PÅSKSERIE. “Vi har alla sett dem. Raden av förfäder som börjar med något som liknar silhuetten av en knoggående schimpans och slutar i en helt upprätt och modern människa.” Under stilla veckan publicerar vi Daniel Martinez essä i sex delar. Tidigare delar hittas här.
Livets historia? Är det en berättelse om medvetna subjekt? Aldrig nedskriven smärta? Benresterna i jorden? Är det nedsläckta viljor? Längtan du skulle känt igen, som du skulle förstått.
Efter Pääbos upptäckt är det inte bara min kompassnål som långsamt vrider sig. Det är som om neandertalarnas nyvunna odiskutabla mänsklighet, deras gener insprängda i våra, börjat luckra upp bilder, gamla föreställningar.
Nya ögon ser nya saker.
*
År 2009. I en grotta belägen i norra Italien hittades något oväntat bland lämningarna från 44 000 år gamla neandertalare. Ben av fåglar – 660 ben som tillhörde 22 olika arter. På de perforerade vingbenen fanns skär- och skrapmärken.
Neandertalare hade använt stenverktyg på vingben. Bearbetat dem noggrant i många timmar. Detta tycktes oförklarligt. Vingben saknar både praktiska och kulinariska kvaliteter.
Efter detta första fynd bestämde sig forskarlaget för att undersöka redan gjorda fynd i samma grotta från samma tidslager.
Fler bearbetade fågelben hittades. Bland benen fanns rödfotad falk, lammgam, alpkaja och skogsduva.
Efter denna upptäckt återvände andra forskare till gamla fyndplatser, de slog i gamla register, öppnade och sökte igenom dammiga arkiverade benlådor.
De fann bearbetade vingben. Främst från stora rovfåglar.
Neandertalare prydde sig själva med fjädrar.
*
I tidskriften Nature (2016) publicerades nyheten om ett märkligt fynd som gjorts djupt inne i la grotte de Bruniquel i sydvästra Frankrike.
För 176 000 år sedan bröt neandertalare av hundratals stalagmiter. Av stalagmiterna tillverkades fyra ringformiga strukturer, mellan 2,1 och 6,7 meter i diameter.
Då, när cirklarna byggdes, strömmade en undervattensflod genom grottan. I cirklarnas mitt fanns spår av eld. Grottans mynning låg 336 meter från … vad?
Var detta kultplatser? Stod neandertalare runtom den brinnande elden i cirkelns mitt och kände livet fyllas med mening? För 176 000 år sedan?
*
Vad, om något, berättar de där procenten neandertalar-DNA i oss om neandertalarna? Det kan vi aldrig veta säkert. Men sedan Pääbo slog fast vår delade mänsklighet har skillnaden mellan dem och oss stadigt minskat.
Inträdet till en exklusiv klubb.
Det är som om vissheten om det nära släktskapet gjort det enklare för oss att se neandertalarna som människor.
Kanske är det som vanligt. Att vi dras till svartvita svar: antingen var neandertalarna helt annorlunda eller precis samma. Människa eller inte människa, som om människa är the highest price, en åtråvärd kvalitetsstämpel. Inträdet till en exklusiv klubb.
*
Länge ansågs sapiens grottmålningar i Europa vara den kognitiva revolutionens smoking gun. Även här har bilden komplicerats. Dels av fynden av abstrakt konst i södra Afrika, gjord av sapiens mer än 60 000 år innan de äldsta (hittade) grottmålningarna i Europa.
Dels eftersom det inte bara var vi som målade på grottornas väggar. 2021 slog en studie fast det en tidigare postulerade 2018. I flera spanska grottor fanns mycket gammal konst. Stalagmiter målade röda med hjälp av ockra. Något som liknade målade stegar. Handavtryck och ditmålade prickar.
För 65 000 år sedan vandrade neandertalare in i dessa grottor för att där (kanske) resa vidare, ut i ett inre universum.
I skrivande stund finns inga bevis på att några andra än sapiens gjort föreställande grottmålningar av djur, människor eller andra väsen. Hittills har man inte funnit bevis på att några andra än sapiens gjort figurativ konst.
Det är bara hos sapiens vi finner snidade figurer. Det är bara hos sapiens vi hittar bevis på musik.
