Jag, neandertalaren – Del 2

PÅSKSERIE. “Vi har alla sett dem. Raden av förfäder som börjar med något som liknar silhuetten av en knoggående schimpans och slutar i en helt upprätt och modern människa.” Under stilla veckan publicerar vi Daniel Martinez essä i sex delar. Tidigare delar hittas här.

Jag är multiregionalisten, men inte riktigt.
Jakob är renodlad ut ur Afrika-hypotes.

Dessa två hypoteser om sapiens tillkommande som art – och i förlängningen även om neandertalarens öde – står emot varandra.

Multiregionalisterna menar att utvecklingen av sapiens sker globalt. Den sker samtidigt, från södra Afrika till Sydostasien och västra Europa. Homo erectus lämnar Afrika för 1,9 miljoner år sedan och utvecklas därefter i samma riktning över hela världen.

Tillräckligt mycket genflöde sker, både i tid och rum, för att hålla en gemensam evolutionär kurs.

Neandertalarmänniskan, Homo heidelbergensis, erectus och andra, ännu idag, svårdefinierade arkaiska människotyper, är alla mellansteg i den obrutna kedja som leder fram till oss.

Gradvis höjs våra pannor. Våra hakor växer. Våra ögonbrynsbågar krymper.

Mänskliga egenskaper tonar fram. De archeuléanska handyxorna. Tämjandet av eld. Matlagning. Ett allt ordrikare språk. Machiavellisk politik.

Steg för steg lämnar vi en primitiv halvt medveten tillvaro bakom oss.

Tillslut är vi enkom sapiens. Historien tar sin början. Vår djuriska fas faller i glömska. Den blir till allt suddigare uppväxtår, en många miljoner år gammal och allt tjockare rökridå.

*

”Ut ur Afrika-hypotesen” menar att sapiens utvecklas sent. Vår eld tar fyr för 200 000 år sedan på den afrikanska kontinenten innan vi i en dramatisk exodus lämnar Afrika och snabbt sprider oss ut över världen.

Vi är som ett dödligt virus. Vart vi än kommer konkurrerar vi snabbt ut alla andra arkaiska människotyper. Processen är snabb, osentimental och troligen våldsam. Inget utbyte av gener sker.

I slutet av 70-talet kommer resultat som tycks ge ut ur Afrika-hypotesen rätt. Då jämförs för första gången mitokondriellt DNA (mtDNA) från människor från olika platser på jorden. Mutationsfrekvensen talar sitt tydliga språk.

Hela den nu levande världsbefolkningen har sitt ursprung i en population, ja, i en enda kvinna, den mitokondriska Evan (den senaste kvinnan som gett upphov till en obruten linje av döttrar som finns kvar i våra dagar) som levde i Afrika för mellan 140 000 och 200 000 år sedan.

Dödsstöten för de sista multiregionalisterna kommer 1997 när Svante Pääbo meddelar att han och hans forskalag lyckats analysera och jämföra en neandertalarens mtDNA med vårt. Mutationsfrekvensen talar, även här, sitt tydliga språk.

Sapiens och neandertalarmänniskans senaste gemensamma förfader levde för mellan 550 000 och 700 000 år sedan. Neanderthalarna kan inte vara våra förfäder.

*

Vilka var de?
Hur dog de ut?

I slutet av 90-talet anses neandertalaren vara vår primitiva kusin. En nära släkting förvisso. Men någonting väsenskilt från oss.

Neandertalaren är ohjälpligt fast i sin primitiva form, fången i en arkaisk biologi och därmed oförmögen till sapiens innovationsförmågor.

Neandertalarna levde korta våldsamma liv.

Sapiens intellekt är lekfullt och föränderligt. Neandertalarnas inre värld är statisk. Den är oreflekterande och karg, lika stelfrusen och händelsefattig som den istidsöken de levde i. Om detta råder det närapå konsensus om kring millenniumskiftet.

Neandertalarna levde korta våldsamma liv. De levde isolerade i små familjegrupper med knappa kontakter till andra. Saknade förmåga att uttrycka sig konstnärligt och knackade fram samma slags verktyg i 250 000 år.

Om de hade ett språk var det ett rudimentärt. Ett ordfattigt språk utan nyanser. Om de begravde sina döda gjorde de detta av orsaker som var av praktisk natur. De förstod inte sorg. Inte som vi.

Neandertalarna kunde inte förändras. Det var därför de inte hade någonting att sätta emot när vi kom.

Ack, sapiens. Sapiens var en revolution. En vilt strömmande flod som lekfullt sökte sig bort från ett primitivt förflutet mot en alltmer komplex, alltmer upplyst framtid.

Vår tidiga förhistoria, all den tid vi inte var sapiens utan något annat, var ett fyra miljarder år långt enformigt ostinato som först i och med uppkomsten av oss exploderade i en symfoni av underbara toner.

Sapiens tänkte de första riktiga tankarna. Sapiens ställde de första nyfikna frågorna. Sapiens – vi – var en kognitiv revolution.

Vi sprängde biologins gränser.

Någonting hände med oss när vi lämnade den afrikanska kontinenten för 60 000 år sedan. När vi spred oss ut över världen, när vi trängde undan våra primitiva släktingar skedde något med oss – med livet – något som aldrig hänt livet tidigare i jordens – kanske universums – historia.

Innan var vi som allt det andra. Livet gick ut på att hitta föda och skydd. Den outtalade livsmeningen var att föra vidare sina gener till nästa generation. Detta statiska tillstånd varade i 4 miljarder år. Och sen. Det var som om att blåsa liv i en lerfigur.

*

Och vi.
Vilka var vi?

Var det vår förmåga att sätta sig in i andras tankar, förutse andras handlingar i politiskt ränkspel – ljuga och bedra – som var själva nyckeln? Det som fick takten i evolutionen att accelerera och till sist spränga naturens bojor?

Var vår dragning till våld inte bara något som definierade oss? Var det en förutsättning? Representerade kriget den högsta nivån av konflikthantering?

Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Den blodtörstiga motorn bakom vårt intellekt.

The killer ape theory formulerades av Raymond Dart på 50-talet, förfinades av Robert Ardrey i African Genesis och förevigades av Stanley Kubrick i 2001: a space odyssey.

Det är när apmänniskan Månskådare (spelad av Daniel Richter i apdräkt) upptäcker våldet (efter att först ha skådat monoliten) som utvecklingen till människa tar fart.

Till tonerna av Also Sprach Zarathustra av Richard Strauss slår Månskådare först sönder kranier av döda djur. I nästa sekvens fäller han ett levande byte. Hela flocken förser sig med en ny rik kost av kött och stärkta av detta utmanar de en rivaliserande flock (som inte upptäckt blodtörstens alla fördelar).

Månskådare blir en Kain, en brodersdräpare, när han i strid dödar den rivaliserande flockledaren med sitt nya vapen. I nästa sekvens slänger Månskådare sitt vapen upp mot himlen och vi ser hur vapnet (benet) förvandlas till en rymdfarkost 4 miljoner år senare.

Vi kom.
Vi såg.
Vi dödade och sen var vi ensamma kvar.