KÄRNKRAFT. I atomkraftens tidevarv lyser den radioaktiva strålningens effekter med en allt mer falnande låga på vita duken. Karolina Bergström tittar närmare på några positiva undantag.
Den finns runt omkring oss, osynlig för ögat, för det mesta helt ofarlig men potentiellt livshotande – den radioaktiva strålningen. I bästa fall av den sortens minimala mängd som normalt utstrålas från rymden, solen och radioaktiva ämnen i vår egen kropp, i värsta fall från pulserande strålningshärdar som de havererade reaktorerna i Tjernobyl och Fukushima. För några veckor sedan ägde den sjunde upplagan av Uranium Film Festival rum i Berlin, där man visade upp film från hela världen på temat kärnkraft och radioaktivitetens risker. Bland filmerna fanns bland annat den schweizisk-japanska dokumentärfilmen The Day the Sun Fell som vittnar om atombomben över Hiroshima 1945, den animerade framtidsvisionen The Flesh and the Blood där radioaktiv strålning har reducerat naturen till minimala plättar, samt festivalvinnaren Greetings from Mururoa som skildrar offren för Frankrikes kärnvapentester i Stilla havet.
Nu är den lilla ambulerande filmfestivalen givetvis inte i klass med någon av de stora festivalerna vad gäller kvalitet på de medverkande filmerna. Men det är i dessa tider ändå rätt fint att någon trots allt sätter ljuset på det som i mainstreamfilm mestadels har reducerats till spänningssökande effekter, nämligen det påtagliga hotet från kärnkraftens bieffekter. Ingenstans skildras väl dessa mer effektivt än i den danska dokumentären Into Eternity, som i poetiska bilder berättar om konstruerandet av det finska slutförvaret Onkalo, där mer än sex ton använt kärnbränsle beräknas kunna förvaras när anläggningen väl är slutförd. Och det som bränner till mest i filmen, vilket är något som också berörts vad gäller det planerade svenska slutförvaret i Forsmark, är hur vi i hela fridens namn ska kunna meddela till framtida generationer att hålla sig borta från det radioaktiva förvaret under den tid det tar för det att bli helt ofarligt – nämligen hundratusen år.
”Du är på väg mot en plats dit du inte borde ha kommit. Vad som finns där är farligt – du borde inte ha kommit hit”, mässar en osynlig varnande röst i Into Eternity. Här i Sverige har bolaget Svensk kärnbränslehantering i sin tur anlitat en expert på utdöda språk för att komma till rätta med problemet, där man i ett forskningsprojekt undersöker hur de tidigare språken kan ha utvecklats och gett upphov till nya språk. Och bra är väl det, med tanke på den kritik som riktats mot SKB:s planer från en rad experter vad gäller motståndskraften hos de påtänkta och korrosionskänsliga kopparkapslarna samt valet av en historiskt sett inte helt jordbävningssäker plats.
Men annars är frågan om kärnkraft och slutförvar en inte särskilt het potatis i filmvärlden. Kanske beror det på sakens relativt icke-spektakulära natur – radioaktiv strålning och dess effekter är helt enkelt inte lika bildmässiga som exempelvis globala pandemier eller zombieapokalypser. Visst satte filmer som Dr Strangelove, Kinasyndromet, Silkwood och Wargames handfast fingret på ämnet under sextio-, sjuttio- och åttiotalen, men sedan dess har det varit mer tyst på temat. Ett av de mer lysande undantagen är annars 2015 års experimentella dokumentär Atomic – Living in Dread and Promise, där den irländske filmskaparen Mark Cousins tecknar en dystopisk bild av atomkraftseran till tunga toner från postrockarna Mogwai.
”De som inte minns det förflutna är dömda att upprepa det”, varnade på sin tid den spansk-amerikanska filosofen George Santayana. Med den andemeningen i bakfickan kan vi bara konstatera att Finland är det land som hittills kommit längst i världen vad gäller slutförvar för använt kärnbränsle – och att vasstandade hajar och hjärnhungrande zombier uppenbarligen gör sig bättre på vita duken än de nära trehundratusen ton av radioaktivt avfall som världen över väntar på sin slutliga vila.
karolina.bergstroem@opulens.se
