TOLKNINGAR. “På nätet möts man av en till synes aldrig sinande ström av kritik mot judar och judendom. Denna störtflod består av polemiska citat som dock oftast inte kommer från koranen själv.” Det skriver Niklas Anderberg som läst en nyligen utkommen bok av Meir M. Bar-Asher, professor i Jerusalem och internationellt känd expert på islam.
Jews and the Qur´an av Meir M. Bar-Asher (Princeton University Press) är en kort bok som lägger upp till att vara tre gånger så lång. Efter ett förord av Mustafa Akyol använder författaren inledningen till att förklara vad boken kommer att handla om. Därmed är själva innehållet reducerat till ungefär 130 sidor. Meir M. Bar-Asher är professor i Jerusalem och en internationellt känd expert på islam. Han har genom åren ägnat sig åt tolkning av koranen och är dessutom specialist på shiamuslimernas historia.
Frågan hur islam betraktar judar och judendom är fortfarande omstridd. I koranen ser Bar-Asher en tydlig skiljelinje efter Muhammeds emigration från Mecka till Medina. Det vi i väst kallar år 622 är startpunkten efter denna så kallade hijra; islams år noll. I Mecka hade Muhammed en liten grupp följeslagare som inte hade mycket att säga till om. Gruppen växte sig starkare i Medina och i takt härmed behovet också av att manifestera sig som en självständig religion. Från att från början ha varit relativ tolerant gentemot judendom, kristendom och andra mer eller mindre monoteistiska trosuppfattningar, skärptes tonen alltmer. Även om moseböckerna skickats ner av Gud och låg till grundval för de abrahamitiska religionerna måste man vara vaksam eftersom många hade förvanskat deras innehåll och därmed gjort sig orena.
Frågan om man får äta mat serverad av judar eller ens röra vid dem tas i vissa fundamentalistiska kretsar fortfarande på allvar. Och även om David (enligt shiaislam) hörde till Muhammeds familj är det, om inte förbjudet så åtminstone suspekt att gifta sig med deras kvinnor. Detta föga förvånande sett från ett manligt perspektiv. Om det omvänt skulle vara tänkbart är en uppgift att tampas med för dagens feministiska förespråkare.
Muhammed var själv förhållandevis tolerant men som så ofta i historien var de som kom efteråt inte lika försonliga. Man brukar träffande säga att Calvin inte var en kalvinist.
Det förutsätter att Gud skulle kunna ändra sig, något som både rättroende muslimer, judar och kristna har svårt att acceptera.
Om Gud genom ärkeängeln Gabriel förmedlade budskapet till Muhammed uppstår frågan om Gud själv med tiden blev oförsonligare. Det förutsätter att Gud skulle kunna ändra sig, något som både rättroende muslimer, judar och kristna har svårt att acceptera. Ändå händer det med jämna mellanrum i de heliga skrifterna. Kung Hiskia är ett berömt exempel. Gud gav honom femton år extra att leva (genom att låta skuggan av soluret gå tio grader baklänges; Jes. 38:8) och i sura 10:98 tar Gud tillbaka sitt löfte om att jämna Ninive med marken eftersom invånarna till slut omvände sig.
Som bekant ville Gud också döda alla som bodde i Sodom, Gomorra och de syndiga städerna i närheten. Efter förhandlingar med Abraham kom de överens om att först femtio och till sist tio rättskaffens invånare skulle vara nog för att rädda dem från den förestående katastrofen. Efter skärmytslingen med de två änglarna kunde den ändå inte undvikas och bara Lots familj (utom hans fru) lyckades fly helskinnade från “de fem städerna på slätten”. Gud ville också mörda Moses men det hände inte; även om vissa menar att folket själv fixade det, Freud till exempel.
Det finns många sätt att framställa dessa och andra passager som teologiskt plausibla men i koranen tillämpas med jämna mellanrum en radikalare metod som går under det olyckliga namnet abrogation (engelska), det vill säga upphävande: om en passage kommer i konflikt med ett senare uttalande avskaffar man helt sonika det först sagda. Denna metod har inte oväntat lett till oändliga diskussioner. Om det finns motsättningar i texten kan man undra om Gud kanske har fått mänskliga drag. Andra menar att just denna flertydighet utgör islams kärna, för att inte säga hjärta. Enligt detta synsätt är sanningen inte huggen i sten utan snarare mångtydig och öppen för dialog. Men att upphäva Guds ord?
Vem har auktoritet att fälla omdöme i ett konkret fall? Taliban menar att kvinnor måste täcka sitt ansikte i offentliga sammanhang trots att koranen inte uttalar sig om den saken. Det är överhuvudtaget förvånansvärt hur lite som sägs om centrala begrepp inom islam. Hela sharia-lagstiftningen är till exempel ett påfund från århundradena efter Muhammeds död.
I koranen påstås för övrigt att det inte var Jesus som hängde på korset utan en annan, okänd person (Judas?). Varför Gud ville spara honom en plågsam död på korset är en gåta eftersom Jesus inte accepteras som Guds son. Detta är en av de stora dispyterna mellan de tre monoteistiska religionerna. Den allsmäktige kan inte vara två, låt vara tre entiteter. Tro på treenigheten är ingenting annat än avgudadyrkan.
Jesus (Isa) var visserligen en av stora profeterna som trots att han kunde blåsa liv i lerduvor och få dem att flyga iväg, själv inte var modellerad av gudomlig substans (sura 3:49).
Tre sidor av Jews and the Qur´an ägnas åt en ordagrann återgivelse av den beryktade och samtidigt svårdaterade Umar-pakten (senare än år 634 men antagligen utformad under en längre period). Här definieras det omstridda begreppet dhimmi, något som har visat sig vara ett evigt stridsäpple: betyder det att oliktänkande monoteister lämnas i fred om de bara betalar sin skatt eller är det ett brutalt sätt att hålla dem i schack? Paradexemplet är den så kallade gyllene tiden i Andalusien. Liberala kommentatorer framställer perioden fram till 1492 som ett lysande exempel på harmonisk conviviencia medan kritiska röster beskriver systemet som en praktiskt fungerande polisstat.
Meir M. Bar-Ashers korta – men inte desto mindre lärorika – bok avslutas på en pessimistisk not. Även om islam inte är “oåterkalleligt anti-judisk” möts man på nätet av en till synes aldrig sinande ström av kritik mot judar och judendom. Denna störtflod består av polemiska citat som oftast inte kommer från koranen själv men har fiskats upp ur den samling laggivande kommentarer som går under namnet Hadith, av många betraktad som islams ryggrad. Lugnare röster har svårt att göra sig hörda i det brusande svallet.
info@opulens.se
