DET OBEGRIPLIGA. “Åsikt utan insikt kan måhända kännas som frigörande och stärkande men är i själva verket en lömsk hägring som utgör det största hotet mot vår demokrati”, skriver Haris Agic.
Ett folkmord äger rum mitt framför ögonen på oss. Igen. Vresiga män med deuskomplex och alldeles för mycket vapen skriver smutsiga kapitel i mänsklighetens historia. Igen. Världen tappar hakan i djup bestörtning inför det obegripliga. Igen. Som om det obegripliga aldrig har hänt förut.
Som om dessa kapitel inte var mer av en norm än några enstaka undantag. Som om vi glömt Seyfo 1915, Förintelsen i Nazityskland 1939-1945, Jasenovac i Kroatien 1941-1945, Belgiska Kongo fram till 1960, Östpakistan 1971, Kambodja 1975-1979, Bosnien 1992-1995, Rwanda 1994, Irak 1988, Syrien och Irak 2014-2015, Myanmar (Burma) 2017. Och allt detta bara under de senaste dryga 100 åren.
Jag ertappar mig själv, hur jag håller andan samtidigt som jag skriver denna text. Mörkrets omnipresens. Den känns ofrånkomlig. Snudd på självklar. Desperat letar jag efter ljuset i slutet av tunneln. Längtan efter en frigörande glimt av hopp. Samtidigt bävar jag för att ljuset bara skulle vara ett inkommande tåg. Att hopp blott är en hägring. Ett luftslott för de förryckta. Att mörkret är allt som finns. För hur kan vi annars förklara vår oförmåga att lära av historien.
Samtidigt bevittnar vi folkmordsförnekelse och historierevisionism. Igen. Rysslands överhuvud förnekar samma uppenbara krigsbrott som i Serbien och Republika Srpska möts av applåder och jubel. Vår egen utrikesminister Ann Linde har nyligen använt begreppet ”massövergrepp” istället för folkmord när hon talade om Seyfo – ett bland andra historierevisionistiska eufemismer som står i strid mot forskningen. Innan Lindes utspel var det hennes företrädare Margot Wallström som uttryckte sig på liknande sätt. Både Trump och Obama har bevisligen talat i liknande termer. Innan dem var det någon annan. Alltid någon.
En del hävdar att det är politik. Retoriska manövrar vars syfte är att inte undergräva viktiga diplomatiska relationer och samtal. Men dessvärre kan inte detta beteende isoleras till politik enkom – folkmordsförnekande historierevisionism finns också inom journalistiken (exempelvis den kritiserade dokumentärfilmen Sanningen om Srebrenica som spelades på SVT men som därefter fälldes av granskningsnämnden) samt inom konsten och kulturen.
2019 tilldelades den skönlitterära författaren och regissören Peter Handke Nobelpriset i litteratur. Många bosniska folkmordsöverlevare var upprörda. Handke är ökänd som folkmordsförnekare och historierevisionist med starka vänskapsband till kända krigsförbrytare och deras nätverk. Men Hans Majestät Konungen Carl Gustaf XVI skakade ändå Handkes hand vid prisutdelningsceremonin samtidigt som den svenska allmänheten, intellektuella och kulturprofiler försvarade det hela med plattityder som: ”Vi måste särskilja mellan verk och person”. Där och då trillade polletten ner; det handlar inte enbart om politik. Snarare så tycks det handla om ett pervers slags relativisering. En relativisering som intellektuellt tidsfördriv för de privilegierade.
Med vår mänskliga anständighet som insats låter vi oss förföras av förskönade förvrängningar av sanningen – för att det kanske känns lättare då det hjälper en del bland oss att undvika jobbiga samtal. Och kanske även undvika den där jobbiga känslan av eget ansvar. Och följaktligen handgemäng med samvetet. Om vi nu har sådan tur att vi alltid kan räkna med samvetets närvaro?
Hursomhelst så löser eufemismer inga problem – de har snarare en bevisad tendens att ge legitimitet och ytterligare förstärka det de söker dölja. Det kanske inte är särskilt svårt att ducka för det ofattbara om en själv inte tillhör de som drabbats av det. Likväl tycks det vara så att det är just de som inte har drabbats av det ofattbara som anser sig ha mandat att uttala sig om just det ofattbara.
Maktstrukturernas toppskikt – vita, kristna, välbemedlade, heterosexuella, privilegierade män och kvinnor – läxar, dagligen och i århundraden, upp världen om vad “de andra” måste göra för att bryta segregationen och orättvisor. De söker befria den muslimska kvinnan från sig själv genom att neka henne hennes rätt till självbestämmande. De raljerar med tvärsäkra åsikter om samkönade pars förmåga till gott föräldraskap, om deras barns bästa och, mer generellt, om vad de måste göra och tänka för att få allmänhetens godkännande. Folk ute i stugorna varnas för en ständigt nalkandes systemkollaps och vilseleds att tro att allt är invandrarnas fel. Under tiden roar sig makten, adeln och parnassen med att relativisera folkmord. Och rasism. Och fattigdom. Och utanförskap.
Kanske fungerar relativisering av det ofattbara – som exempelvis folkmord – som ett försök att höja sig över vanligt folk. För det ofattbara ses som någonting som enkom plågar de som inte fattar. Men de riktigt kloka anser sig inte sakna förmågan att famna det ofattbaras komplexitet – så de vill gärna visa att de ”fattar”. För fint folk är gudabenådade med röntgensyn som hjälper dem se igenom humbugen. Som om det faktiskt ofattbara kommer att försvinna bara för att vi vägrar möta det med sänkt gard och se det i vitögat.
Observera att det här inte handlar om att klistra på etiketter.
Men det obestridliga faktumet är att det ofattbara händer. Och vi måste våga ”fatta” det. För, som Förintelseöverlevaren Emerich Roth brukade säga, annars kan vi inte förstå att det kan hända igen. Mot bakgrund av dessa ord, och kopplat till diskussionen ovan, vill jag föreslå fyra måsten som kan hjälpa oss undvika relativisering av folkmord och andra orättvisor och förtryck.
För det första måste vi kalla saker och ting för vad de är, vare sig det rör sig om sådant som folkmord, rasism, homofobi, eller klassförakt. Detta är oumbärligt även när det är svårt. Vi har inte råd med annat. Observera att det här inte handlar om att klistra på etiketter av betydelse som enkom grundas i våra åsikter. Balansgången mellan sanningsenlighet och grundlös beskyllning är svår och bör därför närmas med största försiktighet.
För det andra måste vi bli bättre på att låta de drabbade komma till tals. Konstanta åsiktskavalkader i all ära men en del bland oss har erfarenhet av sådant vi andra gärna tycker saker om. Att osynliggöra deras röster är inte bara oaktsamt, det är urbota dumt.
För det tredje, när vi väl blivit bättre på att låta de drabbade komma till tals, måste vi bli ännu bättre på att faktiskt lyssna på dem. Här handlar det om att träna bort vår kulturellt betingade fixering vid våra egna tankar och åsikter och nyfiket utforska andra människors perspektiv och resonemang.
Och för det fjärde, vi som inte är drabbade – alltså alla vi som inte har egen erfarenhet av systematiskt förtryck/förföljelse/våld/mord på grund av vår hudfärg, tro, etnicitet, kön, sexuell läggning och liknande – vi måste bli bättre på att hushålla med våra ofta ovidkommande och vilsna åsikter. Det tål att sägas igen, åsikt utan insikt kan måhända kännas som frigörande och stärkande men är i själva verket en lömsk hägring som utgör det största hotet mot vår demokrati.
info@opulens.se
