Mystik och dunkel i övertygande roman

ROMAN. Mikael Berglund har skrivit en både stark och originell roman, konstaterar Lars Krumlinde som läst den nu aktuella Ovanjorden.

Ovanjorden av Mikael Berglund
Albert Bonniers förlag

Mikael Berglund föddes i ett litet samhälle i fjällhöga Norden och växte upp i Sorsele och Lycksele. Efter studier i film- och tv-produktion utbildade han sig till socionom; bosatt i Umeå arbetade han sedan med utsatta människor men frilansade också som formgivare och illustratör.

2015 publicerades romanen Ett föremåls berättelse om obesvar.  Jonas Thente kallade den ”en gåtfull och sugande debut”. Nästa bok fick också goda recensioner och nominerades till Svenska Dagbladet litteraturpris. Men med det tredje manuset var det stopp. Det cirkulerade på förlagen tills den fyrtioårige Berglund började se en annan framtid för sig. Då rullade Bonniers ut mattan för den förvånade författaren och ville ge ut Ovanjorden.

Ovanjorden skildrar en återkomst. Efter en tid ägnad åt militärtjänst, studier och annan nödvändig frånvaro, återvänder förskoleläraren Oskar till byn Ammarnäs i Lycksele – området där han vid unga år tjänstgjort. Han ska nu undersöka den som forskare, för myndigheternas räkning.

Byn är en laddad miljö för honom. Där finns en älskad kvinna, och där finns ett barn som han inte får kalla för sitt eget.

I övrigt har samhället drag av ett jordiskt helvete: stank och smuts, och norrlandstillvarons oräkneliga små demoner, myggdjävlarna!

Inför Oskars nya besök är byn positiv och öppen. Han får kontakt med barnet, och den åtråvärda kvinnan signalerar att han nu är väntad och välkommen.

Oskar befinner sig här bara ett steg ifrån sina drömmars fullbordan. Att steget sedan tas fullt ut genom att berättelsens språk – med dess djärva bruk av samiska låneord – getts en ton av mystik och dunkel, den sortens dunkel som gisslats av en litterär biskop: “det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”.

Men biskopen förbisåg att själva svårtydligheten kan ha ett lyriskt värde och fullända det språkliga uttrycket. Så sker ofta i Mikael Berglunds starka och originella roman.