Språket som en fälla

“I många av sina texter intar hon ett metaperspektiv på den pågående debatten, och anstränger sig för att bringa tankereda i samtalet.” Vincent Flink Amble-Naess har läst Lena Anderssons nyutkomna bok Resten av verkligheten.

Resten av verkligheten: Utkast till en världsbild
Av Lena Andersson
Polaris förlag

I sin bok Jämförande levnadsteckningar berättar den grekiske filosofen Plutarchos om en bandit vid namn Prokrustes, som härjar längs med Attikas kust. När han fångar sitt offer har han för vana att tortera det till döds. Först skär han av armarna och benen. Sedan drar han ut kroppen i en sträckbänk. Slutligen placerar han kadavret i en järnsäng. Idag är det just för sitt redskap han är ihågkommen. En prokrustessäng är något som intvingar allting i samma form.

I sin nyutkomna bok Resten av verkligheten: Utkast till en världsbild, jämför Lena Andersson vårt språk med det attiska tortyrredskapet. De slitna fraserna tvingar oss att uttrycka oss banalt, och det vi vill få sagt förblir omöjligt att formulera. Istället tvingas vi nöja oss med ett stympat samtal, där ingenting någonsin blir sagt. I slutändan förkastar författaren uppfattningen för en mera optimistisk språksyn, men jag vill mena att bilden av språket som en fälla är viktig för att förstå drivkraften i Anderssons opinionsjournalistiska arbete.

Lena Andersson är författare till romaner som Egenmäktigt förfarande, Duck city, och – nu senast – Dottern. Resten av verkligheten är en samling opinionstexter som skrivits 2018–2021. Boken är en uppföljare till Verkligheten och resten, som utkom år 2018. Samtliga texter är tidigare publicerade, de flesta som ledarkrönikor i Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet. De är skrivna som fristående alster, men i föreliggande samling ordnas de efter ämnesval under gemensamma rubriker. Det rör sig om alltifrån skidåkning till statskonst.

Under rubriken Samvaro mellan könen avhandlas frågan om våldtäkt. Flera av texterna beskriver åtalet och processen mot Jean Claude-Arnault, som under metoo anklagades för att ha förgripit sig på ett stort antal kvinnor. Våldtäktsdomen mot honom var, menar Andersson, ett rättsövergrepp. Offret hade på flera sätt visat att det hon utsattes för inte bör kallas en våldtäkt, bland annat genom att frivilligt gå till sängs med sin förövare flera månader efteråt. Detta, menar Andersson, gör att man bör beskriva det som hänt på ett annat sätt. Ordet våldtäkt framställs alltså som en prokrustessäng. Det kan syfta både på överfallsvåldtäkter i en mörk park och på oönskad intimitet mellan sängkamrater.

Den kontroversiella analysen illustrerar ett utmärkande drag i Anderssons skrivande. I många av sina texter intar hon ett metaperspektiv på den pågående debatten, och anstränger sig för att bringa tankereda i samtalet. Man kan se det som ett försök att undfly vad hon uppfattar som språkets fallgropar – att hitta rätt ord för att beskriva verkligheten, istället för att nöja sig med dem som är i bruk. Denna strävan är motorn i hennes texter.

Under rubriken Folkhemmet ser vi Andersson i toppform. Där samlas texter om folkhemstanken som idé. I en särskilt intressant krönika görs en nytolkning av Ingmar Bergmans succéfilm Fanny & Alexander. I Anderssons tappning blir biskopen en symbol för det socialdemokratiska och materialistiskt karga folkhemsprojektet, som ville bryta med arvet från 1800-talet, vilket representeras av det högborgerliga gemytet hos familjen Ekdahl.

Likaledes intressant är det när Andersson analyserar Sverigedemokraternas tendens att göra anspråk på folkhemstanken. Den är ironisk, menar Andersson, eftersom de lokala gemenskaper som Sverigedemokraterna tenderar att vilja uppvärdera, är just vad folkhemsprojektet syftade till att utplåna. Folkhemmet var framför allt ett statsindividualistiskt projekt. Den som är bekant med Andersson skönlitterära produktion känner igen temat, inte minst från romanen Sveas son (2018).

Under rubriken Polemik samlas texter som ingått i debatter författaren varit inblandad i. Ofta rör det sig om svar på anklagelser som riktats mot henne. Här hade det varit nyttigt att även inkludera de texter Andersson väljer att svara på. Till förlagets försvar kan sägas att detta torde ha krävt ett stort mått av trixande med upphovsrätten, men kanske hade det varit mödan värt. Som det ser ut nu blir det ibland svårt att avgöra varför Andersson skriver som hon gör. Klart är i varje fall att hon deltar i en debatt.

Andra gånger är detta mindre uppenbart. Under titeln Samtycket i prostitutionen gör Andersson ett försök att begreppsliggöra den etiska frågan om sexköp. Hon menar att det inte krävs att vi betraktar sex som vilken annan verksamhet som helst för att vi ska vilja avkriminalisera prostitution. Man kan vara emot något utan att vilja förbjuda det. Diskussionen är mycket abstrakt, och man har svårt att förstå varför hon väljer att skriva om ett så kontroversiellt ämne just då. Sedan läser man dateringen: 23 maj 2020, en dryg vecka efter att Paolo Roberto hade suttit i en tv-soffa och bekänt att han köpt sex. Hela den svenska offentligheten torde alltså ha varit upptagen med att diskutera prostitution.

Denna omständighet illustrerar ett annat utmärkande faktum. Även om Anderssons texter kan tyckas allmänna och abstrakta, är de ofta inlägg i en pågående – och mycket aggressiv – debatt.

Den som läser Resten av verkligheten utan att hålla detta i minnet, riskerar att finna författaren onaturligt stridslysten, eller på ett sjukligt sätt dragen till provokationer.

Eller, för att parafrasera Olof Lagercrantz:

Det är som när man ser ett fotografi av någon och har svårt att förstå varför hon står framåtlutad. Det beror på att man inte minns hur det blåste.