GENTRIFIERING. Karolina Bergström skriver om gentrifieringen av stadsdelar i storstäder och hur det påverkar förutsättningarna för kulturarbetare och filmskapare.
I en av mina första krönikor här på sajten skrev jag om den alltmer tilltagande gentrifieringen av New York, och vad det inneburit för bilden av ”det stora äpplet” som filmstad. Hur Manhattans forna lågbudgetdiners och gigantiska konstnärsloft, likt de i Scorseses En natt i New York, fått ge vika för franchisekedjor som Starbucks och Dunkin’ Donuts blandat med exklusiva märkesbutiker. Hur kapitalhungrande fastighetsbolag omvandlat hyreshus efter hyreshus till exklusiva andelslägenheter, och därmed trängt ut New Yorks kulturarbetare till Brooklyn eller Queens, om inte ännu längre. Och om paralleller med svenska förhållanden, där en nutida Henry Morgan knappast hade kunnat leva lugubert lyxliv à la Gentlemen på ett Södermalm där utgångspriset för en fyra då, för fem år sedan, snittade på drygt sju miljoner.
Det var då, och i dag ligger utgångspriset på en Södermalmsfyra oftast långt högre. Men vi har också en samtid där filmer i regel inte utspelar sig innanför tullarna utan någon helt annanstans. I Henrik Schyfferts med all rätt Guldbaggebelönade Spring Uje spring! är det miljonprogramförorten Bredängs högresta skivhus som utgör berättelsens kulisser, med nedstick i andra förortsinstitutioner som Örnsbergs sunkstolthet Pub Diset, där för övrigt Snabba cash-författaren Jens Lapidus ska ha hämtat inspiration till sina scandinavian noir-alster.
Häromdagen fanns ett A4-blad uppsatt på porten till fastigheten där barnets förskola ligger, inte helt långt från Diset, där de boende informerades om kvällens inspelning av tv-serien Beck alldeles runt knuten. Ett annat blad uppsatt på samma fastighet efterlyste i versaler en lägenhet, allra helst i samma hus, för inspelning av en annan tv-serie. Och på en portdörr alldeles nära efterlyste en tredje aktör en lägenhet för filminspelning, helst i sekelskiftesstil och helst ”med väggar i färger”. Att en söderförort, som för femtio år sedan var så pass nedgången att dess genuina sunkighet förevigades i Rainer Hartlebs klassiska dokumentärfilm Jag bor på Hägerstensvägen och på samma sida ligger ett system, nu blivit det hetaste heta inom huvudstadens film- och tv-produktion kan säkert bero på den stora skara mediearbetare som lär bo i trakten. Men troligtvis grundar sig mediehypen också i det faktum att här finns något genuint och tidlöst, något som inte går att fånga på samma sätt bland innerstadens Pressbyråer och Subway-skyltar.
Enligt urbanteoretikern Philip Clays vidareutveckling av sociologen Ruth Glass ursprungliga gentrifieringsteori sker denna process i fyra obönhörliga steg. Först attraheras kulturarbetare till en sliten arbetarklasstadsdel där hyrorna är låga, vilket i sin tur genererar allt fler kaféer och småbutiker, som senare leder till att de en gång låga bostadspriserna börjar höjas i takt med att fler och fler vill flytta dit. I den sista fasen har nu bara höginkomsttagare råd att bo i området, samtidigt som de mysiga kaféerna börjar trängas ut av kontor och mäklarfirmor. Vår stadsdel befinner sig antagligen på den knivskarpa gränsen mellan den tredje och fjärde fasen, med fyra mäklarkontor inom ett stenkasts avstånd men där den genuina stadsbild som saluförs i bostadsannonserna ännu inte har suddats ut.
Och just denna småstadskänsla är troligtvis vad som lockar produktionsbolagen att sätta upp sina lägenhetsefterlysningar i just våra kvarter, där ingen Seven Eleven-skylt finns så långt ögat når. Det vill säga om man inte har budgeten för att dra till en av de forna öststaterna och dra förmån av både billig arbetskraft och småstadsgenuina inspelningsmiljöer. Som av en ödets ironi är både vår och en annan förskolas lokaler nu snart på gång att omvandlas till lukrativa bostadsrätter, i denna stadsdel där en fyra nyligen gick för hisnande elva miljoner kronor och där den gentrifiering som dragit till sig stadens mediearbetare snart kommer att stöpa om hela området till en ”vacker död stad”, för att citera Thåström.
karolina.bergstroem@opulens.se
