BITTERLJUVT. Lonely Beach med Miynt är ett välgjort album. Särskilt stark är lågmälda och bitterljuva ”Vision in the sky”, konstaterar Erik Bovin.
Lonely Beach med Miynt
B3SCI records
Nackabon Fredrika Ribbing, a.k.a. Miynt, har hittills rönt större uppmärksamhet i USA och Storbritannien än på hemmaplan. Dock lär hon inom en snar framtid troligen inta en betydande plats även på den svenska indiescenen. Allt som Miynt släppt hittills, sedan amerikanska B3SCI records plockade upp henne, har hållit förvånansvärt hög kvalitet. I samband med releasen av Lonely Beach blev hon dessutom utsedd till ”framtidens artist” av P3.
Popmusik är sedan länge den av genrer som är som mest retro. Den frodas i ett slags efteråt där allt redan tycks vara gjort. Vad återstår då annat än nostalgi? Ett tecken på stagnation om du frågar mig. Som om ”det spännande” med ny popmusik vore att ha koll på vilken artist som för tillfället bäst efterliknar sina förebilder.
Konsten vitaliseras inte sällan via gränsöverskridandet. Detta gäller alla konstarter, i synnerhet musiken. Ur experimentlustan föds så småningom nya lyckade subgenrer. Miynt har fattat det och lyckats hitta människor som är beredda att backa henne, och låta henne odla sin särart. Hennes musik befinner sig, för att citera Luger, i gränslandet mellan ”shoegaze, svenskt vemod och psykedelisk indie”. Likt alla stora artister använder sig Miynt av sina influenser på ett genuint kreativt vis. Resultatet? Ett särpräglat sound som framförs med stor självklarhet.
Nya albumet har inte riktigt samma nerv som Stay on your mind (2019). Mycket finns ändå att säga om denna till lika delar råa och drömska produktion. Till att börja med: Ribbing har en röst som klippt och skuren för den psykedeliska indiepop som är själva grundbulten i Miynts musik. Det är dock den sömlösa sammansmältningen av subgenrer och musikaliska uttryck som utgör hennes styrka som artist. En lyckad mix av 70-tals disco och psykedelisk indie finner man i ”Of the sun” och ”A bite of papaya”. I ”Give me palm trees and inner peace” flirtar Miynt med Nirvana medan refrängen i ”4 hours” för tankarna till Beach house. ”Lovesong” leker dessutom med lyssnarens förväntningar. Trots titeln har den ett föga romantiskt – snarare skitigt – sound.
Miynt brukar stranden som metafor. En ödslig strand har onekligen en sällsam inverkan på den, eller de få, som befinner sig på den. Tystnaden och närheten till vattnet får en inte sällan att sväva iväg. Vattnet, dess vågor som guppar och slår mot land, utgör såväl katalysator som projektionsyta för allsköns tankar och känslor. En liknande inverkan har Miynts musik på mig. Den för mig till en plats där sådant som vemod och längtan inte är fult utan, tvärtom, basala delar av någonting sublimt.
Lonely beach är ett välgjort album. Särskilt stark är lågmälda och bitterljuva ”Vision in the sky”.
info@opulens.se
