Hösten kom med stormförtjusning

MUSIK. Gussy Löwenhielm bjuder på långläsning i form av ett kåseri. Det handlar om såväl höstkänslor som stora musikaliska upplevelser.

Så var det än en gång den där tidpunkten på året. När stolta föräldrar dränker alla tänkbara sociala medier med att annonsera att den äldsta. Eller yngsta. Eller kanske den näst äldsta i syskonskaran minsann också ska ansluta sig till resten av familjemedlemmarna för att göra sig redo för skolplikten och ta de första stapplande stegen mot det som ska bli en 10-årig eller förhoppningsvis 13-årig kamp mot elevosämja, betyg och medioker skolmat. Och allt detta presenterat i en till synes enkel bild på en väg med en liten person som bär en väldigt stor ryggsäck. Vi har alla varit där. Kanske inte just på den vägen. Men det är lättrelaterat. Med en igenkänning som sträcker sig bortom flera generationer.

Och på andra sidan står en utvilad lärarkår och hoppas att det inte var en permanent filtpenna som användes när de klassiska orden ”Glad Sommar” prydde tavlan (Den som var svart. Men som numera är vit) och som vaggade in klassen i den rätta stämningen under ”Den blomstertid nu kommer”. Men i detta fall gör det kanske inte så mycket. För det är faktiskt fortfarande sommar. Tropisk till och med. Och alla tycks fortfarande vara relativt glada. Och vi har våra olika skäl.

Föräldrar kan efter 10 veckors låsning andas ut och få lite egentid istället för att stressa över att barnen är sysselsatta. Och barnen får träffa gamla och nya kompisar. Rutinerna börjar falla på plats och våra förtroendevalda kan återigen finna sin bekräftelse. Och denna gång med hjälp av plakat bombarderade över hela landet som hjälp för att vägleda. Eller vilseleda oss.

Jag såg det med egna ögon igår morse. Hur Märta Stenevi (som bor mittemot mig) kom ut hälsandes på sin chaufför tillika livvakt (författarens lösa spekulationer) med ett leende på läpparna. Det var sensommar i tropikerna. Mitt i brinnande slutskeende av mandatperioden. Och ingen verkade lyckligare än hon.

Förändringarnas vindar. I en fuktig stiltje. Vi välkomnar hösten och njuter av att den börjar så här varmt. För vem vet vad som väntar bakom kröken? Winter is coming. Men jag kan inte annat än att tänka på att talmannen Andreas Norlén har tillräckligt med pengar (VÅRA PENGAR!) på regeringens kaffekonto så att han har råd att fika med de olika partiledarna. För de kommer behövas. Det är höst.

Kind of Blue är en underbar höstplatta.

Men höst innebär också att välkomna melankolin. Efter de glättiga besöken i Skåne, de trevliga räkmackorna i skärgården och kräftskivan i Höga Kusten, kan det vara på sin plats att lyssna inåt. För jag tror det är därför folk kan känna sig lite sköra på vårkanten. Vi går igenom små identitetskriser när vi plötsligt ska vara glada och redo att konfrontera våra medmänniskor. Nu gör vi oss redo att krypa in i våra skal. Vi lyfter av skivan med majackorden på den nylonsträngade gitarren från skivspelaren och sätter på något som berör oss ordentligt. Kanske var det så man tänkte när man släppte Miles Davis mästerverk ”Kind of Blue” den 17 augusti 1959? Det var dags att beröra oss. Försätta oss i trans med modala kompositioner, där enkelheten i ackorden förespråkades och lät improvisatören utmana sig själv.

Kind of Blue är en underbar höstplatta. Den åker alltid fram i oktober. Någon vecka innan vi byter till vintertid. Den omhuldar en med en av de mest namnkunniga kvintetterna som någonsin har stått tillsammans på en scen. Men ännu är är vi inte där. Vi kan inte direkt kasta oss ned i ”Flamenco Sketches” spanska melankoliska tongångar utan att göra ett besök i Frankrike innan. Vi talar visserligen ofta om ”augustimörkret”, men det är ju rena ljusterapin jämfört med novembers sista dagar. Och det är i samband med detta som vi kan passa på att njuta av ”Flamenco Sketches”. Men dessförinnan låt oss för all del sammanstråla med Ravel och Debussy. Because ”French impressions lasts”.

I samband med min 44:e födelsedag var jag på Berwaldhallen och lyssnade till Stravinskijs ”Petrusjka” under Östersjöfestivalen. Dirigent var Valerij Gergiev. Imponerande då. Förkastligt nu. Eftersom Gergiev har kommit ut som en av de kulturutövare som håller Putin hårdast om ryggen. Helt otänkbart att en person, som är så pass bra på att hantera känslor förmedlade genom orkesterns alla röster, är fullständigt inhuman i sitt oempatiska förhållningssätt till det folkmord som råder i detta nu.

Att säga att man är en konnässör när det gäller klassisk musik är ungefär lika vagt som att säga att man gillar böcker.

