NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Burkbarnet”, av Emmy Odeskog, som vann andrapris.
Burkbarnet – Emmy Odeskog
Det kommer ta nio månader, nästan i alla fall. Inte ens ett år. Tillslut kommer Systern stå i en ljus tambur med en insjunken mage igen och tänka att hon borde ha tagit med sig en present. En bok kanske, eller ett gosedjur. Vad som helst med bara stora delar som inte får plats i små munnar. Men hon kommer inte ha någonting med sig, inte ens en handväska att knyta fingrarna kring. Så hon kommer pilla på duken och sen servetten och sen på koppen kaffe istället. På orkidéerna i fönsterkarmen tills ett blad lossnar och sen pilla ett hål i jorden att gömma det i.
Karin kommer inte pilla på någonting annat än den lilla blekrosa babyn som ligger i knäet. Hon kommer trycka den hårt mot bröstet. Vagga upp och ner. Fram och tillbaka. Säga ”Lilla lilla lilla vännen”, och klappa på ryggen. Mosa in läpparna i kinden. Karin tar lite för hårt ibland, kommer Systern tänka först, men sen kommer hon förstå: det är så man tar. Den mjuka lena rösten kommer viska ”såja” in i babyns öra medan Systern slår sig ned mittemot i soffan. Hon kommer sitta där med knäna hoptryckta som de tjocka ändarna på två tändstickor. Den lilla hjässan som i en mjuk skål mellan hakan och nyckelbenet. Guppa och hålla på. Systern kommer fråga:
”Vilket namn blev det?”
”Leif.”
”Jaså ja.”
”Det ville Mannen”, kommer Karin säga fast Systern inte undrat.
”Jaså ja.”
Karin kommer ha blivit så tunn runt midjan. Mörk under ögonen. Håret kommer ha växt ut igen för längesen men det kommer ha fått en ny, gråare färg. Blivit glansigt. Tröttheten som syns genom den bleka huden i ansiktet kommer verka som ett bevis på att hon gör det hon ska. Att hon är en bra mamma som hängivit sig åt sitt barn. Ingen kommer titta någon i ögonen. Babyn kommer vara så liten att den kan knappt kan titta på nåt. Systern kommer räkna på fingrarna. Fyra veckor nu, nästan fyra kilo. Karin kommer viska lite väl högt i örat: säg hej till Moster. Ta tag om handen och vinka utan att kolla. Systern kommer få någonting jättestort och ömtåligt i halsen. Harkla sig och blinka. Utanför stora vardagsrumsfönstret kommer stora pilen fortfarande stå och vaja i höstvinden. Sist var grenarna så kala, som skållade nästan. Det
hade varit vinter så länge. Nu kommer några gula löv hänga kvar på varje gren. Som spår efter att någonting växt sen dess, om än bara för att falla till marken och förmultna igen. Karin kommer följa Systerns blick ut i himlen, säga:
”Hur går det med boendet? Har du fått tag på nåt?”
”Ja”, kommer Systern säga fast hon inte fått tag på nåt alls. ”Ja ja ja.” ”Grattis.”
Karin kommer bli så lättad. Hon kommer tro att nu blir allting snart så bra. Nu är det snart bara Babyn och Mannen och ljusa framtiden kvar.
”Göteborg är en så fin stad, ja mycket trevligare än Stockholm egentligen, du kommer nog trivas där du.”
”Mmm.”
Karin kommer vända och vrida på babyn i knäet. Fram och tillbaka. Leif, kommer Systern tänka. Leif Leif Leif.
”Skönt att komma tillbaka till lite ordentliga rutiner” kommer Karin fortsätta, ”få dricka lite vin.”
”Ja jo, det förstås”, kommer Systern svara, lägga till: ”… och en ordentlig kropp, bara några stygn där nere kvar att få bort.”
Karin kommer hälla upp mer kaffe med bara ena handen och spilla på mattan. Helvete! kommer hon kvida. Helvetes jävla skit-temos. Babyn kommer öppna den tandlösa munnen och skrika. Först vill Karin inte lämna ifrån sig, men tillslut kommer hon sätta babyn i Systerns famn. Gå och hämta en trasa och lite hushållspapper i köket. Systern kommer tänka: jag kommer tappa honom. Nu kommer jag tappa honom. Nej nu. Hon kommer hålla så hårt, och han kommer bli helt röd i hela huvudet och skrika ännu högre. Systern kommer säga till Karin:
”Han är kanske hungrig”
”Nädå, han är bara trött”, kommer Karin svara.
