MILITARISM. “Statliga myndigheter, nyhetsmedier, forskningsinstitutioner ikläder sig rena propagandaroller.” Anders Björnsson menar att den motståndslösa hetsen för ett svenskt medlemskap i Nato är ett bevis på att vår demokratiska politiska kultur inte längre fungerar.
År 1968 utgav poeten Göran Palm sin stridsskrift Indoktrineringen i Sverige. Den visade hur våra dominerande medier, radio, tv, tidningar, men även läroböcker och reklambudskap, hade en okritiskt västerländsk, amerikanistisk slagsida. Min generation, född runt 1950, gick in för motindoktrinering. Vi lutade oss mot de förändringar som skedde i tredje världen, den anti-koloniala frigörelsen.
Hjärntvätten började uppluckras, vi blev ganska framgångsrika. Efter en generation kom motattacken. Den var väl förberedd. Om 68-årsvänstern invaderade institutionerna, eftersom den var duktig på institutionsbyggande och en hel del annat, och även påverkade det statsbärande socialdemokratiska partiet, hade motståndarna kapitalet och den ekonomiska makten i ryggen. Deras ideologer invaderade till slut statsapparaten och det regerande partiet.
Med Göran Perssons tillträde som statsminister är över- eller återgången ett faktum. En del gammalt blir kvar, men mest på det retoriska planet. Sakpolitiskt är det fråga om en gigantisk reträtt. Den allra senaste reträtten har skett på det säkerhetspolitiska området, och den är mycket omvälvande, även alarmerande. Där handlar det om ett brott med en lång linje, som trots regimväxlingar har bestått i drygt 200 år.
Brådskan och intensiteten, med vilka den pågående indoktrineringskampen bedrivs, sticker i ögonen. De flesta andra grundläggande skiften i svenskt samhällsbyggande och svenskt reformarbete i modern tid har tagit längre tid på sig. Bostadssociala utredningen, som skulle avskaffa bostadsnöden i landet, satt i tolv år, innan den lade fram sitt slutbetänkande 1947. Författningsutredningen tröskade i nio år fram till 1963, men den ledde inte till lagstiftning. Frågan om svenska kärnvapen bereddes under ett drygt decennium.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Frågan om svenskt Nato-medlemskap får några månader på sig att verka/värka. Den sköts sidokonstitutionellt, utan beredning. Statliga myndigheter, nyhetsmedier, forskningsinstitutioner ikläder sig rena propagandaroller. Om man ska vara uppriktig: det kuppas. Folkomröstning är inte på tapeten. Frågan är således av mindre vikt än spritförbud (1922) och högertrafik (1955).
Medborgarsamhället ligger för fäfot. Det tar direktiv. Nato är värt hur många mässor som helst. Opinionsbildare är måna om sina pensioner. Den motståndslösa hetsen är ett bevis för att vår demokratiska politiska kultur inte fungerar som den förväntas göra. Demokrati ska vara tidskrävande. Man improviserar inte. Man undersöker och prövar. Att något aktuellt militärt hot mot Sverige skulle föreligga, förnekas av den svenska försvarsmakten.
Men indoktrinering pågår. Motrösterna är mycket få, resurssvaga, syndabekännelserna desto fler, med stor uppbackning, också från främmande makter. Varför är det så viktigt att göra på detta viset? Nog behövs det en ny Göran Palm-bok.
info@opulens.se
