ESSÄBOK. Skribenten och dokumentärfilmaren Ylva Floreman har skrivit en djupt personlig bok om att åldras. Den är också en stridsskrift, skriver Bo Bjelvehammar.
Jag är inte död. Jag är bara gammal av Ylva Floreman
Essä
Verbal förlag
Alla blir vi äldre. Livet går vidare, men på ett annat sätt och i andra banor. Sammanhang som tidigare fanns har gått förlorade, det kan gälla arbete, fritid och umgängesformer vid högtider. Till detta kommer en del skavanker och skröpligheter med balans, hörsel, rörligheter och ork. Det kan komma till tjugo andra krämpor, som inte går att bota med färgglada tabletter. Kroppen blir sliten och organen blir ansträngda. Vi kan mota detta med rörelse, motion, kost och möjligen kosttillskott utan kemikalier. Och intellektuell stimulans med musik, dans, enkla bollekar eller trädgårdsodling, om nu det går för sig.
Skribenten och dokumentärfilmaren Ylva Floreman har skrivit en djupt personlig bok – Jag är inte död. Jag är bara gammal – om att åldras, med inslag av frenesi och viss aggression. Det är på ett rakt och öppet språk, som är tillgängligt för alla och det angår alla. Vi kommer alla att sitta i favoritstolen och fingra på alla bilder och återskapa minnen från livets olika åldrar. Det kan vara flagor och fragment, som är svåra att foga samman. Men det gör ingenting. Det är fullt tillräckligt med glipor och gläntor.
Även om vi blir sängliggande kan vi i ljusa ögonblick se det sällsynta, det opåräknade – allt kan hända och skingra demensens dimmor. Vi kan skapa egna rum, stänga ute annat och leva i andra verkligheter.
Allt pågår medan vi alla blir mindre synliga och till slut blir vi osynliga.
Ylva Floreman reflekterar över sitt eget åldrande, om hur det ska bli om hon inte reder sig själv, inte kan bo kvar hemma, utan får vistas i ett institutionsrum. Då inträder det stora beroendet, det är svårt att göra det man vill och önskar. Det kan bli det man inte vill ska hända. Allt står reglerat i en byråkratisk loggbok, som är dold för vanliga människor och den innehåller ord med särskilda betydelser. Och begrepp som har omfång och innehåll, som inte går att omfamna.
I stiliga lagparagrafer och i politisk retorik talas det om att åldras i ett samhälle som erbjuder ett värdigt liv för äldre, som respekterar individens integritet och som tänker på den enskildes välbefinnande.
Verkligheten är en annan. Om detta berättar Ylva Floreman i huvuddelen av sin bok – när hennes mor förlorar förmågan att reda sig själv, och just det, blir beroende av andras omtanke och omsorg, eller snarare brist på detsamma. Det visar sig nästan ogörligt att organisera och planera en dräglig och människovärdig omsorg, ännu svårare – tycks det vara omöjligt att få någon att utföra arbetet på ett bra sätt. Det är en häpnadsväckande brist på både utbildning och ledarskapsförmåga och hela tiden hänvisas till den knappa och tiden och den ständiga tidsstressen. Aldrig ifrågasätter någon om det är rätt saker som fyller upp tiden! Nu råder inte ett totalt mörker – det finns goda människor och bra institutioner.
Både mor Annebritt och dotter Ylva är sysselsatta på heltid med att få omsorgen och omvårdnaden att fungera på ett bra, eller snarare acceptabelt sätt. Det får man säga går så där, men det är en fruktansvärt angelägen berättelse för alla, inte minst för dem som organiserar och utför detta viktiga omsorgsarbete. Det är märkligt att de äldres intresse- organisationer är så tandlösa och passiva.
Avslutningsvis funderar jag på om det finns ett begrepp som heter byråkratisk intelligens och så tänker jag på när mor och jag satt i hennes kök. Hon hade nyss fått sin lunch i en plastlåda med tre fack, maten var kall, i det ena facket simmade några, färglösa, ödsliga falukorvsskivor, i det andra någon form av obestämbar sås, i det tredje facket låg tre, skrumpna, oskalade potatisar. Jag hällde upp ett glas mjölk till mor, hon vispade runt med gaffeln i plasttråget, åt obetydligt.
Jag ska omedelbart läsa om Ivar Lo-Johanssons stridsskrift från 1952 – Ålderdoms-Sverige. Ylva Floreman har skrivit en ny stark stridsskrift.