FORMSÄKER. Det råder ingen tvekan om att Hildeman Togner är en ytterst formsäker poet, konstaterar Erik Bovin, som läst diktsamlingen Kärnor.
Kärnor av Theodor Hildeman Togner
it-lit
Theodor Hildeman Togner debuterade 2015 med Ut (Lesbisk pocket). En stark debut om flickor och könsdysfori som även nominerades till Borås Tidnings debutantpris. En debut som fullständigt myllrar av blommetaforer.
Rosorna får exempelvis symbolisera den femininitet som diktjaget förknippas med samtidigt som denne vill bli sedd som kille. Diktjaget åtrår rosorna: ”Jag vill att det rosiga ska sluka mig”, emedan diktjaget attraheras av tjejer. Men när rosorna blommar på dennes bröstkorg blir de till en påträngande påminnelse om att vara född i fel kropp.
I Hildeman Togners andra bok invaderas diktjaget av kärnor: ”kärnorna / var som insekter / snabba och nya / intog de bröstet / forsade upp i halsen / in i min mun.”
Här står kärleken i centrum. Närmare bestämt den sorts kärlek som utgör ett destruktivt tillstånd där begäret och dagdrömmeriet blir så starkt att diktjaget förlorar sitt kärleksobjekt ur sikte, för att enträget klamra sig fast vid en projektion. Visst, förälskelsen rymmer alltid ett visst mått av idealisering. I detta fall tar den dock orimliga proportioner. Hur ska den älskade ens förhålla sig till diktjagets avgudadyrkan?
Det hela är bäddat för olycklig kärlek, något som bokomslaget konnoterar; den svarta färgen inkräktar på kärlekens färg.
En tillbedjan av illusionen fortlöper trots att diktjaget är väl medveten om sitt drunknande i en fantasmagorisk skapelse:
“som ett Frankensteins monster
låg du på golvet
min brutalitet
min skapelse”
Och i sviten ”Jag ber” återfinns denna förtvivlade rad: ”jag ville att det skulle vara du.”
Diktjaget underkastar sig bilden av kärleksobjektet så till den grad att det egna jaget upplevs som överflödigt. En lika lyckad gestaltning av jagets ansats till självutplåning fann jag i Wera von Essens roman Våld och nära samtal (Natur & Kultur, 2020). I sin längtan efter jagupplösning utsätter sig von Essens alter ego för intensiva upplevelser av våld och sexuell underkastelse. Praktiserandet av BDSM, likt den religiösa underkastelse hon även hänger sig åt, blir ett sätt att komma bort från sig själv i syfte att uppgå i något större – transcendens åstundas.
Kärnor är sålunda en diktsamling om ”begärets utsuddande karaktär”, om känslor så starka att man inte vill vara utan dem och, på en gång, knappt orkar vara i dem.
Alla har vi varit offer för kärleksrusets intensitet; ett rus som flammar så vilt att den stundom får en att tappa fattningen. Med ett suggestivt bildspråk fångar Hildeman Togner ett tillstånd som gränsar till psykos:
“där jag satt och log
växte nya kärnor
ur mina händer
och händerna andades sjuk rök”
Det råder ingen tvekan om att Hildeman Togner är en ytterst formsäker poet. De luftiga boksidorna ser ut som de gör av nödvändighet. Allt överflödigt har strukits. I Kärnor konfronteras man med det som, inte sällan, står att finna en bit in i fruktens ljuva innanmäte. Dikterna är kärnor som uttrycker begärets och kärleksdyrkans essens.
info@opulens.se
