Ett sökande efter rötter, mening och språk

ORIGINELLT. “Det är en skicklig debut där orden får ett tydligt existentiellt innehåll. Bahari har mycket att berätta och ibland blir han närmast undervisande i sin ton. Men det kan accepteras då det han vill säga är viktigt”, skriver Carolina Thelin om Raja Baharis debutroman.

Stiga sol, smälta is av Raja Bahari
Norstedts (2017)

Safartu min ash-shamal illal janub
Fa áriftu al-farqa baina ash-sharq wa al-gharb

Jag reste från norr till söder
För att förstå skillnaden mellan väst och öst

Sid skriver sin första dikt på stapplande arabiska och läser den för sin älskade. Han är runt tjugo, har rest till Mellanöstern för att finna sina rötter och lära sig arabiska. Så han kan läsa romanen hans farfar en gång skrev. I staden förälskar han sig i den fjorton år äldre feministen Salma. Hon är gift men mannen lämnade henne och dottern för studier i väst och dit har inte Salma tillstånd att fara.

 Sayed har skaffat sig ett projekt som tar hela hans liv i anspråk. Innesluten i sin psykedeliska dröm om att få människor att närma sig varandra reser han runt i Sverige med en diktafon och spelar i smyg in samtal på offentliga platser. Och i sin lägenhet, indränkt av sur haschrök och gamla pizzakartonger, spränger han sedan sönder meningar och fogar ihop dem på ett helt nytt sätt. Han ser sig själv som en reparatör, en ljudmekaniker som “renoverar och rekonditionerar det svenska språket”. Det är kanske ett sätt att bearbeta sorgen efter farfars död, han som en gång flydde från Palestina till Sverige och vars förebilder var Arafat och Per Albin Hansson. Nu har Sayed dem som planscher på väggen. De utgör hans kontakt med farfadern, han anförtror sig åt dem, de uppmuntrar och tillrättavisar honom om vartannat.

Det handlar alltså om Sayed och Sid. Och så Sayeds namnlöse barndomskompis vilken inleder och avslutar romanen. En radikaliserad ung muslim som, när han får en CD-skiva med de inspelade ljuden från Sayed, flippar totalt. När de gick i grundskolan slukade Sayed en bok som “fördömde Satan; hans frestelse, arrogans och poesi”, ord som barndomskompisen gör till sitt mantra.

I början av läsningen blev jag förbryllad. Jag trodde barndomskompisen var Sid, förstod helt enkelt inte vem som var vem. Jag fick läsa om och tänka till och accepterade till slut det berättartekniska greppet. Raja Bahari vill nog med denna metod belysa den identitetskris som huvudkaraktärerna genomgår. Överhuvudtaget har de tre många likheter i sitt sökande efter rötter, mening och språk, liksom efter varsin farfar.

Är det bra då? Ja, det är en skicklig debut där orden får ett tydligt existentiellt innehåll. Bahari har mycket att berätta och ibland blir han närmast undervisande i sin ton. Men det kan accepteras då det han vill säga är viktigt. Jag kan också ta det lite väl romantiserande porträttet av Salma eftersom Sid är ung och osäker. Det är en skör beskrivning av en ganska hopplös kärlek och därför vackert.

Stiga sol, smälta is är både roligt och originellt berättad, mycket tack vare hur Bahari låter de gamla socialisterna Per Albin Hansson och Arafat representera symbiosen av folkhem och panarabism, det som kom att sätta sin prägel på farfäderna och därmed också Sayeds och Sids världsuppfattning. Kul idé också med utdragen ur Round the Swedish Year, en bok från femtiotalet med fåniga beskrivningar av Sverige och svenskarna. En bok som Sid ger till Salma som avskedsgåva innan han åker hem till Sverige.

Alla artiklar av Carolina Thelin