En välspelad Zlatanstaty

FILMPREMIÄR. Filmen om Zlatan Ibrahimovic är ett ganska förutsägbart hjälteporträtt. Men tack vare två fantastiska unga skådespelare växer den till något större än bara ännu en Zlatanstaty.

Vi har hört den här historien några gånger nu – den om den fattige killen med invandrarbakgrund som mot alla odds kämpar sig från grusplanerna i Rosengård till Europas största arenor.

“Jag är Zlatan” bygger på bästsäljaren med samma namn från 2011. Och återigen är det Zlatan själv som berättar – via manusförfattaren David Lagercrantz.

En officiellt sanktionerad stjärn-biopic alltså, och den känns ganska typisk för genren – självcentrerad, individualistisk och lite tillrättalagd.

Visst, uppväxthemmet är otryggt och han och syskonen får ofta gå hungriga, men utsattheten tar aldrig över historien. Både i skolan och på fotbollsplanen är han missförstådd, men Zlatan låter sig inte kuvas. Han blir en fotbollsstjärna trots den svenska idrottsrörelsen – inte tack vare den.

Ingen kan ta ifrån Ibrahimovic hans egen berättelse, men som film blir den lite förutsägbar. En gnutta mer samhällsperspektiv hade heller inte skadat, lite mer av segregation och fördomar. Vi vet vilken svindlande klassresa Ibrahimovic har gjort, men trots det känns inte berättelsen i magen. Den här sortens historia behöver nog lite mer brinnande revanschlusta.

Samtidigt kunde fotbollshjälten inte få bättre uttolkare än Dominic Andersson Bajraktati och Granit Rushiti, som spelar Zlatan som barn respektive yngling. De är helt enorma båda två. De skänker välbehövlig sårbarhet till rollfiguren samtidigt som de lyser av Zlatans patenterat kaxiga charm och humor.

Cedomir Glisovic och Merima Dizdarevic gör fina porträtt av föräldrarna. Håkan Bengtsson, som spelar MFF:s ungdomstränare, är lika underbart återhållen och tjurig som han var i “Jakten på en mördare”.

Det här en tekniskt tajt berättelse också. Att göra film av fotboll är omvittnat svårt, men Jens Sjögren gör det med den äran. Även om bollscenerna inte har riktigt samma nerv som i Ronnie Sandahls “Tigrar” blir både matcherna spännande och dribblingarna bländande.

Med lite mer distans till huvudpersonens varumärke hade det här kunnat bli riktigt intressant.

Björn Berglund/TT