FOLKSTYRE. “Är 18-årige gymnasieeleven Fabian i Hunnebostrand och 87-åriga dementa Augusta i Sorsele mer kunniga än de experter vi valt till riksdagen?” I Nato-debatten har frågan om folkomröstning väckts. Lars Thulin ifrågasätter folkomröstningars demokratiska legitimitet.
Nato-debatten har ställt mycket på sin spets. Även folkomröstningar. Röster hörs för att frågan är så viktig att den måste avgöras folket. Andra menar att den är alltför viktig för att kunna avgöras av folket. Vänsterpartiet hävdade länge som enda parti att folket skulle få rösta.
Folkomröstningar i ödesfrågor är trubbiga vapen och de rör kärnan i demokratin. För är folkomröstningar demokrati eller majoritetens diktatur? Frågan är mycket svår.
Vid en första anblick verkar folkomröstningar vara det mest demokratiska – alla får bestämma och allas röster är lika mycket värda. Högsta potensen av demokrati, inte sant? Nja, som vanligt lägger den besvärliga verkligheten hinder i vägen. Låt oss syna problem för folkomröstningar i allmänhet och några för Nato-frågan i synnerhet.
För det första. Folkets vilja är nästan alltid konservativ. Vi vill ha det som det alltid varit. Vi vill ha enkla lösningar på svåra problem. 1955 ville 82 procent av oss att vi för evigt skulle köra på vänster sida vägen. Tolv år senare körde vi på höger. Hur många ångrar det nu? Vi har avlönade politiker för att se längre än näsan räcker. Eftersom de har betalt för att kunna mer än vi andra, som har annat att göra. Det land i vår del av världen som har mest folkomröstningar är Schweiz. Det är det mest konservativa och det sista i Europa som gav kvinnor fullständiga politiska rättigheter.
För det andra. Att låta folket bestämma i komplicerade frågor, som Nato och kärnkraften, kan ses som ett svek från politiker. Frågorna ansågs så svåra och så oöverblickbara att man valde att abdikera. Då kunde folket få skulden om beslutet blev dåligt. Enkelt uttryckt: är 18-årige gymnasieeleven Fabian i Hunnebostrand och 87-åriga dementa Augusta i Sorsele mer kunniga än de experter vi valt till riksdagen? Som med kärnkraften? Där segrade ett obegripligt alternativ, ett nej som var ett ja. Eller tvärtom? 42 år senare har vi ännu inte bestämt oss.
För det tredje. Brexit blev nog de stora folkomröstningarnas dödsmässa. Efter detta tragikomiska kaos, tvekar sansade politiker att använda dem. I alla fall i komplicerade frågor där alternativen, eller i alla fall ett av dem, är osäkert. Demagoger och mörka krafter med dolda agendor tog via nätet över argumentation och debatt om Brexit. Lögner blev sanningar och tvärtom. Krafter utanför landet lade sig i processen. En öppen och ärlig diskussion blev omöjlig. Nationen slets itu. Mycket påverkan kom från Ryssland. Trump i USA hade också synpunkter.
För det fjärde. I Nato-frågan tillkommer svårigheter. All försvars- och säkerhetspolitik lämpar sig inte för att i sin helhet färdas jorden runt via Twitter och Facebook. Försvar och säkerhetspolis jobbar mest i det tysta för att saker INTE ska hända. Det är bättre än att agera NÄR något har hänt. Vissa förhållanden och överenskommelser bör därför hållas bortom allmän debatt. Eftersom alternativet är otänkbart. Här måste vi lita mer på experter än på Fabian i Hunnebostrand och Augusta i Sorsele.
För det femte. Frågan kompliceras av att vi till stor del är med i Nato, genom långtgående samarbeten. Vad skulle ett nej från folket innebära? Logiskt är att vi ska lämna Nato helt. Om inte borde nuvarande avtal också gå till folkomröstning. En annan fråga om vi röstar nej – hur länge står Natos medlemmar ut med att hjälpa ett land som velar så mycket? Ett nej till medlemskap men ja till tätt samarbete är linje två i kärnkraftsomröstningen. Nej som är ett ja. Eller kanske. Eller vi avgör senare, när det inte är krig.
Slutligen tidsfrågan. En omröstning tar tid och debatten kan bli som Brexits. Verkligheten har sällan gott om tid. Den 24 februari 2022 fick verkligheten väldigt bråttom. Detta faktum kan svenska folket inte rösta bort.
Mycket tyder på att det är just ovanstående som fick sju av åtta politiska partier att säga nej till folkomröstning. Vad fick V att plädera för en sådan? Kanske för att undvika splittring och maximera antalet röster.
Partiledaren Nooshi Dadgostar har som ingen annan politiker i år åkt landet runt klädd i hjälm och gul skyddsväst för att locka arbetare som måhända röstat SD att välja V. I mina ögon ett lovvärt initiativ. Problemet för V är att många i denna grupp med stor sannolikhet är för ett medlemskap i Nato. Samtidigt finns en kärna i partiet, en som är marinerad i paradigmet från 1968. Det som säger att USA/Nato är ensamt skyldigt till allt dåligt sedan inlandsisen försvann. Därför är medlemskap i Nato otänkbart.
Hur skulle V tjäna två herrar? Jo, genom att inte tycka något själva, utan låta folket få avgöra. Och även om folket aldrig fick göra det, slapp partiet ändå att ta ställning.
Fegt och populistiskt? Eller genialiskt? Det får var och en själv avgöra.
Samma dag som detta skrivs har V 68-falangen vunnit hos V. Partiet säger nej till medlemskap i Nato. Men vill väldigt gärna ha militär hjälp från grannar om vi blir angripna. Grannländer i hela norra Europa = Nato. Däremot är V tveksamma till att Sverige på motsvarande sätt ska hjälpa Nato. Eftersom vi är allianslösa. Därav ett nej.
lars.thulin@opulens.se
