Islam genom andra glasögon

ESSÄ. “Det man var alldeles säker på förvandlas framför ens ögon till slentrianmässiga fördomar.” Niklas Anderberg skriver om Islams alternativa historia.

Do I contradict myself? Very well, then, I contradict myself.
Whalt Whitman

Hur länge måste en syndare stanna i helvetet? Finns det ingen chans att ta sig ur infernot om man kommer till insikt och ångrar sina misstag? Man kan undra hur ett evigt straff kan rimma med en försonlig och rättfärdig Gud. Det verkar grymt att hans tarvliga skapelser för alltid skall tvingas dricka Zakkum-trädets bittra saft och dessutom hela tiden få smält koppar utgjuten över huvudet. Men det var precis vad Mu´tazaliterna tyckte.

Enligt Thomas Bauer var det just denna gruppering inom tidig islam som oftast intog en oförsonlig ståndpunkt. För Bauer var deras rationella tillvägagångssätt i själva verket ett uttryck för stelbent dogmatism snarare än för ett fritt tänkande.
Detta måste komma som en överraskning för många moderna muslimer som gärna åberopar sig på deras förment liberala hållning. Man föreställer sig en intellektuell strid mellan konservativa Ash´ariter och progressiva Mu´tazaliter och beklagar sig över hur ´den fria viljans försvarare´ hänvisades till historiens marginaler. Med militaristisk metaforik hävdar Bauer tvärtom att det var Mu´tazaliterna som försedde de religiösa stöttrupperna med lämpliga instrument för tukt och disciplin.

Thomas Bauer som är professor och direktör vid Arabiska och Islamitiska studier i Münster ifrågasätter även andra gångbara uppfattningar. A Culture of Ambiguity är en översättning av det tyska originalet som kom ut redan 2011. Bauer har gjort mindre ändringar och aktualiserat bibliografin, men för övrigt har han lämnat manuskriptet intakt.

Islamistisk kultur

Publiceringen av Shahab Ahmeds What is Islam? år 2016 orsakade ett mindre jordskalv i den akademiska världen som kanske inte upplevts sedan Edward Saids legendariska Orientalism gavs ut på sjuttiotalet. Men Ahmeds bok fick inte samma genomslagskraft. Dess inflytande begränsades till intellektuella kretsar och hämmades dessutom av hans tidiga bortgång. I sitt förord beklagar Bauer att han inte hann med att gå närmare in på What is Islam? som hans egen bok ofta jämförs med.

Till råga på eländet utvecklade denne också ett beroende av opium.

Som exempel på Ahmeds okonventionella tänkande kan nämnas hans svar på frågan vad vin kan ha med islam att göra. ´Allt!´, låter förstås provocerande men han ägnar sida upp och sida ner på att belysa detta med historiska exempel. Den ottomanske sultanen Ibrahim som gick under namnet ´the Drunk´, lade hela Cypern under sig för att kunna anlägga sina utsträckta vingårdar där. En annan regent vid namn Babur beskriver i sin självbiografi hur han förde ett livslångt krig, inte mot kristenhundarna men mot…flaskan. Man kan också titta lite närmare på omslaget som pryds av den mongoliske härskaren Jahangir med en liten bägare vin i handen. Till råga på eländet utvecklade denne också ett beroende av opium.

På liknande sätt ställer Ahmed fem andra frågor som sammantagna utgör ett frontalangrepp mot våra vedertagna fördomar om islam. Men se upp; detta är ingen populärjournalistik utan ett gediget akademiskt verk på 600 sidor. Det är inte lätt att slå ur botten på hans välstrukturerade anförande, något som Edward Said däremot med jämna mellanrum drabbades av.

Det är som bekant stor skillnad på teori och praktik. Om vi stirrar oss blinda på legalistiska och teologiska frågor förlorar vi sikten på den islamitiska kulturens överväldigande rikedom. Bauer är expert på arabisk litteratur och diktkonst. Under många århundraden dominerar enligt honom en raffinerad form av kärlekspoesi och sekulär panegyrik där gudomlig ingivelse lyser med sin frånvaro.

Enligt Bauer är det också en hårdnackad fördom att politik och religion skulle vara oupplösligt förbundna med varandra inom islam. Genom praktiskt taget hela islams historia är det precis tvärtom. Han framför två exempel på detta: Ibn Nubatah och Ibn Khaldun besatte höga poster som fördenskull inte var teologiskt motiverade. Deras skrifter är strikt sekulära och Ibn Nubatah var tidigt ute med sitt bidrag till den så kallade spegel-för-prins genren. Redan tvåhundra år innan Machiavelli skrev Il Principe använde Ibn Nubatah sig av en snarlik vokabulär: härskaren bör förlita sig på eget kunnande, helst skall han vara dygdig men om det skulle falla sig så är det även tillåtet att använda sig av list. Kanske mest påfallande i jämförelsen är hans eko av Machiavellis begrepp fortuna; håll även räkning med tur och tillfälligheter.
Att lita på egen förmåga och utnyttja slumpen så gott det går är smartare än att fästa sitt hopp på Guds goda vilja och styrande hand. Gräv diken och bygg fördämningar för att leda vårt osäkra levnadslopp i goda banor.

