HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Veckans vykort handlar om den lilla staden Tettnang.
De mest anonyma på gränsen till tråkiga vykorten är de mest intressanta och utmanande. Intressant för att de ger inblick i vardagen bortom det lättköpta turistandet i form av kyrkor, parker, museer. Utmanande eftersom de är som en wettexduk där det gäller att i alla fall försöka krama ur den sista droppen och få fram någonting.
Så här har vi ett sakligt för inte säga trist hotell i den sydtyska staden Tettnang, med runt 20 000 invånare enligt senaste räkningen. Wikipediaartikeln om orten visar upp några kyrkor och gamla hus. Knappast så många sevärdheter att man behöver flera dagar med övernattning för hinna med. Lite som orten i Lars Mohlins film “Kunglig toalett” som får verkligen klämma fram historia och sevärdheter.
Hade det varit svensk glesbygd så hade väl reklamtexten låtit i stil med “Offensiv på kultur och med framtiden i sikte” vilket ju är kod för “Här finns i alla fall en småtrevlig sjö och billiga lägenheter och andra grannorter att köra till”
Nå, nog med raljerandet, för det handlar ju egentligen om det här med olika faser i livet.
Som bevis på att jag verkligen är medelålders tyckte Facebooks reklamalgoritmer en dag att jag var intresserad av en bussresa till Höganäs över dagen. Det verkade faktiskt rätt småtrevligt med kaffe och fralla som ingick och besök på keramikverkstäder.
I Tyskland på 1960-talet hade detta småskaliga hemestrande en större betydelse; “det tyska undret” i all ära men resurserna var fortfarande knappa, lägenheterna saknade ibland varmvatten, det fanns fortfarande spår av en rätt skruttig levnadsstandard.
Hotellet gör reklam för att de både har dusch och wc och vid första påseende blir det lite skrattretande på samma sätt som numera när budgethotell försöker göra det till en stor grej att det finns gratis wifi. Men har man i åtanke att detta var en generation märkt av dyrtid och krigets trauma kanske en natt på ett fräscht hotellrum med varmvattenskomfort ändå var en guldkant.
Många av dessa 50 och 60-tals vykort inger i mina ögon en mycket dubbel känsla. Å ena sidan en slags sorglustighet “är detta något att visa upp egentligen?” Å andra sidan en avspänd förnöjsamhet “Här har vi en restaurang som inte är så dum” .
Det är väl ett ålderstecken att mina känslor ofta faller åt det senare numera. I en tid när allt skall vara så hajpat och positionerat kan man bli nostalgisk över en tid då god mat var god mat och en öl var en öl.
jesper.nordstrom@opulens.se
