EXPERTSTYRE. Auktoritära strömningar förknippas ofta med gapig höger- respektive vänsterpopulism. Sanningen är dock att auktoritära synsätt och lösningar och rent diktaturkramande också finns i det politiska mittfältet och bland föregivna experter.
Häromveckan fick den norske professorn i ”klimatstrategi” Jørgen Randers bre ut sig i Svenska Dagbladet med tankar om att demokratin måste sättas på undantag. Professorn fick ösa beröm över Kinas diktatur och drömma om en planekonomi där varken befolkning eller opposition kan trilskas när väl ledarna bestämt sig.
Ola Wong bemötte de naiva föreställningarna i sak några dagar senare, men reportaget av Jenny Stiernstedt var häpnadsväckande okritiskt.
Planen på en miljödiktatur är inte ny. Kolumnisten Thomas Friedman drömde i boken Hot, Flat and Crowded (2008) om att bli ”Kina för en dag”, att låta kloka teknokrater strunta i det motsträviga folket och driva igenom sin miljöagenda med stöd av den auktoritära statens fulla kraft. Vem var han att 2016 förfasas över Donald Trump och dennes bristande respekt för Amerikas institutioner?
Inte bara miljöfrågan får självutnämnda eliter att vilja strunta i demokratin. Tysklands tidigare ledare Helmut Kohl har i efterhand erkänt att han ”agerat som en diktator” för att driva igenom euron, trots folklig motvilja och ekonomers kritik. Sedan dess har eurozonen gynnat teknokrater och finanseliten på allmänhetens bekostnad. Samma fråga fick 2003 Dagens Nyheters ledarsida att utbrista ”Inga fler folkomröstningar” dagen efter att svenskarna med överväldigande majoritet röstat nej till att införa euron. Vad ska vi med folkomröstningar till om folket röstar fel?
EU har dock visat att makthavarna kan ignorera folkliga röster mot utökade maktbefogenheter i Bryssel. Lissabonfördraget drevs igenom sedan det under annat namn röstats ner i Frankrike och Nederländerna, och irländarna fått rösta igen efter att ha röstat fel första gången (Ett Youtubeklipp på dåvarande kommissionären Margot Wallström som förklarar för det irländska folket att de måste lämna beslutet åt ledarna är talande).
Inte heller det svenska folkstyret har varit fredat. I Demokratiutredningen från 1998 (SOU 1998:124) drömde ledande europeiska akademiker om att skydda välfärdsstaten och dess ambitiösa regleringar från demokratin. Den tyske statsvetaren Fritz Scharpf föreslog ”en europeisk konvention mot förödande konkurrens på välfärdens område” med vilket han menade ett förbud för folkvalda regeringar att minska statens utgifter och välfärdsambitioner under en viss nivå. Den italienske statsvetaren Giandomenico Majone föreslog att folkvalda församlingar inte skulle kunna minska statens regleringsambitioner, regleringsorgan fyllda med föregivna experter skulle överordnas både folket och de folkvalda. För de akademiker som i Sverige tillsattes att utreda själva demokratin var alltså den stora staten viktigare än inte bara individers fri- och rättigheter och utövandet av ekonomiska friheter på marknaden, utan också viktigare än själva folkviljan och dess valda representanter.
Maktens arrogans har många ansikten och redan en snabb rekapitulering av några av dem gör dagens auktoritära politiska strömningar mer förståeliga, om än inte mindre beklagliga.
Dessa exempel avslöjar också att medier och samhällsdebattörer i stor utsträckning går efter avsändare snarare än efter budskap. En professor med ett oklanderligt engagemang (miljö och klimat) behandlas helt annorlunda än om säg en vänsterpartistisk eller sverigedemokratisk politiker hade vädrat samma tankar om diktatur och planekonomi. Så kan vi inte ha det.
mattias.svensson@opulens.se