Tvetydighet

En jämförelse med A Lamp for Rulers, skriven av al-Turtushi år 1112 (ett år efter al-Ghazalis död) komplicerar den gyllenrosa bild av islamitisk pluralism och tolerans som Bauer visualiserar. Al-Turtushi tvekar inte att plädera för omvändelse till islam med ord och svärd. Han accepterar varken synagoga eller kyrka i islamistiska länder. I en annan skrift fördömer han importerande, försäljning och konsumering, inte av vin utan av ost (!) från det Bysantinska riket (The Bloomsbury Reader in Christian-Muslim Relationships, 600-1500).

Enligt Bauer står arabisk kultur öppen för tvetydighet och pluralism. Västvärlden gör tvärtom sitt bästa för att bekämpa alla sorters tvehågsenhet och ambivalens. Vi söker en enda universell sanning och går dessutom till ytterligheter för att skeppa över denna till andra mindre lyckligt lottade länder och deras olyckliga invånare.

Det paradoxala är att modernism och fundamentalism går hand i hand. Han ser modernismen som den främsta orsaken till framväxandet av fundamentalistiska och våldspräglade strömningar i den islamitiska världen; deras intolerans är i själva verket baserad på Europeiska idéer. Bauer kan knappast tänka sig en större skillnad på klassisk islam och på Talibans trångsynta världsbild. Denna nya form av dogmatism har inte sitt ursprung i ett imaginärt islamitisk förflutet utan är tvärtom vårt eget styvbarn som ympats in med modernismens frammarsch.

Ett sådant uttalande rimmar dåligt med de uppfattningar som dominerar (sociala) media. Vi är knappast vana att associera islam med tolerans. Bauer går längre än så: någon islamitisk så kallad Gyllene Tid vill han inte kännas vid. Ofta sägs att den blommande islamitiska kulturen torkade ut runt det tusende århundradet. Bauer kontrar med en mängd exempel på i högsta grad levande kulturyttringar som vanligtvis sopas under mattan.

För Bauer är tvetydighet ett adelsmärke i tidig islamitisk kultur. Östlandet är mångsidigt och tolerant medan vi i väst bara tror på en orubblig sanning, vilken vi dessutom med eller utan kolonialistiskt våld gör vårt bästa för att exportera. Där de arabiska länderna drev fredlig handel, iscensatte vi erövringståg och rovdrift. Detta tog sig bland annat uttryck i de skamlösa plundringar som genomfördes av en av alla tiders värsta massmördare, ingen mindre än Vasco da Gama.

Bauman menar att själva avsikten med våra moderna institutioner är att utrota tvetydighet.

A Culture of Ambiguity inleds med ett typiskt apodiktiskt uttalande av Zygmunt Bauman. Enligt honom är ambiguitet den enda kraft som kan hålla modernitetens destruktiva potential för folkmord i schack. Bauman menar att själva avsikten med våra moderna institutioner är att utrota tvetydighet.

Härmed reduceras ordet ´modernitet´ till ett containerbegrepp där allt och alla passar in. Men modernitet är ett dåligt definierat och långt ifrån entydigt fenomen, vilket konstigt nog varken Bauman eller Bauer verkar ha blick för. I boken Islamic Political Thought konstateras att moderniteten varken var singulär eller homogen och att denna enkla insikt delas av de flesta framstående samhällsvetare. Det måste under modernitetens framväxande i Europa ha funnits fler kritiska röster än de enstaka ´konstnärer och författare´ som Bauer vill kännas vid.

Vem är rädd för rött, gult och blått?

Steget från medeltida arabisk poesi till sexualitet under den viktorianska tiden kan verka längre än det i själva verket är. Efter en utförlig presentation av flera för oss mindre kända islamitiska författare övergår Bauer till en foucauldiansk dissekering av västvärldens spända förhållande till sexualitet.

Begreppet ´homosexualitet´ var en europeisk uppfinning som härstammade från artonhundratalets Österrike. Tidigare hade det varken i Väst eller i Öst varit något speciellt med att två män gick arm i arm eller öppet gav varandra en kyss. Hädanefter stigmatiserades detta som onaturligt och fundamentalistiska grupperingar inom islam var inte sena att ta efter denna moraliserande hållning.

Även om Edward Said bara omnämns en gång i registret genljuder hans omstridda uppfattning av orientalism på många ställen. Både Said och Bauer använder sig av litterära källor men i Saids fall nästan uteslutande från Europa. Thomas Bauers bok är ett genomarbetat verk som ställer höga krav på läsaren. Både litteratur och psykologi, vetenskap och religion, politik och sex är med i ekvationen.

Bauer är en mästare på att sätta allt i gungning. Det man var alldeles säker på förvandlas framför ens ögon till slentrianmässiga fördomar. Som undertiteln säger: A Culture of Ambiguity är en alternativ historia av islam. Det är som om man just kommit ut från en utställning med målningar av Vincent van Gogh och alla träd i parken plötsligt har blivit röda, gula och blåa.