LÄSVÄRT. Denna bok är både tänkvärd och läsvärd. För alla, skriver Carsten Palmer Schale som läst “Lillflickan” av Fatima Daas. Hennes bok handlar om en vilsen pojkflicka som växer upp till en medveten lesbisk kvinna.
Lillflickan av Fatima Daas (pseudonym)
Översatt från franskan av Johan Wallin
Verbal 2022
Nyligen utkom Fatima Daas debutroman ”La petite dernière” i svensk översättning. Det är en märklig bok, som är olik de flesta. Berättelsen drivs obönhörligt framåt i form av aforismliknande prosafragment, vänder så tillbaka och återuppstår så att säga igen. Ibland kan detta irritera, men helhetsintrycket är starkt.
Huvudpersonen heter Fatima (som profeten Muhammeds yngsta dotter med sin första fru; namnet är med andra ord heligt och skall inte besudlas). Hon växer upp i en förort till Paris, Clichy-sous-Bois, men tar sig efter grundskola och gymnasium till Paris, där hon under några år studerar filosofi vid ett bra universitet. Hon är med andra ord begåvad.
Fatima är dock en i många avseenden vilsen pojkflicka som växer upp till en medveten lesbisk kvinna. Hon är vidare algerier och muslim i den fransktalande huvudstaden. Kort och gott lever hon i ett mycket motsägelsefullt nät av relationer och regler. Hemma som borta. I sig själv. Man kan kalla hennes livsvillkor tydligt intersektionellt laddade. Kvinna bland manliga män, muslim bland kristna, algerier bland fransmän, homosexuell bland företrädesvis heterosexuella osv. Man kan lätt komma att tänka på en kvinnlig motsvarighet till Kafka.
Vad som mig framstår som både tyngst och viktigast i boken är två saker. Det levande porträttet av en ung kvinna (mestadels 27 år) invävd i ett spindelnät av konventioner och anti-konventioner. Det högst personliga sättet att skriva (eller med bokstäver skulptera) sig fram genom såväl berättelsen som livet. Ständigt grubblande; ständigt vacklande mellan det ena påbudet och det motsatta.
Jag heter Fatima.
Jag är muslim.
Jag är från Algeriet.
Jag är lesbisk.
Jag är en flicka (eller kvinna).
Jag gråter.
Men med hundratals variationer i takt med händelsernas utveckling går berättelsen framåt.. Eller stampar, hoppar, vattentrampar. Med två ryck framåt eller uppåt, och ett bakåt eller neråt. Hennes utveckling startar i mammans kök. Hennes far är patriark. Hon har två äldre systrar (hon skulle haft tre, men den äldsta dog tidigt). Islam hennes religion. Hon klär sig tidigt som pojke, utan att hon själv märker det först. Hon får mens och förtvivlar. Hon böjar snegla mot kvinnor utan att riktigt förstå varför. Hon uppsöker imamer och psykologer. Hon får efterhand intima kontakter med kvinnor. Hon grubblar. Men: Allahou Akbar. Hon reciterar Koranen.
Det är först när hon som 25-åring träffar Nina Gonzalez som hon på allvar förstår att något centralt fattats henne. Nina röker, tar en joint, dricker öl och pratar på. Men är också mångdimensionell. Framför allt är hon lesbisk och aktiv i stadens HBTQ-kretsar.
Samtidigt som lyckan sakta börjar strömma in i Fatimas medvetande, och samtidigt som hennes identitet tätnar, rusar emellertid alltjämt tankeströmmar genom henne. Av typen:
Jag heter Fatima.
Jag besudlar mitt namn.
När jag var tjugo kunde jag inte stryka min skjorta.
Jag kom till världen genom kejsarsnitt.
Jag är astmatiker.
Jag är ett avant kamelsto.
Jag uppfyller inte min roll.
Jag är en turist som inte längre orkar vänta.
Jag började skriva mig ren. Utan att var vit cisman.
Jag är ett olycksfall.
Ändå förändras det mesta. Hon reser egen kritik mot tolkningen av islam. Hon hamnar i konflikt med sin mor under ett samtal om homosexuella – män. Nina blir svartsjuk på Fatima i en danslokal.
Fatima avslöjas som ”konstig pojkflicka”. Hon kallas in till rektorn; hon pratar om sig själv som någon annan med en sträng imam; hon har det trassligt med sin känslor för Nina (som själv verkar olycklig).
Men så pratar hon ut, och skojar, med sin bästa vän, väninnan Rokya. Hennes olyckliga kärlek till Nina eroderar långsamt. Hon skriver ett brev. Hon blir för första gången fullt ut erkänd för den som hon egentligen är – av sin mor. I köket, där hela berättelsen tog fart. Man anar ett ljus vid horisonten.
Denna bok är både tänkvärd och läsvärd. För alla. Men möjligen mest för dem som måhända inte kan eller får läsa den. Annat än i smyg.
info@opulens.se
