BIO. Cyril Tönisberg har sett bioaktuella The Batman och är på det hela taget mycket nöjd med filmens mörka stämningar och skådespelarensemblens insats.
Nutidens Batman är en gestalt långt ifrån min barndoms tecknade, jämförelsevis nästan muntra Läderlappen. Men utvecklingen, franchisen, har under flera decennier gått mot allt dystrare gotisk undergångsstämning, så att vi nu nått den mörkaste filmen av dem alla, är på sätt och vis helt logiskt.
“The Batman” är dessutom den bästa av de skildringar av “Den maskerade hämnaren” som dykt upp i biografmörkret (och i detta fall även på streamingtjänsten HBO) hittills. Detta beror emellertid till stor del på att ingen av de tidigare skapelserna varit värdiga ett riktigt, riktigt högt betyg i mitt kartotek – såvida man inte vill inräkna Todd Phillips “Joker” (2019), som ju ingår i DC:s Batmanuniversum, dit; den är bättre!
Jag attesterar alla blinkningar och referenser, “Seven”, “Taxi Driver”, “Bladerunner”, med flera men noterar också att filmen med sina nästan tre timmar är något för utdragen. Förmodligen hade jag skruvat en del på mig i biofåtöljen, men i tv-soffan – med snar närhet till pausknapp, toalett och uppfriskningar – funkade det hela dock relativt smärtfritt.
Många, framför allt i kritikerkretsar, hatar av någon anledning voice-over, men i denna falang ingår inte jag, och just i detta verk fungerar huvudrollsinnehavaren Robert Pattinsons domedagsfunderingar klockrent, speciellt under filmens första hälft. Så gör även Pattinsons skådespeleri.
Överhuvudtaget, är denna senaste skådespelarensemble med Robert Pattinson (vilken, som bekant, slog igenom i hånade “Twilight Saga”-serien, men som därefter oftast haft en ypperlig känsla för rollval) som Batman och Zoë Kravitz (dotter till Lenny Kravitz och Lisa Bonet) som Catwoman i spetsen mer än väl godkänd.
Några scener är mindre fungerande alternativt mindre övertygande. Till exempel scenen då en bil kraschar in i en kyrka under en begravning. Ej heller håller biljaktscenen på Pingvinen (en helt oigenkännlig Colin Farrell) överdrivet väl; för mörk och för många skumma klipp, svårföljd, trots 65-tumsstorbilds-TV, varför – om ett stort intresse föreligger – ett biobesök ändå måste rekommenderas!
Verket är regisserat av Matt Reeves (född 1966) som under senare år fått ett välförtjänt gott rykte i och med regi- tillika manusinsatserna i “Apornas Planet”-rebooten, “Dawn of the Planet of the Apes” (2014) och “War for the Planet of the Apes” (2017). Och som antytts, utvecklingskurvan stagnerar inte.
Även om jag kallar mig ”Dr Spoiler” så avslöjar jag ogärna filmers handling, men låt oss säga så här: Batman möter för första gången The Riddler (“Gåtan” i svenska seriemagasin), ett narraktigt, mordiskt, kriminellt geni med agg mot mycket i Gotham Citys historik.
På en tiogradig betygsskala ger jag den 7-8 i betyg. Det är på gränsen till lite väl högt betyg men den övergripande – mörka – stämningen är så pass bra att den övervinner de fåtal skavanker som ändå existerar.
info@opulens.se