Och kanske betyder detta någonting. Men innan vi bestämmer oss för att det gör det, måste vi vara beredda på att ge denna betydelse även till andra än hos själva. Vi måste vara beredda på att mycket gammal figurativ konst som inte är gjord av sapiens-händer kan dyka upp.
*
Var dras gränsen för det mänskliga? Finns det ens en sådan skarp gräns? Är begreppet mänsklig ens möjligt att definiera på ett meningsfullt vis? Och till vad, eller vem, ska detta epitet, om vi kan enas om en avgränsad definition, förlänas?
Ett inre meningsgörande av den fysiska världen? Kanske. Det låter som en början till en definition. En första ansats.
Hur långt ner i djuptiden sträcker sig i så fall detta?
*
Händerna var olika stora, men bägge var små. Barnhänder. Syskon eller kompisar. I en förstenad lerbädd uppe på den tibetanska högplatån har man funnit deras handavtryck.
Dessa två barn tryckte ner händerna i leran, gång på gång, en dag för mer än 200 000 år sedan. De var inte sapiens-barn och inte heller neandertalare. Troligen var de Denisova-människor.
Jag sluter mina ögon och ser dem. Två barn som inte kan motstå ljudet av det porlande smältvattnet, som säger något till varandra och därefter springer uppströms och med hårt bultande hjärtan i bröstet känner vinden kittla i nacken och de kalla runda stenarna under fötterna.
Kanske sa de något till varandra när de var framme vid den brusande bäcken, något som fick dem att, med en likartad inre önskan om att föreviga sig själva, samtidigt böja sig ned mot leran.
Varför tryckte dessa barn händerna i leran? Vi vet inte. Och vi står i vägen när vi försöker förstå. Samtidigt som vi inte gör det.
Vår inlevelseförmåga är både ett problem och en förutsättning, ett måste och ett hinder när vi vill närma oss de gångna tiderna.
*
Det är skymning. Kring ett hål i marken står ett halvt dussin mänskliga gestalter. Deras kraftiga käkar saknar haka. Ögonen skuggas av kraftiga ögonbrynsbågar. Skallarna är breda och stora. Pannorna är låga.
De har precis släppt ned ett barn i hålet, en flicka i sjuårsåldern. Hålet är en mörk avgrund. Det är fyra meter djupt, format som en skorsten och leder ner till en grotta. Därnere ligger de döda. En del av dem har legat därnere så länge att de fallit i glömska.
En man, kanske flickans far, kanske någonting annat, höjer ett föremål upp mot skymningen.
De är inte färdiga riktigt än. Mera återstår.
Föremålet glittrar i röda färgtoner. Det är en handyxa. Men som handyxa beträffad är den värdelös. Eftersom den är tillverkad av röd kvartsit är den varken tillräckligt vass eller hård, men det gör ingenting, den här handyxan är inte ett praktiskt verktyg..
Den har helt andra syften.
De har ansträngt sig hårt för att komma över den. De har gått många mil till platsen där de röda stenarna finns.
Mannen sänker händerna. Han för ner handyxan mot hålet och säger något – ord som alla på förhand vet om ska sägas, ord som alltid uttalas på just den här platsen vid precis ett sådant här tillfälle. Delar av en ritual.
Mannen sluter ögonen. Han säger flickans namn och släpper taget. Den rödskimrande handyxan uppslukas av mörkret. Den ska förbli därnere. Oupptäckt i 400 000 år.
*
Den röda handyxan, som av arkeologerna i Sima de los Huesos gavs namnet Excalibur, viskar till oss. Den vittnar om en komplex tankevärld, om ett sinne som ställde frågor om sin plats i tillvaron, som försökte meningsgöra sin, och andras, kommande död.
Redan här, hos neandertalarnas förfäder, fanns (kanske) ett medvetande som rörde sig bortom den synbara verklighetens omedelbara behov.
Hur långt, hur djupt ner i tiden går detta?
På ön Java i Indonesien har man funnit mycket gamla snäckskal med inristade zick-zack-mönster. Detta är – just nu – det äldsta beviset på abstrakt konst.
För nästan 600 000 år sedan greppade en mänsklig hand dessa snäckor och ristade in linjer och streck.
Vem gjorde detta? Det finns bara en given kandidat och det är Homo erectus.
info@opulens.se