Men det jag tog med mig från den kvällen var att Stravinskij var den perfekta bryggan mellan sommar och höst. Livligt och energiskt men med inslag av fransk impressionism. Bara några veckor senare fann jag mig själv rotande i skivbackar på Hötorget i hopp om att finna just Petrusjka. Men jag gick bet. Istället hittade jag min husgud Dmitrij Sjostakovitjs 10:e symfoni. Och med den på skivtallriken kunde jag smälta vilken höstgryta som helst utan något som helst tuggmotstånd. Och kanske var det därför jag kände att jag ville ta mig an sensommarens tropiska kväll på Konserthuset i Stockholm. För att återigen få slå mig ned och avnjuta ett av Stravinskijs mästerverk. Som denna gång inte var något annat än det virtuosa balettstycket ”Eldfågeln” som skulle göra mina sinnen redo för att insupa sensommarens krav som inte gjort sig synbara än. Men när de väl gör det skulle jag vara redo.

Jag klev in i Konserthusets foajé helt oförberedd på vad jag hade att förvänta mig. Att säga att man är en konnässör när det gäller klassisk musik är ungefär lika vagt som att säga att man gillar böcker. Eller film. Vi vill ju veta av vilket slag. För i Konserthusets smältdegel kan du verkligen få allt. En Bagatelle av Poulenc, ett modernt verk av stjärnskottet Andrea Tarrodi eller en lieder av Schubert. Det är ofta tvära kast och kommer man ut från konserten med en känsla av att mer än hälften av konserten var bra så ska man vara nöjd. Men inte denna gång.

Efter diverse tekniska problem, där jag får åberopa force majeure eftersom det tekniska haveriet varken var något jag eller den hjälpsamma i personalen kunde råda över, kunde jag passera Kent Wistis utställningslandskap med modern satir för att sen slå mig ned på andra raden på parkett (satt jag för nära) för att ta in de skalövningar som det bjuds på när fagotterna och violinisterna spelar upp sig. Det var höst. Och med det också dags att välkomna dirigenten Anton Holmer med en rungande tropisk varm applåd för att vagga in honom i sin debut med de kungliga filharmonikerna. Och vilken debut sen.

Är jag verkligen redo för hösten? Men jag applåderar i slutet av stycket. Oj, vad jag applåderar.

Vi slungas in i César Francks symfoniska dikt, ”Den vilde jägaren”. Det är pampigt, det är vackert och det är en perfekt öppning på denna kväll. Ouvertyrlikt. Och perfekt balans mellan melankoli, energi och sammetslent. Jag kommer på mig själv med att gråta. Är jag verkligen redo för hösten? Men jag applåderar i slutet av stycket. Oj, vad jag applåderar. Och då dyker plötsligt gitarristen Jacob Kellermann upp, redo att ta sig an Rodrigos gitarrkonsert. Jag visste ytterst lite om den innan.

Jag konstaterar att den klassiska solisten generellt sett ser väldigt självbelåten ut. Men så dyker känslorna upp. Man rycks med. Och i takt med att den andra satsen tar vid så kommer jag till insikt med att det här ingalunda är det mediokra verk som ska dra ned helhetsbetyget på den här höstinvaggande kvällen. Nej då, det här är peaken. Andra satsen är ingenting annat än den delen av ”Concierto de Aranjuez” som inleder Miles Davis och Gil Evans mästerliga samarbete ”Sketches of Spain”. En ilning gick genom min ryggrad, likt de blixtar som kommer slå när denna tropiska hetta går över i åskskurar, och till slut blir mina glasögon så immiga att jag måste ta av mig dem. Detta till följd av att mina tårkanaler är fyllda till brädden. Det är höst.

Och så. När tankarna börjar sväva iväg. Då kommer det. Det partiet som är ett signum för ”Eldfågeln”

Jag som hade tänkt att hålla på Miles spanska utflykter till november. Men här är jag nu. Och jag kan inte tygla mig. Jag hänförs på bästa tänkbara sätt. Så där så att man inte vill att den tredje satsen ska ta vid. Detta nu måste förevigas till vare pris. Men sådan är ju inte vår värld. Allt måste passera. Och snart passerar jag Wistis utställning igen. Jag tror att en av hans texter kan härledas till en av mina Fredsdruvor men förstår snart att jag bara är hungrig. Eller?

Den andra akten inleds med ett modernt stycke av en Britta Byström. Celestan har rullats in och harpan är på plats. Nu ska konsertauditoriet domineras av en modern prägel. Och det gör den. Det är, som med all modern seriös musik (tycks det), virtuost, lyriskt och på sina ställen i avsaknad av någon tydlig tonalitet. Och det blir det optimala förbandet till den suggestiva inledningen av Stravinskijs ”Eldfågeln” där kontrabasarna nästan bjuder på David Lynch-jazz. Och så. När tankarna börjar sväva iväg. Då kommer det. Det partiet som är ett signum för ”Eldfågeln”. ”Dance Infernale”. Energirikt, modernt, udda, spretigt och alldeles underbart. Och precis som baletter ska, så bjuder partiet in en i så pass hög grad att man inte vill något annat än att dansa. Dansa ut i den tropiska sensommarnatten och glatt annonsera att hösten är här. Att jag minsann är redo att ta mig an höstens alla utmaningar. Jag hjärtmarkerar alla stolta föräldrars bilder av pirriga barn och går hem och börjar skriva denna text ackompanjerad av Miles Davis och Gil Evans mästerverk ”Sketches of Spain”. Jag tar den spanska tjuren vid hornen och konstaterar att där ute doftar det av sommarns alla dofter. Men här inne. Ja, här är det höst.