Sen kommer hon sucka jättehögt och gå på toa. Då kommer Systern guppa babyn upp och ner och låtsas. Tänka: det finns någonting bekant kvar längst in, bakom ögonen. Försöka titta jättejättedjupt så Leif ska hitta. Men Leif kommer inte hitta, han kommer fortsätta skrika. Lilla älsklingen, kommer hon viska. Allting kommer att bli så bra. Hon kommer dra ner tröjan och lägga det sprängande, svullna bröstet framför munnen medan Karins kisstråle spänner mot porslinet inne på toaletten. Säga: såja, såja. Bara för att testa. Först kommer babyn inte förstå, men sen kommer den tystna. Ta i munnen och försöka suga men inte lyckas. Jävla skitbebis, kommer systern tänka och börja gråta fast inuti. Stoppa in bröstet under blusen igen. Leif kommer gråta utanpå, ännu högre nu, och vrida på den lilla kompakta kroppen som en omkullvält igelkott i knäet. Systern kommer försöka ta lika hårt som Karin men hon kommer veta: jag är inte mamman. Jag får inte ta lika hårt.
På bordet kommer det stå en flaska ersättningsmjölk. Systern kommer skaka på huvudet och tänka att barn behöver amma, det handlar om trygghet och anknytning. Kroppen är en väg man går på in i sitt barn så Karin kommer aldrig komma fram. De kommer aldrig bli mamma–son på riktigt, nä. Faktiskt inte. Bröstet kommer bulta under blusen, välla ut över bh:n. Hon kommer tycka att situationen är sorglig för alla och inte bara för henne. Karin kommer komma tillbaka och då kommer Systern räcka över det skrikande barnet. Säga:
”Jag förstår inte hur du orkar”, fast hon menar: Jag vet att du måste. Karin kommer ta babyn i famnen och svara:
”Man måste.”
Sedan kommer de sitta tysta och lyssna på skriket och hyschandet och i hemlighet tycka det är lite skönt att inte behöva prata. Systern kommer inte vilja inse att saker blev som de blev, inte Karin heller. De kommer vilja fortsätta tro att man kan mäta ansträngning i tid och energi. Stygn och månader. Lägga perioder i askar och stoppa undan.
Det kommer inte betyda någonting att gynekologen slinter och råka riva upp någonting inuti Systern med ett litet, smalt metallinstrument. Hon drar till sig benen fast det inte riktigt gör ont på samma sätt som andra saker gör. Nerverna ligger bakom någonting stort och tjockt och elastiskt som bara känns allra längst ut i ändarna. Mitten är avdomnad. Att peta i den är som att sticka en nål genom en madrass och hoppas att man inte kommer ut på andra sidan. Varje liten förnimmelse av smärta måste man därför förstora och tvinga sig själv att reagera på för att kvinnan med instrumenten ska veta. Systern kommer vilja men inte tro på att allt gått bra ända tills kroppen släpat ett embryo uppför en väldigt brant backe inom sig och byggt ett stadigt hem på toppen. Karin kommer säga:
”Jag förstår om du inte orkar.”
Men Systern vet att man orkar allt man måste. Hon kommer blöda efter besöket och hoppas att det ska vara ett sår och inte ett missfall, men Karin kommer säga att det är för tidigt för att kalla det missfall i vilket fall. Systern kommer ligga ensam i stora sängen på kvällen och hålla händerna som en skål mellan benen som för att ha kontroll över att ingenting konstigt trillar ut. Det kommer det inte att göra. På morgonen kommer Karin med rågbröd och skinka men Systern kommer inte vara hungrig. I en vecka kommer hon bara blöda så mycket att det syns på pappret men aldrig ens i den vita delen av trosan. Hon kommer fundera på om hon drar pappret för hårt, att det är det som är fel. Bara ytliga, ofarliga sår som rivs upp vid varje toabesök. Hon kommer köpa super soft-papper från Lambi och hoppas att det ska hjälpa. Det kommer det göra, eller så småningom sluta blöda i alla fall. Hon kommer titta på sitt underliv i spegeln och tänka att det ser helt ut. På insidan vet hon inte. Karin kommer sms:a oftare och oftare, skriva nästan varje dag:
”Hur mår du?”
”Hur går det?”
”Vad gör du?”
”Behöver du något?”
Men Systern kommer inte att behöva något. Ändå kommer hon sitta i soffan och vänta på att någonting ska hända. Att någon ska komma och säga att Du har gjort tillräckligt nu. Du har råd att köpa tillbaka kontrollen med dina uppoffringar. Men ingen kommer att komma, och makten rinner genom hennes fingrar som rå äggvita. I en enda stor, hal klump. Det finns ingenting hon kommer att kunna göra för att hjälpa kroppen med babyn, utan det är bara att vänta på att saker ska dö eller leva. Hon kommer att balansera på avgrundskanten med någon annans ben och armar. Karin kommer säga:
”Jag är så imponerad av dig.”
