NOVELL. Vi har i dag nöjet att presentera en text av Leandra Caldarulo. Det rör sig om en balansgång mellan personligt och allmänt, verklighet och drömmar.
Leandra Caldarulo arbetar som författare, frilansskribent och tolk i spanska i offentlig verksamhet. Hon debuterar som romanförfattare hos Ekström & Garay under 2023 och medverkar i Arbetarskrivares antologi Amma, arbete, arv som kommer ut hösten 2022. Som frilansskribent skriver Caldarulo främst om kultur- och samhällsfrågor, ofta med ett rättvise- och jämlikhetsperspektiv. Leandra driver även ett skrivarkollektiv tillsammans med författarkollegorna Kajsa Paulsson och Marcus Regnander.
Enligt Caldarulo är Jag är lite rädd för dig en text som är tänkt att ingå i ett större projekt, men som fått lite mer fart än de andra texterna och sprungit i förväg. Det är en text där formen och innehållet går balansgång mellan det personliga och det allmänna, mellan verklighet och drömmar, mellan det som är tillåtet att klä i ord och det som inte kan nämnas.
CAROLINA THELIN
Jag är lite rädd för dig
”Varför har det aldrig blivit du och jag egentligen?” skulle du kunna fråga om vi satt ensamma och berusade på ett hotellrum halv fem en natt i augusti. Varför vi nu skulle sitta ensamma, det känns inte så rimligt. Du och jag umgås ju bara när det är annat folk runt omkring. Men ändå. Vi kan väl låtsas, bara för sakens skull. Vi skulle kunna sitta där bredvid varandra, med händerna i knäna och varsin hotellkudde bakom ryggen och titta in i den vita väggen bakom den lilla teven. Mina högklackade skor slängda på golvet och sminket som en grå skugga under ögonen. Din skjorta uppknäppt nästan hela vägen ner. Vi skulle ha kvar suset i öronen från dansgolvet och utanför fönstret skulle det fortfarande vara mörkt. Bara gatlyktorna och reklamskyltarna skulle lysa och ute i hotellkorridoren skulle allt vara tyst och lugnt. Vi var sist hem. Alla fulla och bakfulla och nyktra sover redan i sina sängar. Vissa har till och med åkt ut till flygplatsen och är på väg hem. Vi kommer också att somna snart. Fast inte i samma säng. Men du skulle ändå kunna fråga, av ren nyfikenhet.
”Varför har det aldrig varit du och jag?”
Det är en fråga som jag lätt kan svara på.
”Tajming, till exempel.”
”Tajming?” skulle du upprepa med din snälla röst som påminner för mycket om någon annans. Det är mycket med dig som påminner om någon annan. Skulle man ställa upp er jämte varandra så skulle man först inte tänka på att ni är lika, men vet man var man ska leta så ser man. Jag ser. Hur ni går i samma färgskala. Hur ingen av er tar plats i onödan. Hur ni inbillar er att ni är effektiva. Att ni väljer era strider med omsorg. Så tror jag att ni tänker om er själva. Att du tänker om dig själv. Fast jag vet ju inget om dig egentligen. Väldigt lite. Precis lika lite som du vet om mig. Bara det som alla andra vet. Jobb, partner, barn, bostadsort. Om de verkligt viktiga sakerna vet jag ingenting. Jag vet inget om hur det var när du växte upp. Jag vet inte vad du drömmer om. Jag vet inte ens om du läser böcker. Varför har jag aldrig frågat om det?
”Ja, tajming”, skulle jag fortsätta. ”Så här. Först var du alldeles för cool för att vilja hänga med mig. Jag var typ en liten cockerspaniel. Viftade på svansen och visste inte vilket ben jag skulle stå på för att alla skulle tycka om mig, och du försökte spela sval och sofistikerad och svår. Feströkte de där smala cigaretterna som vakterna trodde var gräs och hade en överlägsen min. Jag gav aldrig ens utslag på din radar.”
Jag skulle aldrig våga prata så här om jag var nykter. Jag dricker sällan, men det var fri bar på middagen och på utestället blev jag bjuden. Jag behöver inte så mycket. Därför kan jag prata så här nu, trots att det känns ovant någonstans långt ner i magen. Men jag är mjuk och full och behöver inte bry mig. Vi behöver inte bry oss. Kan vi komma överens om det?
”Men jag syntes på din radar?” skulle du fråga, och jag skulle nicka så att ännu en slinga lossnar ur håruppsättningen som havererade för flera timmar sedan. Kanske skulle jag börja plocka ur hårnålarna och samla dem i knät. Kanske skulle du hjälpa mig att pilla loss den sista som trasslat in sig och fastnat. I så fall skulle jag sitta extra stilla medan du gjorde det. Men jag skulle ändå svara på frågan.
