Pekfingervalsen i ett konfliktnormativt samhälle

Krönikor/Samhälle.

POLARISERING. Att beklaga konflikträdsla är att samtidigt gömma och göra sig blind för konfliktnjutning, skriver Ladislaus Horatius.

Jag kallar mig peacenik, ett ord som samlat damm sen 60-talet. Det betyder långhårig fredsaktivist utan slips. Fast jag är nog snarare forskare och min forskning har uppdagat att fred inte är särskilt populärt. Ingen talar illa om den, men inte många är beredda att lyfta två fingrar för den heller.

Nej, det som verkligen engagerar är konflikter. Massmedia vet detta; därför är dåliga nyheter bra nyheter. (Sociala media är inte sämre, eller bättre.)

När man i Sverige kallar sig konflikträdd är det halvt skryt, som om man vore så rysligt fredsälskande. I verkligheten läggs mycket tid och många kalorier på konfliktsökande och konfliktnjutning.

Vi lever inte så mycket i en heteronormativ som i en konfliktnormativ, därmed krigsbenägen, värld. Att studera fred är konfliktforskning.

Vissa ser sociala media som ett paradigmskifte. Nåja, grundtonen är densamma; polarisering behåller sin plats längst fram i kön. Möjligheten att blixtsnabbt kunna skriva ihop och publicera ogenomtänkta kommentarer skapar bara än mer konfliktnjutning.

En datormonitor har miljoner färger; debatten går gärna i två. Vi pratar vackert om regnbågar men favoritfärgen förblir svartvitt. Favoritlåt: pekfingervalsen. Kriser och sammanstötningar är vad som lockar oss. Motsättningar mellan könen, religioner, politisk höger och vänster, allt detta är rörelse, och därmed liv. Krig får oss att känna oss mer levande medan den fredligt harmoniska spänningen i musicerande är en främmande smak.

Men jag är inte bara peacenik utan också ungrare. I mitt modersmål finns inte “han” eller “hon”. Det neutrala “ő” kan till och med appliceras på bakverk! “Ő a legjobb süti” betyder “hen är den godaste kakan”.

Men världen är nu inte inställd på goda kakor och avspänning, snarare på högspänd polarisering. Man överbetonar den enas framsida och den andras baksida.

Att män slår kvinnor, att kvinnor utnyttjar män som kvinnor, detta är baksidan. Att män skapar fantastisk litteratur och musik, ofta med kvinnan som musa, att kvinnor är underbara glädjestrålar som lyser upp, mjukar upp en för övrigt kall och hård värld, det är framsidan.

Men nyanser tar på krafterna. Nej, låt alla katter vara svarta och alla hermelinerna glänsa som solen. Istället för att tala om könens fram- och baksidor kan ena könet vara enbart baksida. Bunta ihop dom bara, som Lars Ekborg föreslog. Fyra färger är för mycket, två räcker.

Så här låter det då: Män är starka, har makt och pengar och förtrycker kvinnor. De står för all ondska i världen, krigar, förstör miljön och fäller inte ner toalettlocket efter sig. Kvinnor å andra sidan är svaga, mjuka, kärleksfulla varelser. Deras kroppar (till skillnad från männens) är heliga, deras sexualitet mystisk och gåtfull.

Apropos mjukt och kärleksfullt anser jag Frédéric Chopin vara en kvinnlig tonsättare med många Venusegenskaper. Men sådana nyanser stör ofriden, de fråntar oss snuttefilten Polarisering.

Folk blir heligt förbannade när Donald Trump vågar föreslå att “there is blame on both sides”. Vafalls, skulle alla ha både bra och dåliga sidor? Nej! Ena sidan är bra, den andra är dålig, punkt slut.

Överdriver jag inte själv nu? Inte särskilt.

I dag är varje karl en potentiell våldtäktsman och potentiell pedofil som inte ska få sitta ensamt bredvid ett barn på flyget. Alla “vet” ju att män tänker bara på en sak. Så här kommenteras vår våldsamhet i Feministiskt Initiativs “kampsång”.

Snubbe gubbe jävla man
Förstör vår värld helt utan skam
Våldtar, krigar, slåss och förstör

Men även våra kärleksyttringar är suspekta. Det är kanske Lucia och några små flickor med glitter i håret som möter en äldre man i trappuppgången. Gud så söta ni är, säger han och ger en av flickorna en puss. Tidningen rapporterar: “Föräldrarna mycket oroliga. Polisen letar efter mannen.” Ack, dessa pussbrott.

Feministiska nätverket Virus presenterade 2004 förslag om hur man ska komma tillrätta med mäns våld. Mot kvinnor alltså (att män också får stryk är kanske bara rättvist). Några av deras förslag. Porta män på Systemet. Restauranger ska inte servera sprit till karlar. Särskilda mansparker så män inte skrämmer kvinnor. Pojkvännen får köpa larm och flickvännen träffar han på offentlig plats så andra kan ingripa om han “spårar ur”.

Virus skriver smittande men är det bara jag som tänker på apartheid när de föreslår att män ska söka specialtillstånd som ger dem tillträde till det offentliga rummet?

Deras slutkläm — varje man är en våldtäktsman om han inte visar sin oskuld – gör mig trött och arg och jag får bara lust att duscha av mig all svartfärg. Men jag vet att vrede inte hjälper. Som peacenik har jag förstått att det är just arg polarisering som håller krigets gryta kokande. Så jag bromsar. Utan broms halkar man bara ner i det fräsande, ändlösa debatthelvetet.

En hashtag är en modern megafon. Men vad vill man deklarera och deklamera, ett poem eller polariserande slagord? Digital teknik är förvisso avancerad, men som någon frågade: Är det civilisation om kannibalen äter med kniv och gaffel?

Det har tagit tusentals år för oss att komma fram till ett erkänt imperfekt rättssystem som ändå är bättre än öga för öga, pöbelprocess och improviserad rättegång som slutar i ett träd. Våra digitala megafoner ger oss nu möjlighet att vrida tillbaka klockan till Gamla Testamentet, till inte gatans utan den digitala motorvägens parlament.

Gammal eller ny teknik kan kvitta. Det viktiga är att livet förblir en boxningsmatch, att vi får bli arga och peka finger. Att vi får sjunga den uppdaterade versionen av Biskop Thomas frihetsvisa. “Inte frihet utan POLARISERING är det bästa ting.” Hen är den godaste kakan.

Vad är ett fredligt alternativ? Kanske att män och kvinnor, i detta jämlika Sverige, bär livsbördan gemensamt och delar kamratligt på både ris och ros.

LADISLAUS HORATIUS
ladislaus.horatius@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

Det senaste från Krönikor

0 0kr