Systern kommer säga tack och försöka ta åt sig men egentligen veta: Jag gör ju ingenting absolut ingenting.
Det kommer ta månader innan hon har någonting verkligt att uthärda. Kroppen kommer bli en så obekväm plats att befinna sig på. Den kommer spy och skrika och krypa och lida och växa tills huden brister och blir röd över hela magen. Ändå kommer humöret vara det värsta. De varma, ensamma nätterna med ett avgrundshål gapande bakom pannan. Karin kommer ringa men det kommer inte hjälpa. Det enda som kommer hjälpa är att babyn blir tillräckligt stor för att sparka. Då kommer Systern känna: jag är inte så ensam ändå. Inte alldeles, alldeles själv. Hon kommer dra handen över den spruckna huden och veta att någon behöver henne. För långa stunder i taget kommer det räcka. När babyn blir sen kommer hon inte vilja att de sätter igång henne. Hon kommer vilja ha kvar den inuti sig och vårda. Kommer tycka saker som gör ont gör ont på ett skönt och befriande sätt. Det kommer vara en vecka av fullständig makt. Den kommer efterföljas av många år helt utan.
När Leif blir lite äldre kommer Systern möta honom på en isig tågperrong i Göteborg. Karin kommer sms:a fler gånger den dagen än hon gjort på tio år, skriva: den här vagnen, den här platsen, det här numret, den här maten, den här sista tanden som håller på att lossna. Systern kommer ha en handväska att knyta fingrarna runt denna gången, men hon kommer glömma att Leif är ett barn och koka kaffe när de kommer hem till lägenheten. Ställa fram mjölk och socker men inga kakor. Bädda på en madrass i kontoret åt sig själv och i stora sängen till honom. Han kommer sitta vid matbordet och säga saker som systersöner säger:
”Mamma och pappa ska köpa en present till mig i London” och
”En i min klass har flytt från ett krig i Ukraina” och
”Mamma sa att jag låg i din mage fast du bara är min moster”.
Systern kommer ta en klunk kaffe och gömma sig bakom prata-med-barn-rösten, säga:
”Det stämmer, jag snickrade på dig i nio månader, ja, härinne.”
Hon kommer kunna le och peka ner på magen som blivit lite mjuk och bullig. Leif kommer grimasera åt kaffet, svara:
”Ballt.”
”Ja, faktiskt.”
Systern kommer hyra en barnfilm på Viaplay och sätta på den på tv:n. Insidan ut, kommer den heta, och handla om Riley som har ett kontrollcentrum i huvudet där känslorna bor och bråkar med varandra om vem som ska få bestämma. Systern kommer fastna fast tematiken är lite överspelad, men Leif kommer mest titta på Ipaden. Dra fingrarna fram och tillbaka mellan katapulter och tjocka fåglar med små vingar. Första natten kommer Systern ligga vaken på kontorsgolvet och lyssna. Titta in på stora rovan av sladdar under skrivbordet. Tänka: jag måste gå till Clas Ohlson och köpa ett ännu längre grenuttag. Tillslut kommer hon höra snyftningarna och smyga in till sovrummet. Leif kommer ligga med ansiktet nedborrat i kudden och säga:
”Jag vill hem.”
Då kommer Systern få lägga sig bredvid i sängen fast det känns som med de hårda fingrarna. Något bara mammor får göra. Ta extra hårt och extra mjukt. Hon kommer hålla hans huvud mot sin hals på ett så lagom sätt hon kan och dra händerna över håret. Säga:
”Jag vet, det är för att du älskar dina föräldrar så mycket och för att de älskar dig.”
Och sen kommer hon berätta om lekar hon brukade leka med Karin i trädgården hemma. Mamma, pappa, barn. Hon längtade efter dig från början, kommer hon säga. Hon längtade efter att få bli din mamma hela sitt liv.
”Ville du inte ha något barn?” kommer han fråga.
”Nä, det ville jag inte”, kommer Systern svara fast hon visst ville det. Tillslut kommer Leif vara så trött att han somnar med hela kroppen inlindad i hennes armar. Hon kommer låta dem ligga.
