NEKROLOG. “Hans röst kunde vibrera lätt, det viktigaste han hade på hjärtat viskade han gärna fram.” Anders Björnsson minns vetenskapshistorikern Gunnar Broberg som gått bort i en ålder av 79 år.
Gunnar Broberg var en av de allra första personer som jag intervjuade, när jag för fyrtio år sedan kom till radions vetenskapsredaktion. Idéhistorikerna höll då ännu till i Universitetshuset i Uppsala, ett lärdomens tempel. Gunnar tog sig tid och visade omkring. Vi talade rasbiologi och eutanasi.
Sedermera kom vi att språkas vid och umgås i olika sammanhang – under en konferens om judiskt liv i Norden, under en idéhistorisk världskongress i Hamburg. Vi gjorde ett radioprogram om den brittiske historikern Keith Thomas och hans bok Man and the Natural World. När Gunnar fick det första Augustpriset i fackboksklassen (1992) för den idéhistoriska läseboken Gyllene äpplen, i två band, råkade jag sitta ordförande i prisjuryn.
Sin doktorsavhandling skrev han om Linnés naturuppfattning och människosyn. Länge gjorde han sig känd för att förse utgåvor av bortglömda författares och forskares verk med förord. Dessa blev i sig miniatyrer av bestående värde. Han kom till Lund som professor och vart genast en medelpunkt för vittra samtal där. En tågresa med honom utvecklades alltid till en bildningsresa.
Under Linnéjubileet 2007 anlitades han särskilt. Varje län skulle ha sitt eget evenemang. ”Har Linné skrivit någonting om Västmanland?” frågade landshövdingen i Västerås. ”Han var i Sätra Brunn och skrev om mineraler”, svarade Gunnar, när jag ringde honom. Och så blev det till att ordna en Linnédag i Sala silvergruva, det djupaste schaktet, där Gunnar höll inledningsanförandet.
Hans röst kunde vibrera lätt, det viktigaste han hade på hjärtat viskade han gärna fram. Hans sörmländska a-ljud var vackert radiomässiga. Han kunde upplysningens konst, och de svenska upplysningsmännen var honom alla bekanta. Gunnar blev mångas mentor, inte bara inom akademin.
info@opulens.se
