RETROKULTUR. Jesper Nordström ser tillbaka på ett Londonbesök för länge sedan och dammar av en 80-talsplatta med syntduon Pet Shop Boys.
Jag är antagligen den enda vänstersympatisör som ändå är lite stolt över ha varit i samma rum som Margaret Thatcher.
Jag var med föräldrarna i London som tolvåring och min anglofile milt mansplainande far propsade på att vi skulle gå och sätta oss på åhörarbänken till House of Lords i parlamentet. Mer stofilt prilligt blir det väl om jag berättar att jag kom ihåg vad som debatterades; nämligen huruvida det skulle upprättas ett register för äldre vapen och dessa adelsmän verkade nervösa över om det skulle behövas stämplas in nummer i deras gamla musköter. Thatcher deltog inte i debatten men var just det barska rivjärnet och höjde rösten och krävde “Order, please!”
Efter detta besök drog vi oss neråt Knightsbridge,och det rådde en slags “blå timmen” över oss, allt framstod i ett elegiskt skimmer och jag förstod att detta var en värld lika ouppnåelig som House of Lords; Harrods med sina lyxvaror. En värld personifierad i en välskräddad solbränd börsmäklare som hoppade in i sin Aston Martin Lagonda…
I oroväckande närhet en luffare som rotade bland sopor.
Det framstår så här i efterhand att Pet Shop Boys album “Actually” (1987) framstår som det klockrena ledmotivet till Thatcher-erans London. Det traditionstyngda adliga och ständigt närvarande homoerotiska från en värld av herrklubbar och internatskolor å ena sidan. Nya pengar och flamboyant dekadens från de glittriga finansdistrikten i Docklands å den andra. Den gamla konflikten mellan nya och gamla pengar. Lyssna till exempel på låten ”King’s Cross”.
Och liksom när jag som barn i Knightsbridge tittade upp och in i de upptända paradvåningarna; en inblick i en värld det inte är meningen att man fullt ut skall kunna förstå.
Albumet är som en ljudsatt Evelyn Waugh-roman från yuppieeran där vi inte helt förstår koden och anar en hemlig trädgård någonstans.
jesper.nordstrom@opulens.se