När Karin fick cancer trodde Systern fortfarande att det bara fanns lycka och sorg. Att det fanns att vara glad och vara ledsen. Hon var så ung då att kroppen såg ut som en smältdegel man la upplevelser i för att se vilken densitet de fick i värmen. Sorgen flöt ovanpå lyckan som olja ovanpå karamellfärgat, rött vatten i en kolv. Det värsta med cancern var maktlösheten, det var den som var tunn. Bubblade upp mot ytan och la sig. Karin ringde och sa:
”De måste plocka ut hela livmodern, äggen med.”
Systern hade inte brytt sig om livmodern eller äggen utan bara om henne, Karin. Storasystern som alltid visste vart man skulle ta vägen och vad man skulle göra. Som brukade säga att allt löser sig bara man löser det. Det var tur att hon hade fått cancer i så oviktiga organ, istället för till exempel lungorna eller blodet, sa hon. Det var tur att hon hade tränat mycket på gym och hade ett bra immunförsvar. En fast anställning och partner.
Systern låg och vred sig i stora tomma sängen på kvällen, hon ville inte att det skulle bli nästa dag. Ville inte gå till kontoret och träffa alla friska människor med friska barn och familjer att prata om. När Karin frös in sina ägg, sa Systern: ”Det är klart du ska göra det”, utan att förstå innebörden. Allting som inte var maktlösheten kändes tjockt och hanterligt i jämförelse. När Karin bjöd hem henne på lax med pestotäcke och vitt vin något år senare trodde Systern att hon skulle säga: Cancern är tillbaka. Den har spritt sig. När hon istället skruvade på sig och frågade om en tjänst blev Systern lättad. Tänkte bara: det finns något jag kan göra. En hand att lyfta. Knappt ett år skulle det ta dessutom, och detta lilla kunde hon väl offra för ett helt liv. Så hon sa Ja. Först senare skulle hon förstå att onda känslor varken tar ut eller lägger sig i varandra. Kroppen är ett härbärge fyllt av isolerade rum. Makten rår inte på maktlösheten och inte ens en nyfödd baby kan täppa igen hålet som är döden. Karin kastade sig runt Systerns hals och grät av tacksamhet. Systern sa: ”Det är väl självklart” och hon menade verkligen det.
Tioåriga Leif kommer inte kasta sig kring Systerns hals och säga: ”Tack för att jag finns och får leva”, men han kommer krama om henne med de små armarna och säga: ”Tack för helgen”; ”Tack för nya vinterskorna”; ”Tack för maten”.
Hon kommer hjälpa honom på med tumvantarna, säga: ”Tack själv för sällskapet” och det kommer först vara ord som inte räcker alls eller betyder tillräckligt stora saker. Systern kommer vilja att de ska växa, mogna som äpplen i en trädgård och trilla fulländade ner i handen. Gå att ta stora, söta tuggor av. Det kommer inte hända. Det som kommer hända är att ord slutar försöka vara stora nog. Systern kommer gå till en rödhårig terapeut med en hög pastellfärgade kristaller i fönsterkarmen och prata om att låta dem vara. Orden. Det kommer fortfarande ligga ett hav bakom och ett hav framför men hon kommer bli bättre på att simma. Lära sig synka arm- och bentag. Ett terapeut-fönster kommer blåsa upp och släppa in varm luft, slå ner ett glas saft på golvet som man hjälps åt att torka upp. Den där första gången i den ljusa tamburen kommer vara den värsta, men det kommer inte Systern veta förrän lång tid senare. Det kommer inte vara till någon tröst att det blir lättare förrän det blir det. Kaffekopparna kommer stå fulla kvar och kallna på bordskanten, och tillslut kommer skitbebisen sluta skrika. Systern kommer resa sig och gå ut i tamburen igen. Karin kommer säga: ”Vi ses snart” i dörrkarmen, men de kommer inte ses snart. De kommer inte ses förrän till jul. Den första julen med Leif. Systern kommer ha hunnit köpa någonting då, någonting med inga små delar och en fin tanke bakom. Hon kommer ha slagit in det i rött papper med tecknade renar på.
Fast babyn fortfarande är en baby som inte kan läsa kommer hon ha skrivit på kortet: God Jul Älskade Leif. Hon kommer först skriva Moster men sudda ut igen. Malin räcker. God Jul Älskade Leif önskar Malin. Hon kommer tycka att Karin och Mannen borde gett honom ett annat, vackrare namn. Något inte så gubbigt. Men sen kommer hon tänka: Det är inte mitt barn, det är hennes. Hennes val. Systern kommer vänja sig efter några år och tycka namnet är fint. Leif. Det kommer visa sig passa honom.
EMMY ODESKOG
info@opulens.se
