD och en kopia av SD, alltså M. Berättigad fråga – varför välja en blek och otydlig kopia då jag har ett tydligt original? De senaste opinionsundersökningar visar vad väljarna vill. SD är nu större än M.

Därmed har det tidigare regeringsdugliga M förlorat innehåll och stolthet. Man har även sett till att man tappat rollen som största oppositionsparti. Vi bevittnar ett utdraget och plågsamt självmord av ett tidigare seriöst och hedervärt parti. Ordspråket Den som försöker rida på tigerns rygg hamnar lätt i dess mage, är här sannare än sant.

Att tänka sig att ett sådant parti med en sådan ledare ska företräda Sverige i EU och i förhandlingarna om Nato, är skrämmande. För i Bryssel, högkvarter för bägge organisationerna, är det allvar och finns inte utrymme för nationella ledare som blixtsnabbt bryter löften likt en svansande knähund när husse rycker i strypkopplet. En husse med rötterna i nazismen.

Därför är moderaternas självmord en tragedi för Sverige och för Europa.