”Ja. Fast min radar var redan överfull på den tiden. Du var bara reserv. Typ tredjereserv. Plus att jag var lite rädd för dig?”
Då skulle du skratta så att hörntänderna syns och lägga huvudet på sned och titta extra snällt på mig och säga att ”Var du rädd för mig? Varför då?”
Faktum är att jag fortfarande är rädd för dig. Jag är rädd för att du ska bli besviken på mig. Som om du ens skulle bry dig tillräckligt om mig för att kunna bli besviken. Jag är bara någon som dyker upp i ditt liv vartannat år eller så, vid särskilda tillfällen. Men jag är ändå rädd för att inte kunna leva upp till dina förväntningar. Jag föreställer mig att du har en vag och suddig bild av att jag är snäll och duktig och intelligent och en allmänt bra människa. Problemfri och smart. Jag vill inte förstöra den bilden. Jag vill att du ska fortsätta tro att jag är bra, trots att jag egentligen inte är skyldig dig någonting. Jag har aldrig lovat dig att vara Florence Nightingale eller Marie Curie eller Rosa Parks. Jag har inte lovat någonting. Ändå är jag oändligt försiktig varje gång jag sätter ner foten, som om jag fortfarande vore en liten cockerspaniel som vill vara till lags. Kanske för att du är så snäll mot mig. Jag vill väl inte förlora det. Du ser på mig med snälla ögon och skriver till mig på Facebook de få gånger jag postar något. Du får mig att känna mig sedd. Varför gör du det? Gör du så mot alla? Visst är inte jag speciell? Jag vill gärna fråga dig om vi kan komma överens om det. Att jag bara är vem som helst. Och jag vill att det ska vara samma sak när du lägger en hand på min överarm eller mot min skuldra, som för att markera att du verkligen är närvarande och lyssnar på just mig. Jag har glömt att se efter, men visst gör du så på alla som du pratar med, bara för att du är snäll och vill få alla att känna sig sedda? Låt oss komma överens om det också.
”Jag var typ rädd för att göra dig besviken. Jag tänkte att du var en som hade koll på läget och ville inte att du skulle veta att jag var helt lost”, skulle jag säga, och anstränga mig för att tala i perfekt istället för presens.
Då skulle du skratta och knuffa till mig med axeln. ”Jag hade inte koll!” skulle du säga. ”Om det var någon som var helt lost så var det jag!”
Och det kanske stämmer. För vem har egentligen koll på något alls när de bara är tjugo?
Du har förresten tatueringar nu. Det hade du inte då. De syns under den uppknäppta skjortan och de uppkavlade ärmarna. Det var jag som hjälpte dig att vika upp de där ärmarna. På bussen på väg till middagen knäppte jag upp knappar och vek och såg till att båda sidor blev jämna. Det var jag som fick göra det och här i ljuset från läslampan ser huden på dina underarmar ut att vara precis lika klibbig som min. Från dansen och värmen och alkoholen vi svettats ut genom porerna. Du och jag är sådana som dansar. Vi gör det kanske inte så bra, och vi tror nog själva att det ser bättre ut än vad det gör, särskilt efter några glas, men vi går i alla fall in för det. Vi gör det passionerat. Och du har min rygg. Håller undan alla kladdiga fyllehänder och de som tappat styrseln och balansen. Jag hade gärna gjort samma sak för dig, men det behövs inte på samma sätt. Jag får nöja mig med att vika upp skjortärmar och vara extra noga med att det blir jämnt.
I början, innan vi visste att vi kunde dansa tillsammans, då hade du inga tatueringar. Men vi var väl alla oskrivna blad på den tiden. Du och jag och alla andra som var där. Ingen av oss hade något bläck. Nu är det nästan bara jag som är blank. Kommer du att ha några nya streck på huden nästa gång vi ses? Du skulle ju kunna ha anledning till det menar jag, med tanke på det som har hänt.
