Ondskan försvagad i “GOT”-föregångare

FANTASY. Incest, drakar och grafiskt våld. Fans av “Game of thrones” kommer delvis att känna igen sig i föregångsserien “House of the dragon”. Men den här gången ligger fokus helt på dynastin Targaryen.

“House of the dragon” börjar sin berättelse 172 år innan Daenerys Targaryens födelse, och hennes fars död, “Den Galne Kungen” från samma familj.

Till skillnad från det runthoppande berättandet från olika delar av Westeros i “Game of thrones” ligger fokus nu nästan helt och hållet på den platinablonda härskarsläkten Targaryen, som enhälligt styr de sju kungarikena med sina tio drakar.

Mörka moln syns vid horisonten: Kung Viserys (Paddy Considine) hälsa svajar och han kämpar för att hitta en tronarvinge. Hans dotter, Rhaenyra (Milly Alcock) är ambitiös, kan hantera sin drake och vill inte gifta bort sig för sin pappas politiska syften. Men järntronen har aldrig haft en kvinnlig regent, en förändring som skulle leda till stora konflikter. Patriarkatets makt möts av ett “girlboss”-narrativ, ibland lite väl skräddarsytt för twitterreaktioner.

Kungen kämpar också med att tygla sin broder Daemon (Matt Smith), som ser sig själv som den rättmätige tronarvingen, men vars aptit för våld och bordeller gör honom olämplig.

Det låter förstås också bekant, men Daemon är ingen ny Kung Joffrey. Ondskan är överlag nedtonad i “House of the dragon”. För fans av den inkorrekta sadismen i originalserien kan en viss besvikelse infinna sig, då rollfigurer inte dör enligt samma hänsynslösa “världen är orättvis”-logik.

Förmodligen för att berättandet är annorlunda konstruerat. Avsnitt hoppar fram flera år i handlingen, vilket gör att cliffhangers ersatts av en mer episk berättarbåge som gör nedslag i viktiga historiska händelser. Det är inte helt lätt att svälja, särskilt inte när vissa skådespelare byts ut i mitten av säsongen för att reflektera deras rollfigurers åldrande.

Det är ett oemotståndligt grepp att gå tillbaka i tiden, till de myter som ständigt refererades i den första serien. Särskilt då den avslutande “GOT”-säsongen lämnat en dålig smak i munnen på en stor del av publiken.

“House of the dragon” stakar ut en väg av perverterad maktkamp (jo det blir en del incest) som leder fram till Targaryen-dynastins blodiga slut. Men serien bär även på löften om äldre ursprungsberättelser. Som hur människorna använde svart magi för att tämja drakarna i det förlorade landet Valyria. Huruvida dessa förhoppningar införlivas är svårt att säga efter de sex avsnitt som skickats ut för förhandstitt.

Potentialen finns fortfarande att “House of the dragon” hämtar sig, men det är en ganska svag start efter så högst ställda förväntningar.

Kristoffer Viita/TT