INVANDRING. “Jag märker det ibland, hur migration tycks oroa en del ungdomar. De vet nästan inte vilken fot de ska stå på: de vill inte ha mer invandring men de har inga problem med sina invandrade kamrater”, skriver Linda Bönström.
Det är en mycket tidig lördagsmorgon och jag befinner mig på en sådan plats i tanken som inte låter mig somna om. Och det borde jag inte kunna, borde inte kunna sova överhuvudtaget, inte med det som jag vet.
Jag är lärarkandidat och praktiserar på en gymnasieskola. Det är ett privilegium att kunna träffa både elever och lärare som befinner sig på olika platser i livet och deras erfarenheter låter mig bli bättre på mitt blivande yrke. Men också, och kanske framför allt, så betyder möjligheten att under en kort tid få dela deras vardag i skolan att jag lär mig mer om mig själv. Det betyder att jag en tidig lördagsmorgon inte kan unna mig att somna om.
Häromdagen träffade jag en elev som var ute på praktik på ett café, han fullkomligt lyste av stolthet. Han gjorde något med sin tid, något som han blivit bra på. Han visade vilka sallader han tog hand om helt själv och chefen berömde honom. Hans svenska ska också ha blivit bättre och kanske var det en del i hans stolthet. Han utvecklas så som tonåringar ska. Besöket efter honom var som en smäll av kontraster. En tonåring som har fått sitt utvisningsbeslut. Jag kan gott erkänna att jag synade honom, vad såg Migrationsverket som jag inte såg? Frågan är naturligtvis felvänd: jag såg någonting som Migrationsverket vägrar att se. En grabb som tagit sig hit till mellersta Sverige från Mosul i Irak, från ett krig till en kommun i Värmland.
Han är inte en okomplicerad grabb heller, beslut han tagit kommer sannolikt att ligga honom i fatet i hans närmaste framtid. Men nu är det bara så att många ungdomar med helt normala förhållanden gör saker som de inte borde, man ska inte acceptera det men man ska förstå varför det händer. Den här tonåringen har inget som kan – som borde – kallas för normala förhållanden i sin barndom.
Krig får aldrig bli en bortförklaring till hur människor mår. Krig måste alltid och under alla omständigheter ses för vad krig faktiskt är. Att många människor till antalet kommer till Sverige från ett krig innebär inte att vi har rätten att enbart se det som en kollektiv erfarenhet – krig är personligt för varendaste en av dem.
Dessa två pojkar är bara två möten av fler än jag kan räkna, för jag möter elever varje dag som står inför ett helvete och de allra flesta försöker att göra sitt yttersta i vilket fall. De kämpar med språksvårigheter, de kämpar emot ett system där de har svårt att komma ut som vinnare. Jag möter lärare som jag tror någon gång, eller hela tiden, går hem och gråter för att de inte kan göra tillräckligt för alla dessa ungdomar som kommer till deras klassrum. De kan inte uppfinna mer tid eller dela på sig mer än vad de redan gör. De kan inte skingra tankarna på Migrationsverket, som svävar över allas huvuden, mer än tillfälligt. Samtidigt vet de med vuxnas klarsyn vad som står på spel. Det är ett ofantligt ansvar som läggs på dem. Jag kan inte betona det för mycket, ett ofantligt ansvar.
Den svenska migrationspolitiken, framåtandan hos rasistiska och nazistiska grupperingar, medias vinklingar och vuxnas lättsinniga ställningstaganden får också andra effekter. Jag märker det ibland, hur migration tycks oroa en del ungdomar. De vet nästan inte vilken fot de ska stå på: de vill inte ha mer invandring men de har inga problem med sina invandrade kamrater. Unga som de är måste man ta till sig att de har svårt att överblicka problematiken, de hör ord och fraser och försöker att bilda sig en uppfattning utifrån det. Och ibland blir utfallet av det sorgligt, bara jäkla ledsamt! För vad ska de tro när det här landets hållning är att skicka tillbaka människor till krig? Hur ska de kunna hantera denna surrealistiska situation när jag själv sitter uppe utan att finna ett legitimt agerande när moralen havererat bland våra representativa ledare?
Jag vägrar att somna om.