Om jag ska vara ärlig så tycker jag inte om dina tatueringar. Jag tycker att de är ganska fula och jag förstår dem inte. Jag kan inte historien bakom. Jag vet inte ens vilken av dem som var din första. Påminn mig om att låta bli att fråga om dem nästa gång vi ses, för att behålla distansen. Jag tror att vi behöver den där distansen för att inte förlora det här som vi har. Jag vill fortsätta kunna se dig så som du ser ut när du är småfull på dansgolvet och rör dig till musiken. När du är helt mjuk och följsam och glad. När ditt ansikte slappnat av och du har discoglitter i ögonen. Det är i ögonen man ser när du är glad. De kan verkligen lysa upp. Fast just nu blänker det bara lite i dem från ljuset från läslampan. Men ingen av oss kan rå för hur vi ser ut, varken du med ditt vemodiga uttryck eller jag med mitt bitchiga face. Det betyder egentligen inget. Förresten så är du mer av en bitch än vad jag är, och jag är nog mer vemodig än du. Men när du är lite full och dansar så finns det något fint och glatt i ditt vemod. Kanske kommer ditt ansikte lite närmare ditt riktiga jag då? Någon gång ska jag fråga hur mitt ansikte ser ut när jag dansar och är småfull. Kanske ser jag också annorlunda ut. Nästa gång vi är småfulla och dansar så kanske jag frågar. Påminn mig om det.
Om vi skulle gå ut och dansa och bli småfulla bara du och jag, utan alla andra, om vi bara för ett ögonblick föreställer oss att det skulle vara möjligt, och om vi sen faktiskt skulle bli ganska ordentligt berusade, så tänker jag att det skulle kunna sluta med att vi låg med varandra. Eller i alla fall hånglade. Men du vet. Ibland så tittar du på mig på ett visst sätt, som om du faktiskt är glad att det är just jag som står där mitt emot dig, och jag inbillar mig att du inte skulle le lika mycket om det var någon av de andra. Kanske skulle det till slut komma en låt som faktiskt skulle göra sig som pardans. Kanske skulle du lägga din hand på mitt ryggslut då. Kanske skulle jag lägga en hand på din axel. Kanske skulle du dra mig närmare. Kanske skulle våra ben hamna omlott, så som ben lätt gör när man dansar tätt ihop. Och sen är ju inte steget särskilt långt. En hand som helt försiktigt smeker över klänningstyg, eller ett huvud som lutar sig mot ett skjortbröst. Då är gränsen farligt nära. Praktiskt taget passerad.
Men varför skulle vi gå ut själva, bara du och jag? Det kommer aldrig hända. Men den kvällen skulle vi ha varit ute med alla de andra. Vi var många som var ute och jag ville vara vackrast. Jag ville skapa avundsjuka, få de andra att känna sig underlägsna. Jag ville vara åtrådd. Men mest ville jag att du skulle se mig och tycka att jag var vacker. Vackrast. Att du skulle tänka tanken, att om saker inte vore som de är, så skulle du överväga mig.
Egentligen menar jag inte att något ska vara annorlunda. Inte på riktigt. Det är antagligen bara för att du tillhör den där generationen. Den som vi alla tillhör som var med då, när vi var knappt tjugo år fyllda och trodde att världen var vår och att vi var oövervinnerliga. Att inga lagar gällde och att det var okej att köra vänstervarv i rondellen, för att vi var vi. Då när vi fick sova på luftmadrasser i gympasalar med grön nödutgångsbelysning istället för i hotellsängar med dimmbara läslampor, när vi trodde att nätterna rymde oändliga möjligheter. När vi kunde springa fort över hala höstlöv i en brant nerförsbacke i svagt gatlykteljus och bara skratta åt alltihop och vi hörde ihop allihopa för så var det. Kanske är det för att vi vill försöka återskapa den eran som vi fortsätter med det här. Kanske är det den känslan vi jagar men aldrig hittar.
Du är den enda från den tiden som hållit dig kvar på riktigt, förutom jag. De andra har mer kommit och gått, eller bara försvunnit, men jag tänker ändå på er som mina, allihop, och ibland undrar jag om det är likadant för er? Inte är väl jag någon vem som helst för er? För dig? Visst står jag för något som ingen annan kan bära upp? Kan vi komma överens om det?
Jag kan i alla fall föreställa mig att det är så, att ni åtminstone påminns om det de få gångerna vi ses. Eller när någon av er råkar befinna sig på en plats som får en att minnas. För att ljuset faller rätt, för att gatan är lika tom och öde, eller för att doften av förmultnande fuktiga löv gör sig påmind. Är det så för dig? Är det därför du är så mjuk i ögonen när vi är småfulla och dansar? För att jag får dig att minnas? Är det därför det är du och ingen annan som lägger den där handen på min axel? Är det därför det är jag och ingen annan som viker upp din skjortärm?
När jag stod där på en buss, omringad av folk vi känner, med ditt skjorttyg i handen och din hud alldeles nära kunde jag ändå inbilla mig att det var så, och i en kort sekund tänkte jag att det kanske är samma sak för dig. Att du också är lite rädd för mig, för vi är valen som vi aldrig gjorde.
info@opulens.se
