ROMAN. Efter ett längre uppehåll är Robert Myhreld tillbaka med en ny marginalanteckning. Han har läst Matilda av Mary Shelley och reflekterar över den tragedi som romanen skildrar.
Under en period arbetade jag som kriminalvårdare på en anstalt för sexualförbrytare. Enformigt blev det och jag slutade. Nå. En del av det som stod i akterna var fruktansvärt att ta del av. Att personen jag precis läst om i en akt senare kom och pratade med mig på rasten gav dagen ett stråk av surrealism. Det är svårt att beskriva slitningarna i kroppen sådana här situationer skapa: ”professionalism” återfinns på ena änden medan ”mindre professionalism” på den andra. Det finns ord som fortfarande inte upplösts eller försvunnit ur mitt huvud.
Den här upplevelsen formade mina förväntningar på Matilda av Mary Shelley. Boken anlände till handeln för drygt fyra år sedan. Den gavs ut på Sjösala förlag som utförde en god gärning eftersom den tidigare aldrig hade översatts till svenska.
Anna Remmets skrev bra i Opulens om romanen redan när det begav sig.
Bland annat så står det på förlagets hemsida om boken: ”Matilda, Mary Shelleys andra roman efter Frankenstein, är den mörka berättelsen om en fars förbjudna känslor för sin dotter. Det är den skakande historien om en ung kvinnas alltmer desperata sökande efter mening, kärlek och försoning.”
Ramberättelsen: Matildas mor dör i anknytning till förlossningen varpå fadern genomför en ”klassiker”: lämnar barn, vänner och sin ställning i samhället och beger sig ut i världen på obestämd tid. Den obestämda tiden visade sig vara 16 år. När han kommer tillbaka har Matilda vuxit upp utan sin far och i sin fantasi har hon målat upp hurdan han är, hur fint deras återseende kommer bli och att de därefter kommer leva lyckliga ihop resterande delen av deras dagar. Kavaljer finns, vilket, visar det sig, är objekt för svartsjuka hos fadern.
Språket är närmast svulstigt, karaktärernas känslor är stormar och hade jag hade räknat antalet ’ack!’ och ’åh!’ skulle det ha blivit ett inte alls ringa antal. Det är som ni anar inte språket som vinner mig, även om jag finner det charmigt. Nej, det som håller fast mig är det som utspelar sig inne i Matilda och det som sker mellan henne och fadern. Mycket av relationen återges för läsaren genom henne i form att tolkningar, gissningar och förhoppningar.
Om man vill kan man säga att deras återförening samtidigt är en utdragen brytning. Tänk er en fortfarande färsk och spänstig björkkvist vars ändar ni för mot varandra. Kvisten är flexibel men till sist nås punkten där grenen knäcks. Finns det tillräckligt med livskraft kvar i grenen går den inte i två bitar. De hänger i stället fast vid varandra med fibrer och ren vilja eller hur det nu går till. Ungefär så ser det ut när Matilda och hennes fars relation går från att vara innerlig till en omöjlighet.
Fadern saknar Matildas avlidna mor Diana och ut i ljuset kommer så småningom det förödande faktum att han börjat känna en oerhörd attraktion gentemot Matilda. Han dör emellertid i en flykt mot något, antagligen sig själv och sina känslor. Fysiskt skiljs de åt, men bandet mellan dem går inte av utan lever vidare inom Matilda och det är striderna hon kämpar mot sig själv som väver in händelseförloppen.
”Min far var nyss uppvaknad från en lång, fantasifylld sömn. Han kände sig lite som en av de sju sovarna, eller som Nourjahad, i en vacker imitation av en österländsk saga. Diana var borta. Hans vänner var förändrade eller döda. Och nu, när han till sist vaknat upp ur sin långa sömn, var jag det enda han hade kvar på jorden att älska.”
Matilda har ett rikt inre, är sensibel och saknar inte män som söker hennes gunst. Mot detta är hon ståndaktig, förmögen till att fatta livsomvälvande beslut och hålla fast vid dessa. Matilda vill undkomma och -slippa allt vad tröst och kondoleanser heter från de som finns runt henne. Allt ekar ihåligt, vad gör alla ord för henne? Inget och om så – inget positivt. De driver henne bort in i en önskan att bli anonym, dras mot heden, avskildheten. Hon fejkar sin död. Det är spexigt minst sagt.
”Mitt liv stod i denna stund på sin absoluta höjdpunkt. Jag började lära mig att hoppas och vad för med sig en bittrare förtvivlan än ett förstört hopp?”
Lidandet är det centrala, men ännu mer än så är att den inte känner gränser eller anledningar. Jag tänker inte skriva mer om det. Att hon förbannar sig själv, att hon ser sig själv som orsaken till det som skett, gnager. Fadern måste ha lidit, vilket såklart är troligt. Helvetets alla kval. Dante nämns. Dubbel sorg är delad skadeglädje eller hur det nu var.
Jag finner att kärnan i berättelsen är att Matilda inför sig själv försöker att rättfärdiga fadern, eller åtminstone vill förstå honom för att på sikt återuppbygga det de hade innan allt förändrades. Finge han bara vara vid liv igen… Hon hamnar i en sorts dvala där hon inväntar döden; det finns inget mer i världen för henne än ensamhet och fullständig resignation. Tills en dag en herr Woodville dyker upp och har ett tålamod som vilken Aljosja Karamazov som helst. Han närmar sig henne liksom hon kommer honom nära. Jag antar att hon till följd av detta dör på ett mindre sorgligt vis. Dör gör hon likväl. Renad av och inför sig själv? Kanske.
Ack! Denna tragedi. Åh! Här passar Runebergs ord från Fänrik Ståls sägner:
”Mer än leva, fann jag, var att älska,
Mer än älska är att dö som denne.”
robert.myhreld@opulens.se
